En oanständig bild
”Jag står för sanning. Jag står för det rätta. Herren kan lita på mig” (Children’s Songbook, s. 162).
”Du, titta på det här.” Jack tog upp ett vikt pappersark ur fickan. ”Jag hittade det i en tidning i morse.” Han vek upp papperet och höll upp det för Taran.
Men Taran såg genast att det var något han inte ville titta på. Han vände sig bort och sa: ”Jag vill inte titta på det.”
Jack ryckte på axlarna och lade tillbaka papperet i fickan. ”Barnunge.”
Taran brydde sig inte om det.
När Taran kom hem hjälpte han mamma att baka flatbröd till middagen. Han drog fram en stol till diskbänken och mamma knöt fast hans förkläde.
”Mamma”, sa han, ”när jag var hemma hos Ian försökte hans vän visa mig en bild av en person utan kläder. Jag vände mig bort och gick därifrån.”
Mamma satte ner degskålen och gav Taran en kram. ”Det var ett jättebra val. Tack för att du berättade det för mig.”
”På hemaftonen var det så du sa att man skulle göra”, sa Taran medan han klappade mjöl på händerna och lyfte upp degen på diskbänken.
”Jag är glad att du kom ihåg det. Är det första gången någon har visat dig en sådan bild?”
Taran nickade.
”Jag är verkligen glad att du berättade det för mig. Du vet att du kan fråga mig vad som helst eller berätta vad som helst, eller hur? Även om du gjorde ett felaktigt val vill jag ändå veta det så att jag kan hjälpa dig. Jag blir inte arg.” Hon klappade dit lite mjöl på hans näsa.
Taran log och rynkade på den mjöliga näsan. ”Japp. Jag vet.”
Efter middagen den kvällen sa pappa: ”I dag försökte någon visa Taran en oanständig bild, en sådan som vi har pratat om på en hemafton.”
Reena räckte upp handen. ”Jag kommer ihåg att vi pratade om det! Dhara var inte gammal nog att komma ihåg så mycket, men hon nickade också.
”Så vad gjorde du?” frågade Sonia.
”Jag tittade inte på den, och så gick jag iväg”, sa Taran.
Mamma nickade. ”Vi är jätteglada att Taran gjorde ett så bra val. Och vi är så stolta över att han talade om för mig vad som hände.”
Pappa sträckte sig över bordet och gav Taran en ”high five”. ”Jättebra, kompis.” Reena och Dhara klappade händerna och Sonia log stort mot Taran.
”Så för att fira ska vi äta något extra gott!” sa pappa. Alla ropade hurra!
Mamma ställde sig upp för att hämta glass från frysen och Taran och Sonia sprang för att hämta skålar och skedar.
”Okej, kompis”, sa pappa och pekade med glasskeden mot Taran. ”Vilken smak vill du ha?”
När alla hade börjat äta av sin glass, sa mamma: ”Pappa och jag vill bara att ni barn ska komma ihåg att om ni är oroliga eller har frågor så kan ni alltid komma och prata med oss, vad det än handlar om. Det gör oss glada.”
”Och vi får glass?” frågade Sonia och höll upp en sked choklad.
Mamma skrattade. ”Ibland. Men för det mesta blir vi bara glada, och det räcker.”
Taran nickade och svalde sin sista sked glass. Han hade också blivit glad av att berätta om det för mamma.