Tvingade att lämna sina hem: Att kristuslikt tjäna tvångsförflyttade människor

För sista dagars heliga bör tvångsförflyttade människor utgöra mer än bara ett nyhetsinslag – vi bör se dem som vår nästa (se Matt. 22:39) som vi, liksom Frälsaren, delar en gemensam historia med. ”Deras berättelse är vår berättelse, för inte alltför länge sedan”, sa äldste Patrick Kearon i de sjuttios presidentskap.²

Vi behöver inte blicka alltför långt tillbaka för att se en tid då sista dagars heliga med våld tvingades från sina hem och levebröd. Vi kan också se hur några av deras nya grannar gjorde skillnad under deras resa. När de heliga drevs från delstaten Missouri tog invånarna i Quincy i Illinois emot dem och gav dem hjälp. Dessa människor gav exempel på kristuslikt tjänande och ”räddade sista dagars heliga från att drabbas av ännu högre dödstal”.³

Frälsaren fick också uppleva hur det var att vara flykting under sitt jordiska liv. Brett Macdonald på Latter-day Saint Charities har sagt följande om sina besök i flyktingläger runtom i världen: ”Jesus och hans föräldrar var flyktingar i Nordafrika under en tid; man kan känna hans inflytande och oerhörda intresse för dem som lider.”⁴

I dag har vi möjligheten att nå ut och erbjuda samma hjälp som 1800-talets medlemmar i kyrkan en gång fick av sina grannar. Men våra bröder och systrar som har flyttats från sina hem i dag behöver mer än resurser eller pengar – de behöver meningsfulla relationer och kristuslikt tjänande.

Många humanitära organisationer, inklusive Latter-day Saint Charities, följer en humanitär etisk kod som kan hjälpa oss tjäna tvångsförflyttade människor. Även om koden tillämpas på humanitär hjälp mer generellt finns det evangelieprinciper inom den som kan hjälpa oss att bättre ”[lyfta] upp händerna som hänger ner och [styrka] de matta knäna” (L&F 81:5).

Mänsklighetsprincipen lär oss att när vi tjänar så strävar vi efter att se varje person som ett barn till Gud. Det här kan låta enkelt, men det kan vara svårt att komma ihåg när människor ser annorlunda ut, handlar, pratar eller tror annorlunda än vi gör.

Som en hjälp för dig att se det gudomliga i varje person kan du fråga dig själv: ”Om den här personen var en familjemedlem eller närstående, hur skulle min syn på den här personen förändras?”

Den här frågan blev väldigt personlig för en sista dagars helig kvinna när hennes Hjälpförening höll en babyafton för en flyktingkvinna i deras område.

Hennes hjälpföreningspresidentskap kontaktade en lokal integrationsförening för flyktingar för att hitta en mamma som de kunde hjälpa. När de hade fått kontakt med en mamma och hennes familj besökte presidentskapet deras hem för att fråga hur de bäst skulle kunna hjälpa dem. (En viktig del av mänsklighetsprincipen är att hedra flyktingarnas handlingsfrihet genom att fråga hur de skulle vilja bli hjälpta och sedan lyssna uppriktigt.)

Hjälpföreningens president föreslog en babyafton och förklarade att det är ett sätt att fira födelsen av ett nytt barn och ge presenter som babyn och mamman kan behöva. Flyktingfamiljen höll med om att det skulle vara till hjälp för dem.

När församlingen började planera babyaftonen upptäckte en syster att hon var lite svag för dem som måste komma till ett nytt land efter sin egen erfarenhet av att adoptera en baby från Guatemala. Under den långa adoptionsprocessen sysselsatte sig den här systern med att göra ett lapptäcke till sin nya baby. När hon jämförde sin erfarenhet av att adoptera sin son med den här nya flyktingbabyn så ville hon få kontakt med den här familjen genom att ge dem lapptäcket hon hade gjort.

På babyaftonen förklarade kvinnan sin koppling till flyktingmamman och beskrev hur hennes lille son också fick komma till ett nytt land och hur de kärleksfullt hade svept in honom i täcket när han kom. Hon gav flyktingkvinnan täcket och sa: ”Jag hoppas att din nya baby kommer att älska det också.”

President Russell M. Nelson har sagt:

”Gud älskar inte en ras mer än en annan. … Han inbjuder alla att komma till honom, ’svart som vit, träl som fri, man som kvinna’ [2 Ne. 26:33]. …

I dag uppmanar jag våra medlemmar överallt att gå i spetsen för att överge fördomsfulla inställningar eller handlingar.”⁵

President Nelsons ord hjälper till att förklara principen om opartiskhet. I vårt tjänande bör vi inte göra någon skillnad baserad på nationalitet, ras, kön, religion, samhällsklass eller politiska åsikter. Vi tjänar andra även om de inte är som vi.

Vi ser ett exempel på opartiskhet i Kristi liknelse om den barmhärtige samariern i Lukas 10. Samariern, som var utstött i den judiska kulturen, tvekade inte att hjälpa någon med en annan bakgrund. Han funderade också på den skadade mannens framtid och försökte göra allt han kunde för att försäkra sig om att han skulle återhämta sig.

Efter att Kristus hade återgett den här liknelsen lärde han sina lärjungar att den barmhärtige samariern behandlade den skadade mannen som sin nästa genom att visa honom barmhärtighet. Kristus uppmanade dem sedan: ”Gå du och gör som han” (Luk. 10:37).

Oberoende inom humanitär hjälp innebär att vi tjänar utan en egen agenda. Vi bör i stället försöka uppmuntra oberoende och självständighet. Det kan innebära att hjälpa tvångsförflyttade människor att hitta sätt att använda sina kunskaper i sina nya områden eller hjälpa dem lära sig färdigheter som att tala ett nytt språk eller träffa andra genom lokala kulturella sedvänjor. När människor blir mer oberoende har de större kontroll över sina beslut och kan vara till gagn för samhället på ett bättre sätt med sina egna kunskaper.

Nicole, en medlem från USA, frågade några flyktingar i sitt grannskap vad de ville lära sig för att bli mer oberoende i samhället. De svarade att de ville lära sig laga amerikansk mat. Nicole ordnade ett tillfälle med andra systrar i församlingen som skulle lära flyktingarna baka bröd och bullar och gav dem vad de behövde för att göra det hemma. Genom att lära flyktingarna att laga maten själva hjälpte Nicole dem att bli mer oberoende eftersom de anpassade sig efter nya matlagningsmetoder.⁶

Vi kan också främja oberoende genom att låta de behövande hjälpa varandra. Vi kan erbjuda stöd, men om de som är behövande tar initiativet att hjälpa sig själva och andra så skapar de band med dem som de arbetar med. Det hjälper dem att bygga upp sin gemenskap och ge kraft till varandra.

Som kyrkans presiderande biskop Gérald Caussé har sagt: ”Var och en av oss som bor på den här vackra planeten delar ett heligt ansvar att ta hand om alla Guds barn … , vilka de än är och var de än är.”⁷ Det mest meningsfulla tjänandet sker oftast när vi fokuserar på individerna i våra samhällen.

En medlem som har upptäckt välsignelserna av att bygga personliga relationer med flyktingar sa: ”Att bara vara villig att nå ut, hjälpa och älska dem kan göra stor skillnad. Och när du väl lär känna en familj så inser du att alla har sin egen berättelse.”⁸ När vi lär oss om andra människors berättelser hjälper det oss att se dem som Guds barn och tjäna dem mer som Frälsaren.