Tillsammans eller åtskilda

Ni tänker kanske: Den här artikeln är precis vad jag behöver! Eller: Det här är precis vad min make/maka behöver! Ni längtar kanske efter en lista med banbrytande förslag på hur man hanterar livet när barnen har lämnat hemmet. Men jag upptäckte en sanning under åren då jag rådgjorde med par: en kreativ lista med förslag på saker ni kan göra eller sätt varpå ni kan skapa gemensamma band igen fungerar för det mesta inte långsiktigt – om det inte finns en säker, emotionell koppling.

Vare sig vi bor i Ulan Bator i Mongoliet eller São Paulo i Brasilien så är vi alla söner och döttrar till Gud. Vi är mänskliga och har känslor. Vi kanske uttrycker känslor på olika sätt beroende på vår kultur eller uppfostran, men alla känner dem – ensamhet, avvisande, rädsla, ledsamhet, glädje och lycka. Även i kulturer där familjer bor i generationsöverskridande hem glider föräldrarna isär när barnen blir vuxna.

Par med utflugna barn säger ofta till mig: ”Vi har ingenting gemensamt längre.” Och om de bara fokuserar på vad en individ tycker om gentemot vad den andra individen vill göra så stämmer det vanligtvis. Utan ett känslomässigt band kan vi ofta vara i samma rum som vår make/maka och ändå känna oss ensamma.

Så vad kan ett par göra så att de båda har blicken vänd framåt snarare än åt olika håll? Vi börjar med att diskutera bakgrunder.

Alla har olika bakgrunder. Vi har erfarenheter av föräldrar, syskon, släkt, vänner och kollegor som formar och påverkar det vi gör och förväntar oss av ett äktenskap. Till exempel: stod våra vårdnadshavare nära varandra rent känslomässigt när vi växte upp eller var de reserverade? Med utgångspunkt i vår bakgrund kan vi ställa två viktiga frågor:

• Hur nära känslomässiga band är vi villiga att skapa med vår make/maka?

• Är vi villiga att släppa in vår make/maka i vårt känslomässiga utrymme?

När vi fokuserar på vår make eller makas beteende snarare än att förstå bakgrunden till det utvecklade beteendet så bidrar vi ofta till stelhet och håller mildheten borta. Att ha insikt i och medkänsla för de jobbiga upplevelser vår make/maka hade när han eller hon växte upp leder ofta till en önskan att visa mer stöd. Medkänsla, mildhet och vänlighet är en bra grogrund för att dela med sig av känslor. Att lära oss prata om våra känslor med vår make/maka är en katalysator för att skapa känslomässig trygghet och band.

President Russell M. Nelson gav oss rådet: ”Kommunicera väl med [er] äkta hälft. … Par behöver tid på tu man hand för att iaktta, samtala och verkligen lyssna på varandra.”¹

Det kan vara svårt att berätta om känsliga saker även efter flera års äktenskap. Men de här stegen kan göra det lättare:

1. Rubricera dina känslor. Sätt namn på dem, till exempel ”desperation”, ”förväntan” eller ”iver”.

2. Känn dem. Sakta ner. Fråga: ”Var och när känner jag den här känslan?”

3. Erkänn dem. Känslor har ett syfte. Skambelägg inte dig själv eller din make/maka för att ni har känslor. Sök hellre din himmelske Faders hjälp och vägledning.

4. Berätta om dem. När du berättar om dina känslor för din make/maka, så gör det ofta att ni kommer närmare varandra. Vi läser i Gospel Topics: ”Par kan stärka sina äktenskap genom att ta sig tid att prata och lyssna till varandra, vara omtänksamma och respektfulla och ofta ge uttryck för ömma känslor och tillgivenhet.”²

Makar i alla åldrar stärker sina relationer när de lär sig identifiera, känna igen, förstå och prata om sina känslor med varandra. Det kan vara till hjälp att tillämpa två inspirerade principer: 1) ”Man och hustru har ett högtidligt ansvar att älska och vårda sig om varandra” och 2) man och hustru ska ”hjälpa varandra som likvärdiga makar”.³

Bild

elderly couple holding hands

Dr. John Gottman, en välkänd äktenskapsforskare, ser att kärnan i ett bra äktenskap är förmågan att diskutera och bearbeta svåra ämnen och känslor. Han utvecklade en modell som han kallar ”en mjukstart”. Maken eller makan som upplever problemet skapar varsamt ett ramverk inom vilket man diskuterar problemet hellre än att kritisera den andra parten. Det har fyra delar:

1. Uttryck hur du känner dig. Fokusera på vad du känner hellre än vad den andra personen gör eller säger. Till exempel: ”Jag är orolig, bekymrad, rädd eller ängslig.” Uttryck dina känslor med ”jag”-uttryck som ”jag känner …”.

2. Prata om en särskild situation eller händelse. Försök att vara tydlig och koncis. Undvik att värdera eller döma din make/maka. Ta med det du har upplevt och känt till följd av händelsen.

3. Berätta om ett positivt behov. Beskriv vad som är viktigt för dig i relationen. Be din make/maka vidta positiva åtgärder för att tillmötesgå dina behov. Var artig i din önskan. ”Snälla” eller ”jag skulle uppskatta” kan vara till hjälp.

4. Uttryck tacksamhet. Beröm din make/maka för det som fungerar för dig.

De flesta av oss är antingen djupt tacksamma för eller har en djup längtan efter känslomässig tillgivenhet från vår make/maka. Som det står i skrifterna: ”Men i Herren är kvinnan inte oberoende av mannen eller mannen oberoende av kvinnan” (1 Kor. 11:11). Om vi vänder oss till vår make/maka med ett behov och vår äkta hälft av någon anledning inte kan eller vill hjälpa oss komma till ro är risken stor att vi kommer att uppleva det dr Sue Johnson kallar tillgivenhetsskador. De här skadorna skapar negativa reaktioner som uppstår i flera former:

• Angrepp.Vi går till angrepp och kritiserar vår make/maka för att de inte funnits där med påståenden som: ”Du har aldrig funnits där för mig. Det jag behöver spelar ingen roll för dig.”

• Blidkande. Vi håller med om vår make/makas åsikt och hoppas att diskussionen inte fortsätter eller blir värre, men ingenting blir löst och resultatet blir vanligtvis ökad förbittring.

• Försvar. Vi framlägger bevis, precis som en advokat i rättssalen, för att vi har rätt att reagera som vi gör i nuvarande omständigheter.

• Tillbakadragande. Vi drar oss undan och blir tysta. Vi håller oss på avstånd och pratar bara om vardagliga saker utan någon meningsfull närhet.

• Efterhängsenhet. Vi behöver den här närheten så intensivt att vi fortsätter att ställa frågor, kräva svar, be om närhet och försöka ha kontroll över det som händer – inte för relationens skull utan för att lugna våra sårade känslor.

De här reaktionerna är inte ovanliga när det känns som att vi har förlorat bandet till den vi älskar. Men de är farliga eftersom de kan leda till en negativ cykel. Först kommer tillgivenhetsskadan, sedan den negativa reaktionen, därefter en negativ reaktion på den första reaktionen och så fortsätter det. Båda två bidrar till och blir även sårade av den här cykeln.

Bild

couple in Hong Kong

Närhet är såklart en viktig del av äktenskapet. Det kan faktiskt sägas att närhet är en mångfacetterad del av äktenskapet. Att känna sig nära varandra, ha faktisk fysisk kontakt och känna ett starkt, känslomässigt band hör alla samman.

Känslomässig närhet är gynnsam för bandet och närheten som fördjupar och berikar sexuell intimitet. Det är svårt för en make eller maka som har låg sexualdrift att engagera sig sexuellt om han eller hon känner ett svagt eller obefintligt band. Av den här anledningen kan regelbunden och meningsfull känslomässig närhet skapa en trygg oas för sexuell närhet.

När vi åldras kan sexuell närhet bli svårare. I vissa fall kan en kunnig läkare eller certifierad terapeut ge insikt och stöd. Men jag tror att det kan vara väldigt värdefullt att bibehålla fysisk kontakt genom så enkla saker som att pussa varandra god natt, att hålla varandra i hand regelbundet eller ge varandra en kärleksfull kram eller omfamning.

Bild

two birds sitting in a nest

Illustrationer: Carolyn Vibbert

Om du fortfarande längtar efter den där listan med banbrytande förslag på saker att göra eller förslag på att stärka de där banden mellan varandra igen under åren efter att barnen har flyttat så finns det goda nyheter: När ni två behåller det känslomässiga bandet eller återskapar det, blir det mycket lättare att göra en lista som ni båda kan bidra till. Det kommer att vara er lista, och eftersom ni skapade den så är det mer troligt att ni gör det. Par som bygger starka känslomässiga band arbetar vanligtvis tätt ihop och kan hitta lösningar för sitt äktenskap, oavsett bakgrunder, hobbyer, intressen eller aktiviteter.