En privat stund med Frälsaren
Det här hände bara en gång i livet – eller gjorde det det?
Längst ner: Foton med tillstånd av författaren
Ropen ekade mellan träden när människor sprang för att undvika lava och nedfallande stenar. Jag stod bakom kulisserna och lyssnade på soundtracket som dånade ur högtalarna tvärs över kullen.
Den sommaren deltog jag i föreställningen Hill Cumorah som skildrade flera händelser från Mormons bok. Jag hade fått roller som skördedansare (se 1 Ne. 18:23–24) och en icketroende (se 3 Ne. 1:4–21), men alla, inklusive personalen, deltog i den kommande scenen.
En strålkastare lyste på en figur klädd i vitt som tycktes sväva över den högsta platsen på scenen. Han var självklart inte Frälsaren – bara en frivillig student, precis som jag. Men i den stunden på scenen så föreställde jag mig att det var Frälsaren som stod där i stället.
Jag föreställde mig att han gick fram till mig och att jag såg in i hans ögon. Andliga känslor översköljde mig. I den stunden fick jag en försmak av hur det måste vara att se min verklige Frälsare. Jag värdesatte den här unika, andliga händelsen.
Sex månader senare ändrade ett uttalande av biskop W. Christopher Waddell, då andre rådgivare i presiderande biskopsrådet, mitt perspektiv: ”Varje söndag kan vi uppleva något som liknar det som de som överlevde den stora förödelsen vid Frälsarens korsfästelse upplevde och som beskrivs i Mormons bok.”1
Jag var helt förbluffad. Var det möjligt att jag kunde känna, varje vecka, samma sak som jag hade känt på scenen den kvällen? Ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att när vi tar del av sakramentet är det en privat stund med Frälsaren, precis som att knäböja framför honom och känna märkena efter spikarna i hans händer och fötter.
Vi behöver inte delta i en föreställning för att känna Frälsarens kärlek och förstå eller visualisera en privat stund med honom. Vi kan göra det varje vecka. Varje söndag väntar han på att få visa oss sin kärlek och förståelse. Vi behöver bara komma till honom.