2017
Den viktigaste rollen
July 2017


Den viktigaste rollen

Författaren bor i Washington, USA.

Jag hade just fått den största rollen i mitt liv. Jag var så glad – tills manuskriptet kom.

Bild
theater stage

Foto Getty Images

Teater var min passion! Som ung vuxen hängav jag mig åt att spela roller och sjunga på scenen. Jag hade välsignats med talang för det här och hoppades kunna ägna mig åt det professionellt. Jag fick de mest utmanande rollerna som fanns och uppförde mig alltid professionellt för att vinna respekt hos andra skådespelare.

Jag blev överförtjust när den mest inflytelserika regissören i vårt område sa att han skulle ha provspelningar till en operett och att han ville att jag skulle pröva. Föreställningen skulle hållas i områdets mest prestigefyllda teater och det verkade som om min regissörsvän redan hade mig i åtanke för huvudrollen.

Det gick inte att få tag på manuskriptet före provspelningen, men operetten var baserad på en roman av en filosof från 1800-talet, och den läste jag. Jag bekantade mig också med föreställningens sånger som var utomordentligt vackra och utmanande.

Provspelningen gick bra, och jag fick snart veta att huvudrollen – den viktigaste rollen – var min! Jag trodde att den rollen var ett fantastiskt tillfälle.

Jag vandrade som på moln av glädje – tills manuskriptet kom. Medan jag läste det försvann all glädje. Romanen och sångerna hade ett rent språk, men manuskriptet var vanvördigt och innehöll tvetydiga och olämpliga scenanvisningar. Jag förstod att jag inte borde vara med i föreställningen. Det var en enorm besvikelse.

Plötsligt hade jag ett dilemma. Teateretiketten föreskriver att en skådespelare, efter att ha tackat ja till en roll, inte kan hoppa av eftersom det inte finns någon tid för förändringar i rollistan enligt produktionsschemat. Det skulle anses mycket oprofessionellt att hoppa av nu. Jag riskerade att förlora teatergruppens tillit, att förolämpa regissören och även att förlora möjligheten att framträda på andra platser.

Naturligtvis var jag frestad att rationalisera! En röst skuttade runt i huvudet och sa: ”Du kan inte sluta nu. Så farligt är inte manuskriptet. Det som är oanständigt i föreställningen uppvägs av det som är bra.” Men den Helige Anden påverkade hela tiden mitt hjärta. Han uppmuntrade mig bestämt, tålmodigt och outtröttligt att hoppa av operetten.

Jag visste vad jag behövde göra. Jag lyfte på luren och slog darrande regissörens telefonnummer.

”Hej”, sa jag när han svarade. ”Det här är Annie.”

”Annie! Jag tycker den här föreställningen är så spännande. Fick du manuskriptet?”

”Jag, det gjorde jag, och jag … jag …”

Jag brast ut i gråt. Prata om oprofessionellt!

På något sätt lyckades jag mellan snyftningarna förklara för regissören varför jag inte kunde vara med i föreställningen. Och sedan väntade jag på att jorden skulle gå under.

Den käre mannen skrattade. Han respekterade mitt val. Först försökte han övertala mig att stanna kvar, men han gav med sig. Han sa att han fortfarande tyckte att jag var bedårande, även om jag inte ville vara med i hans operett. Och han bad mig bara att ge tillbaka manuskriptet till honom med en gång så att han kunde ge det till någon annan. Jag lade på luren, generad över mina tårar men tacksam för regissörens, älskvärda, förstående svar.

Jag torkade bort tårarna, tog manuskriptet och hoppade in i bilen. När motorn startade sattes också radion igång. Den var förinställd på den lokala kanalen med klassisk musik, och till min häpnad var det ouvertyren från just den operetten som spelades. Jag hade aldrig hört den spelas på radio tidigare.

Det kändes som om min himmelske Fader spelade musiken för mig. Han ville att jag skulle förstå att han älskade mig och var nöjd med mitt val. Musiken som kom över etern var en del av Guds ömma barmhärtighet. Genom den kände jag hans kärlek trösta mig.

Senare studerade jag dramatik på universitetet. Jag hamnade i liknande situationer mer än en gång. Det fanns tillfällen när det blev nödvändigt för mig att dra mig ur projekt på grund av olämpligt innehåll. De där situationerna var aldrig lätta eller behagliga, men jag kunde hantera dem mer värdigt och utan tårar. Kanske var min tidigare upplevelse en förberedelse för de här situationerna. Kanske hjälpte den mig att bättre förstå vem jag är och vad jag mest vill vara.

William Shakespeare skrev:

Hela världen en skådebana är,

och alla mänskor, så män som kvinnor, spela på densamma.

Var har sin stund att komma och att gå,

och en har många roller för sin livstid.1

Jag börjar förstå att det finns en roll att spela som är viktigare än någon annan. Det är som en sann lärjunge till Jesus Kristus. Det kan vara spännande att få applåder av vänner och bekanta, men det är Guds godkännande som betyder något. Vi gör vårt största framförande när vi lär oss att följa Mästaren.

Slutnot

  1. William Shakespeare, Som ni behagar, akt 2, scen 7, rad 141–144.