Murilo Vicente Leite Ribeiro

Goiânia, Brasilien

När Murilo döptes som sextonåring var hela hans familj emot det. När han fick en missionskallelse kastade hans föräldrar bort hans kyrkkläder och hindrade honom från att gå ut som missionär. Han hjälpte så småningom till att föra in sin familj i kyrkan, men han kände sig ändå ovärdig för att han inte hade tjänat som missionär.

Cody Bell, fotograf

Jag fick reda på kyrkan när jag var 14 år. Mina vänner var medlemmar och presenterade mig för missionärerna. Jag tog inte emot deras budskap först, för min familj tillhörde redan en annan religion.

Två år senare blev jag tillfrågad om jag ville spela fotboll vid kyrkan. Jag tyckte verkligen om fotboll, och jag ville spela. Jag blev också tillfrågad om jag villa vara med på seminariet. Jag blev intresserad av kyrkan.

Jag pratade med missionärerna och de berättade för mig om den första synen. Det förändrade mitt liv. Jag blev rörd så fort de började prata om den. Jag grät mitt framför dem. Jag kände Anden mycket starkt. Jag tackade ja till inbjudan att bli döpt efter första lektionen.

Mina föräldrar var emot kyrkan och kom inte på dopet. Det var jättejobbigt. Min bror Joaquim var den enda i familjen som var med mig den dagen.

Efter dopet gick jag igenom många svårigheter. Jag trodde på det återställda evangeliet, men min familj hade inte den visionen än. Jag försökte förklara för mina föräldrar, men de förstod inte. Jag fortsatte gå i kyrkan fastän mina föräldrar tyckte att jag hade glömt bort familjen. Sanningen var den att jag ville att de skulle följa med mig till kyrkan.

När tiden var inne för min mission kände jag mig förberedd. Jag hade varit med på seminariet i två år, jag gick en missionsförberedande kurs och var med på institutet. Jag kände mig andligt stark, men mina föräldrar började göra allt större motstånd. Hela familjen var engagerad i att försöka få ut mig ur kyrkan.

Jag skickade in mina missionspapper och kallades att verka i Brasilienmissionen Recife. Jag sa till mina föräldrar att jag skulle åka till Recife och representera Jesus Kristus som missionär. Pappa grälade på mig och mamma gick så långt att hon kastade bort mina kyrkkläder och böcker. De var mycket arga.

Jag åkte inte iväg som missionär. Det var den svåraste tiden i mitt liv. Jag ville gå ut som missionär, men utsattes för så mycket motstånd. Jag gjorde inget fel, men jag blev missmodig och deprimerad, och motståndet hemma fortsatte. Mina föräldrar hoppades att jag skulle ge upp och sluta gå i kyrkan.

Det var svårt för mig att vara en ung man och inte gå ut som missionär. Jag kände mig underlägsen mina vänner som redan hade åkt ut som missionärer, och jag kände mig ensam i kyrkan. En del trodde att jag inte blev missionär för att jag var ovärdig. Men jag gjorde mitt bästa för att hålla fast vid min tro.

Under den här tiden träffade jag Kelly, som skulle bli min fru. När jag träffade henne kände jag mig lättare till sinnes och kunde se mig själv som ett Guds barn. Kelly var inte medlem i kyrkan när vi började dejta. Vi gifte oss ganska snart, och efter en månad döpte jag henne. Vi beseglades i templet ett år senare. Det var ett speciellt och heligt ögonblick för mig.

När vårt första barn Rafael fötts tog vi honom till kyrkan för att han skulle få en välsignelse. Mina föräldrar kom till välsignelsen. Det var första gången de kom till kyrkan. De började lyssna på missionärslektionerna hemma. Så småningom fick jag förmånen att döpa mina föräldrar och min yngre bror.

Det är lite roligt, för pappa var mycket systematisk. Han sa: ”Min son, när ska du döpa mig?” När han var döpt reste jag upp honom ur vattnet och han kramade om mig. Det var ett underbart ögonblick!

Flera år senare träffade jag äldste Jairo Mazzagardi i de sjuttios kvorum när han kom för att omorganisera vår stav. Han frågade mig om min mission.

Äldste Mazzagardi sa: ”Broder Murilo, jag ser att du döptes när du var 16, men att du inte verkade som missionär.”

”Jag var aldrig missionär”, sa jag och började gråta.

”Men jag gör allt jag kan för att Herren ska förlåta mig. Jag har verkat som grenspresident i sju månader, och jag försöker vara en missionär och göra mitt bästa. Jag arbetar flitigt för att hjälpa andra. Jag vill att Herren ska förlåta mig. Jag vill inte ha den här fläcken på den yttersta dagen.”

”Broder Murilo”, sa han, ”se inte tillbaka, se framåt. Den som ser tillbaka går tillbaka, och den som ser framåt går framåt. Du är ren.”

Jag var glad att höra det här och kunde inte hålla tillbaka glädjetårarna. Det var då jag efter många år kände Herrens frid.

Det kändes som om en oerhört tung ryggsäck hade lyfts bort från axlarna.

Han bad mig att komma tillbaka med min fru och kallade mig att verka som stavspresident.

Sedan sa äldste Mazzagardi: ”Dina upplevelser hjälper dig att vara stavspresident. Du kan hjälpa ungdomar som har det svårt eller som inte har något stöd från sina föräldrar. Du kunde inte verka som missionär, men det här är din mission nu. Du ska hjälpa ungdomar att åka ut som missionärer.”

Som stavspresident är ett av mina främsta mål att hjälpa unga män och unga kvinnor att förbereda sig för en mission. Herren har gett mig de rätta orden i rätt tid när jag har pratat med de här ungdomarna. Jag är tacksam att Herren har gett mig möjligheten att hjälpa andra välja att tjäna som missionärer.