Stavens ständige kamrer
Jag frågade några medlemmar i staven om de visste hur länge Calle Brusewitz har tjänat som ekonomisk kamrer. En broder sa: ”Ja, Calle, han har väl ALLTID varit stavens kamrer?” En annan sa, med en teaterviskning: ”Jag har hört att han, precis som de tolv, är kallad på livstid.”
Och så är det kanske. På samma sätt som Svenska Akademien har sin ständige sekreterare så har Göteborgs stav sin Calle Brusewitz. Denne trofaste broder är nu inne på sin tredje stavspresident som han tjänar tillsammans med. ”Jag sliter ut dem en i taget”, säger Calle och skrattar.
”Så”, frågar jag, ”hur många år har du varit ekonomisk kamrer nu? 25?”
”Nja, det räcker nog inte”, säger Calle. ”Det blir nog fler år. Men åren rusar förbi så fort. Tiden går ju fort när man har roligt. Och jag trivs. Jag har trivts med det här i alla år. Jag är glad att kunna hjälpa till på mitt lilla sätt. Jag trivs inte i rampljuset. Jag arbetar hellre bakom kulisserna. Jag är nöjd om jag kan hjälpa till där. Det passar mig bra.”
Då, på den tiden när Calle började sitt tjänande som ekonomisk kamrer, skrevs alla tiondekvitton ut för hand på speciella block. I stora liggare förde man in inkomster och utgifter för olika konton. De olika kolumnerna skulle summeras och transporteras till nästa sida. De flesta som betalade tionde gjorde det med kontanter, som skulle räknas, och pengarna skulle deponeras på banken. Nu är allt digitalt och elektroniskt. Kvitton och fakturor skannas in. Mycket av arbetet kan göras hemifrån, från den egna datorn.
Carl-Elis (som han faktiskt heter, även om INGEN kallar honom det) och hans fru Inger bodde som nygifta i Stockholm. Calle är ingenjör och jobbade för det bolag som då hette LM Ericsson, nuvarande Ericsson, med deras telefonväxlar.
Efter några år gick flyttlasset till Göteborg. Anledningen var att de fått tag på en lägenhet, ett förstahandskontrakt, i Göteborg. Tanken var att de bara skulle stanna i Göteborg ett tag. ”Men vi är här än”, säger Calle med ett skratt.
En kväll knackade två missionärer på dörren till lägenheten där Calle och Inger bodde. Det var 1965.
”Jag var nyfiken och bjöd dem att komma in och tyckte det var intressant att lyssna på dem. Men Inger hon gick in i köket och stängde dörren om sig. Fast hon stod och tjuvlyssnade ändå”, berättar Calle och skrattar. Båda två döptes efter ett tag.
Calles teknikintresse gjorde att han började jobba med att laga radioapparater och grammofoner. Han var erkänt skicklig och efterfrågad. Även om Calle är pensionär i dag händer det fortfarande att människor hör av sig och vill att han ska titta på deras gamla klenod. För det mesta kan han fixa till det som är fel.
Calle spelar också både klarinett och saxofon och han är medlem i en orkester som spelar storbandsjazz. Så några fritidsproblem har han inte. Mer än att tiden inte räcker till riktigt.
Och så lägger han ju ner en del tid på sitt ämbete också. Fortfarande. Precis som han gjort i flera årtionden. Och förmodligen kommer att göra en eller ett par stavspresidenter till. Stavens ständige kamrer. Broder Trofast.