2017
Åtskilda, men ändå ett
November 2017


Åtskilda, men ändå ett

Herren förväntar sig att vi i kyrkan ska vara ett, trots våra skillnader!

I juni 1994 körde jag ivrigt hem efter jobbet för att se vårt landslag spela VM i fotboll på TV. Kort efter att jag hade börjat köra, såg jag på avstånd hur en man på trottoaren snabbt rullade fram i sin rullstol, som var dekorerad med vår brasilianska flagga. Jag förstod då att han också var på väg hem för att se matchen!

När våra vägar korsades och våra blickar möttes kände jag mig för bråkdelen av en sekund starkt förenad med honom! Vi var på väg åt olika håll, kände inte varandra och hade helt klart olika sociala och fysiska förhållanden, men vår delade passion för fotboll och kärlek till vårt land fick oss att känna oss som ett i det ögonblicket! Jag har inte sett mannen sedan dess, men i dag, flera decennier senare, kan jag fortfarande se de där ögonen och känna en stark samhörighet med den mannen. Vi vann ju trots allt matchen och VM det året!

Herren förväntar sig att vi i kyrkan ska vara ett, trots våra skillnader! Han sa i Läran och förbunden: ”Var ett, om ni inte är ett är ni inte mina.”1

När vi går in i ett möteshus för att tillbe tillsammans som grupp, bör vi lämna bakom oss skillnader såsom ras, social status, politiska preferenser, akademiska och yrkesmässiga meriter och i stället fokusera på våra gemensamma andliga mål. Vi sjunger psalmer tillsammans, begrundar samma förbund under sakramentet och uttalar samtidigt ett hörbart ”amen” efter tal, lektioner och böner – vilket innebär att vi gemensamt instämmer med det som sagts.

De här sakerna som vi gör tillsammans skapar en stark känsla av enighet i församlingen.

Men det som verkligen avgör, förankrar eller förstör vår enighet är hur vi agerar när vi inte är tillsammans med andra medlemmar i kyrkan. Som vi alla vet är det oundvikligt och normalt att vi ibland talar om varandra.

Beroende på vad vi väljer att säga om varandra kan våra ord antingen förena våra hjärtan i enighet2, som Alma lärde dem han döpte vid Mormons vatten, eller så kan de urholka den kärlek, tillit och välvilja som bör finnas bland oss.

Det finns kommentarer som långsamt förstör enigheten, till exempel: ”Jo, han är en bra biskop, men du skulle ha sett honom när han var ung!”

En mer konstruktiv version skulle kunna vara: ”Biskopen är så bra, och han har vuxit så mycket i mognad och visdom med åren.”

Ofta placerar vi andra i permanenta fack och säger något i stil med: ”Vår hjälpföreningspresident är ett hopplöst fall, hon är så envis!” I stället kan vi säga: ”Hjälpföreningens president har inte varit så flexibel på sistone, kanske har hon det jobbigt. Låt oss hjälpa och stödja henne!”

Bröder och systrar, vi har inte rätt att framställa någon, inte heller någon från vår krets i kyrkan, som en illa färdigställd produkt! Snarare bör våra ord om våra medmänniskor avspegla vår tro på Jesus Kristus och hans försoning, och på att vi, i och genom honom, alltid kan förändras till det bättre!

En del börjar kritisera eller bli oeniga med ledare och medlemmar i kyrkan om småsaker.

Så var fallet med en man som hette Simonds Ryder, som blev medlem i kyrkan år 1831. Efter att ha läst en uppenbarelse som gällde honom, blev han förvirrad av att se att hans namn felstavades, som Rider med bokstaven i istället för y. Hans reaktion på händelsen bidrog till att han började ifrågasätta profeten och ledde så småningom till att han förföljde Joseph och lämnade kyrkan.3

Det är också troligt att vi alla får uppleva någon form av tillrättavisning av våra ledare i kyrkan, vilket då blir ett prov på hur enade vi är med dem.

Jag var bara elva år gammal, men jag minns att möteshuset som min familj gick till kyrkan i skulle genomgå en större renovering för 44 år sedan. Innan den påbörjades hölls ett möte där lokala ledare och områdesledare diskuterade hur medlemmarna skulle bidra med arbetskraft för ändamålet. Min far, som tidigare hade presiderat över enheten i flera år, uttryckte sin starka åsikt att arbetet borde utföras av en entreprenör och inte av amatörer.

Hans åsikt blev inte bara förkastad, utan vi hörde även att han vid det tillfället hade blivit strängt och offentligt tillrättavisad. Han var en man som var mycket hängiven kyrkan och som dessutom var veteran från andra världskriget i Europa, van vid att göra motstånd och kämpa för det han trodde på! Man kunde fråga sig hur han skulle reagera efter den händelsen. Skulle han hålla fast vid sin åsikt och fortsätta motsätta sig det redan fattade beslutet?

Vi hade sett familjer i församlingen som blivit svagare i evangeliet och slutat komma på mötena, eftersom de inte kunde vara eniga med dem som ledde. Jag såg också många av mina vänner från Primär som inte förblev trofasta i sin ungdom, eftersom deras föräldrar alltid fann fel på medlemmarna i kyrkan.

Men min pappa beslöt sig för att fortsätta vara ett med de heliga. När församlingens medlemmar samlades några dagar senare för att hjälpa till med bygget, ”inbjöd” han vår familj att följa med honom till möteshuset, där vi skulle vara tillgängliga för att hjälpa till på alla sätt.

Jag var rasande. Jag ville fråga honom: ”Pappa, varför i hela världen hjälper vi till med bygget när du var emot att vi medlemmar skulle göra det?” Men hans ansiktsuttryck avskräckte mig från att göra det. Jag ville vara frisk vid återinvigningen. Så lyckligtvis bestämde jag mig för att inte säga något och helt enkelt följa med och hjälpa till med byggnationen!

Pappa fick inte se det nya kapellet eftersom han dog innan arbetet var klart. Men vi andra i familjen, nu ledda av vår mor, fortsatte göra vår del tills det var färdigt, och det gjorde oss eniga med min far, våra medsyskon, våra ledare och framför allt Herren!

När Jesus, strax före sin oerhört plågsamma upplevelse i Getsemane, bad till Fadern för sina apostlar och oss alla, bad han ”att de alla skall vara ett … såsom du, Fader, är i mig och jag i dig”.4

Bröder och systrar, jag vittnar om att när vi bestämmer oss för att vara ett med medlemmarna och ledarna i kyrkan – både när vi är tillsammans och särskilt när vi är åtskilda – känner vi oss även mer fullständigt förenade med vår himmelske Fader och Frälsaren. I Jesu Kristi namn, amen.

Slutnoter

  1. L&F 38:27.

  2. Se Mosiah 18:21.

  3. Se Milton V. Backman jr, The Heavens Resound: A History of the Latter-day Saints in Ohio, 1830–1838 (1983), s. 93–94.

  4. Joh. 17:21.