Endast digitalt: Unga vuxna
Jag upplevde Kristi kraft som en som blivit amputerad och dras till personer av samma kön.
Mina erfarenheter i livet har fått mig att förstå hur Kristus kan hela oss – både fysiskt och andligt – genom sin försoning.
Det var en vanlig fredag. Jag var på jobbet och körde truck som jag brukar, när jag plötsligt tappade kontrollen. Det hördes nästan ingenting när jag körde in i väggen, men jag kände en plötslig, enorm smärta i foten.
Jag tittade ner och insåg att min fot hade klämts mellan väggen och trucken.
Jag började skrika på hjälp, och jag minns inte så mycket efter det förutom ljudet av ambulansens sirener och ångesten över vad som skulle hända.
På sjukhuset minns jag att jag tänkte att det var för många sjuksköterskor i rummet. Jag var också skräckslagen eftersom jag kommer från Colombia och pratar spanska, och sjuksköterskorna på sjukhuset i Utah pratade väldigt snabbt på engelska. Jag hade svårt att förstå dem. Varje sekund kändes som en evighet. Ändå visste jag djupt inom mig att jag skulle förlora foten redan innan den hade undersökts.
Medan jag väntade på traumakirurgen tänkte jag på mitt syskonbarn. Han älskade fotboll, och jag ville ha kvar min fot för att kunna spela med honom. Och det var bara en av många anledningar varför jag behövde min fot! Efter att två kirurger hade undersökt min skada bestämde de att bästa sättet att förhindra fortsatta komplikationer var att amputera foten. Jag visste att det var rätt beslut, men jag var förkrossad.
En olycka eller en bestraffning?
Nästa morgon efter operationen kändes livet overkligt. Jag hade alltför många frågor och alltför få svar. Ja, jag var glad att vara vid liv, och olyckan kunde ha varit så mycket värre, men jag kände mig också vilsen. Min fot var borta och jag visste inte hur mitt liv skulle komma att bli framöver.
Jag tillbringade 20 dagar på sjukhuset. Min familj och vänner tröstade mig och stöttade mig igenom det, och jag satte också igång med fysioterapi och påbörjade resan mot återhämtning och helande. Förvånansvärt nog hade jag tillräckligt med mod att uppnå mycket på vägen mot rehabilitering under de 20 dagarna, inklusive att börja lära mig att gå med en protes.
Men det jag inte hade modet att göra var att be. Jag kände att jag inte kunde närma mig Gud. Jag trodde att jag var arg på honom, men i verkligheten skämdes jag bara över mig själv. I mitt sinne tycktes hela den här ”olyckan” som en bestraffning, delvis för att jag hade slutat att gå till kyrkan och inte hade levt efter hans bud, men mest av allt för att jag känt en dragning till personer av samma kön så länge jag kan minnas. Jag trodde felaktigt att han var besviken på mig och skämdes över mig.
Jag var både fysiskt och andligt skadad.
När jag blev utskriven från sjukhuset mådde jag inte bra psykiskt. Trots att jag hade familj och vänner omkring mig kände jag mig ändå ensam. Jag visste att jag behövde min himmelske Fader och Jesus Kristus för att kunna läka, men jag hade svårt att komma mig för att be.
Till slut stod jag inte ut längre. Jag nådde min brytningspunkt och var villig att gå ner på knä och be för första gången på väldigt länge. Jag grät när jag öppnade mitt hjärta för min himmelske Fader. Jag ställde frågor till honom och berättade om mina bekymmer tills jag knappt kunde andas.
Gradvis fylldes jag av en känsla av frid. Och dessa ord kom till mitt hjärta och sinne: ”Allt detta kommer att vara för ditt bästa för att förädla din karaktär. Det var bara en olycka.”
På riktigt?
Var detta verkligen bara en olycka? Inte en bestraffning? Det svaret var obegripligt för mig. Men efter några dagars begrundande visste jag att det var sant. Jag visste också att min himmelske Fader älskade mig. Han hade kallat på mig att komma tillbaka till hans flock under så lång tid, och jag var äntligen redo att återvända. Jag bestämde mig för att komma tillbaka till kyrkan och påbörjade en otrolig, andlig läkningsprocess med min kärleksfulle biskop, som hjälpte mig att helhjärtat välkomna den frid som Frälsaren erbjuder in i mitt liv.
Frid istället för bristfällighet
Att komma tillbaka till kyrkan var inte lätt. Jag hade skämts över mig själv så länge. Men ju mer jag började förstå min gudomliga identitet, desto mindre skamsen kände jag mig. Jag vet nu att mina känslor för kvinnor inte gör mig till en syndare, och min amputation gör mig inte mindre värd. Men de här egenskaperna ger mig ett annat perspektiv och spelar en roll i min andliga utveckling. Jag vet också att mitt perspektiv kan välsigna andra i evangeliet. Genom Frälsarens nåd har jag frimodigt accepterat att jag är ett barn till Gud. Jag är älskad, fullständigt. Och vår himmelske Fader och Jesus Kristus var, är och kommer alltid vara beredda att välsigna mig när jag vänder mig till dem. Alltid.
Både att förlora min fot och att vara gay har fört med sig en del oväntade svårigheter i mitt liv. Ibland vill jag inte ens stiga upp ur sängen eftersom jag då måste använda min fotprotes. Att sträva efter att hålla alla vår himmelske Faders bud kan också vara svårt ibland. Även om det inte är vad alla som upplever en dragning till personer av samma kön väljer, så är mitt personliga val att söka en evig livskamrat. Ibland har jag nedslående tankar att ingen man någonsin kommer att vara intresserad av att gifta sig med mig på grund av mina omständigheter, men jag litar på att min himmelske Fader löser de detaljerna och välsignar mig om jag håller mina förbund med honom.
Ovissheten kring min framtid kan vara nedslående ibland. Jag vet att tankarna om bristfällighet och tvivel kommer från Satan. Genom att vända mig till Kristus får jag så mycket frid och glädje, och den styrka jag behöver för att komma över sådana tankar.
Jag litar nu på att Gud visar vägen i mitt liv. I processen lär jag mig också att knyta an till både kvinnor och män på ett djupare, mer meningsfullt sätt inom de gränser som Herren har satt. Han har hjälpt mig att öka min tro på att han kommer att göra det möjligt för mig att hitta en man som jag kan älska och beseglas till. Men vad som än händer har jag lärt mig att uppskatta den jag är, och att acceptera mitt liv och förlita mig på de välsignelser som han vill ge mig.
Våra sår kan föra oss närmare Frälsaren
Under mitt liv har jag lärt mig att alla möter svåra, orättvisa, och ibland smärtsamma upplevelser som de inte till fullo kan förstå. Alla får vi sår på något sätt. Men nu vet jag även att våra individuella erfarenheter kan föra oss närmare Frälsaren och hjälpa oss förstå hans gränslösa kraft i våra liv.
Äldste Neil L. Andersen i de tolv apostlarnas kvorum lärde: ”Vid en tidpunkt då profeten Joseph led oerhört, sa Herren till honom: ’Allt detta ska ge dig erfarenhet och tjäna dig till godo.’ Hur kan smärtsamma sår tjäna oss till godo? Gå tålmodigt framåt under dina jordiska prövningars skärseld. Då ger Frälsarens helande kraft dig ljus, förståelse, frid och hopp.”1
För min del började att vara amputerad och att vara attraherad av kvinnor som smärtsamma upplevelser. Men de har hjälpt mig att komma till Kristus, och han har gett mig frid. Nu förstår jag att ingen av de här erfarenheterna förringar mig som person. Ingen av dem hindrar mig från att ta emot alla frälsningsplanens välsignelser. Och ingen av dem kommer att hindra mig från att finna den sanna glädjen som kommer av att följa Jesus Kristus och hålla hans bud så bra jag kan.
Jag vet verkligen inte vad som kommer att hända mig i framtiden, eller vilka svårigheter jag kommer att möta innan jag återvänder till min himmelske Faders närhet. Men detta vet jag: Alla utmaningar vi möter eller sår vi har – vare sig psykiska, känslomässiga, fysiska eller andliga – kan helas när vi vänder oss till Frälsaren. Han kan hjälpa oss att finna hopp och styrka i våra svårigheter på jorden. Och han har lovat att på uppståndelsens dag kommer våra kroppar, sinnen och hjärtan att bli fullständigt helade (se Alma 42; 11:42–44).
Jag behövde bli helad från mina känslor av skam och bristfällighet beträffande min attraktion till personer av samma kön och även från de fysiska och psykiska sviterna av min amputation. Och jag har upplevt Kristi helande kraft och fortsätter att göra det dagligen när jag väljer honom. Han har hjälpt mig att älska mig själv och finna meningsfullhet genom att leva efter hans evangelium. Om du väljer att följa honom och lägga ditt liv i Guds händer kommer du att upptäcka förädling hos dig själv, vägledning i allt, kärlek, och sann frid (se Alma 42:13).