Till prästadömets män

Mina kära bröder! Jag talar med en önskan att vara till hjälp. Jag ber att Herrens Ande ska leda mig.

Jag behöver inte tala om för er att vi har blivit en mycket stor och sammansatt kyrka. Vårt program är så omfattande och vår räckvidd så stor att det är svårt att fatta. Vi är en kyrka med lekmän i ledningen. Vilken fantastisk och underbar sak detta är. Det måste alltid förbli på det sättet. Vi får aldrig gå i riktning mot ett stort betalt prästerskap. Men vi vet att den administrativa arbetsbördan är mycket tung för våra biskopar och stavspresidenter och några andra. Ett medvetande om detta faktum har fått presidentskapet och de tolv att hålla ett antal möten, en del av dem långa och intressanta, där vi så att säga har tagit isär kyrkan och satt ihop den igen. Vår avsikt har varit att se om det kan finnas en del program vi kan klara oss utan. Men när vi analyserat dessa, har vi inte sett mycket som kan avvaras. Att släppa ett är som att ge bort ett av sina barn Man har inte hjärta att göra det. Men jag vill försäkra er att vi är medvetna om de bördor ni bär och den tid ni lägger ner. Under det här prästadömsmötet vill jag nämna några av de saker vi diskuterat. Jag tror ni ska märka att vi gjort en del framsteg, även om de är små.

Jag ska tala till er om ett antal olika saker.

Vi har beslutat att tempelrekommendationer från och med första november ska gälla i två år i stället för ett. Detta bör minska den tid som biskopar och stavspresidenter med rådgivare behöver använda på intervjuer för tempelrekommendationer. Om en innehavare av en tempelrekommendation vid något tillfälle blir ovärdig att besöka templet, blir det naturligtvis biskopens eller stavspresidentens ansvar att dra in den personens rekommendation.

Men erfarenheten visar att det finns mycket få sådana händelser. Så detta blir alltså programmet, bröder. Med början första november, oavsett det datum som står på rekommendationen, så utsträcks giltigheten med ett år. Rekommendationerna förnyas sedan vartannat år i stället för varje år som nu. Vi hoppas detta blir till nytta. Vi är övertygade om att det blir så.

En annan sak.

Äldste Ballard har talat till er om missionärer. Jag vill understryka det han sagt. Jag hoppas våra unga män och våra unga kvinnor ska möta den utmaning han framlagt. Vi måste höja ribban när det gäller värdighet och kvalifikationer för dem som går ut i världen som ambassadörer för Herren Jesus Kristus.

Vi har en intressant sed i kyrkan. För avresande missionärer hålls avskedsmöte. I en del församlingar har det här blivit ett problem. Med missionärer som reser och återvändande missionärer ägnas de flesta sakramentsmöten på söndagarna åt avsked och hemkomster.

För ingen annan i kyrkan hålls avskedsmöte när de börjar verka i sitt kall. Vi har aldrig ”avskedsmöten” för en nyligen kallad biskop, stavspresident, Hjälpföreningens president, en generalauktoritet eller någon annan som jag kan komma på. Varför ska vi ha avskedsmöten för missionärer?

Första presidentskapet och de tolv har efter bön och moget övervägande fattat beslutet att det nuvarande programmet för missionärsavsked bör modifieras.

Den avresande missionären ges tillfälle att tala vid ett sakramentsmöte i omkring 15 till 20 minuter. Men föräldrar och syskon inbjuds inte att tala. Två eller flera avresande missionärer kan tala vid samma möte. Mötet ligger helt i biskopens händer och anordnas inte av familjen. Det blir ingen särskild musik eller något sådant.

Vi vet att det här kommer som en stor besvikelse för många familjer. Mödrar och fäder, syskon och vänner har brukat vara med. Vi ber er acceptera detta beslut. Där ett avskedsmöte redan ordnats kan det få hållas. Men inget sådant traditionellt möte bör planeras i framtiden. Vi är övertygade om att detta är ett klokt beslut, när alla sidor av saken beaktas. Vänligen acceptera detta, mina kära bröder. Jag utsträcker denna vädjan till systrarna, särskilt mödrarna.

Vi hoppas också att omfattande öppet hus efter sakramentsmötet där missionären talar inte ska bli vanliga. Släkten kanske vill samlas. Vi har inte något emot detta. Vi ber er emellertid att inte ordna öppna mottagningar dit många människor inbjuds.

Missionärstjänandet är en sådan underbar upplevelse att det medför sina egna rika belöningar. Och när en missionär återvänder till sin familj och sin församling kan han återigen ges tillfälle att tala vid ett sakramentsmöte.

Och så till nästa sak.

Låt mig nu i korthet rapportera om ständiga utbildningsfonden som upprättades för ett och ett halvt år sedan vid aprilkonferensen. Programmet fortlöper nu med sund finansiering. Vi har en ganska stor ekonomisk bas, skänkt av trofasta sista dagars heliga. Vi hoppas mer medel flyter in så att vi kan hjälpa ett stort antal av dem som är värdiga denna hjälp.

Idag genomgår ungefär 5000 män och kvinnor, de flesta unga, en utbildning som de annars kanske inte hade haft möjlighet till. Tänk på följderna av detta. Dessa trofasta sista dagars heliga erbjuds en stege på vilken de kan klättra ut ur den fattigdom i vilken de och deras förfäder levat. Deras inkomst ökar kraftigt. Deras ledar-egenskaper förbättras. De blir betydelsefulla män och kvinnor, medlemmar av kyrkan som för fram dess program på ett tidigare oanat sätt.

Jag ska ge er ett exempel. Den första unga kvinna som fick lån har nu fullgjort ett års utbildning och har begärt medel till sista årets utbildning. Hon studerar till tandsköterska.

Tidigare har hon arbetat i en restaurang och tjänat 130 dollar i månaden. Det förväntas att hon, när hon inom kort fullgjort sin utbildning, ska tjäna 650 dollar i månaden, en ökning på 500%. Detta kommer att öka under kommande år.

Vilken underbar skillnad några dollar gör, när de används väl. Multiplicera nu hennes fall med 5000. Det är förunderligt att betänka detta. De studerande genomgår utbildning till mekaniker, systemanalytiker, administrationskonsulter, vårdtekniker, It-tekniker, sjuksköterskor, sjukhusarbetare, programmerare, dataingenjörer, modeskapare, revisorer, elektriker, lärare i engelska, bagare, hotellchefer och grafiker, för att bara nämna några få.

Möjligheterna är oändliga, och det som händer är verkligen underbart och förunderligt.

Nästa sak jag vill nämna är familjens hemafton. Vi fruktar att detta mycket viktiga program håller på att falla tillbaka i alltför många områden. Bröder, det finns ingenting viktigare än era familjer. Ni vet det. Det här programmet påbörjades 1915, för 87 år sedan, när president Joseph F Smith uppmanade sista dagars heliga att avsätta en kväll i veckan att ägnas särskilt åt familjen. Det skulle vara en tid för undervisning, för skriftläsning, för odlande av talanger och för diskussion av familjefrågor. Det bör inte vara ett tillfälle att gå på idrottsevenemang eller något sådant. Om det förekommer en familjeaktivitet av det slaget då och då, så är det naturligtvis acceptabelt. Men i livets allt snabbare strömmar är det så viktigt att fäder och mödrar sitter ner med sina barn, ber tillsammans och undervisar dem om Herrens vägar, begrundar familjeproblem och låter barnen få utlopp för sina talanger. Jag är övertygad om att detta program tillkom efter uppenbarelse från Herren som svar på ett behov bland kyrkans familjer.

Om det fanns ett behov för 87 år sedan, så är behovet förvisso mycket större i dag.

Vi fattade beslutet att måndagskvällen ska användas till denna familjeaktivitet. På sådana platser där det finns ett stort antal medlemmar brukade skolledare och andra respektera programmet och inte planera aktiviteter för den kvällen.

Men nu verkar det finnas en allt större benägenhet att planera andra aktiviteter på måndagskvällen. Aktningsfullt framställer vi vår begäran till skolledare och andra att låta oss ha denna enda kväll i veckan för att kunna fortsätta med detta viktiga och traditionella program. Vi ber att de inte planerar evenemang som kräver att våra barn är närvarande på måndagskvällarna. Vi är säkra på att de inser hur absolut viktigt det är att familjerna har tillfälle till att åtminstone en gång i veckan vara tillsammans utan lojalitetskonflikter. Vi skulle verkligen känna oss mycket tacksamma för deras samarbete rörande denna angelägenhet. Och i starkast möjliga ordalag uppmanar vi alla fäder och mödrar att ta detta tillfälle och denna utmaning att göra måndagskvällen till en helig tid för familjen på största allvar.

Jag har blivit inbjuden inte så få gånger att delta i olika slags samhällsaktiviteter på måndagskvällar. Jag har alltid tackat nej till dessa invitationer, med uppskattning men med förklaringen att jag har reserverat måndagskvällen för familjens hemafton. Jag hoppas innerligt att ni alla gör likadant.

Och så till nästa sak.

Bröder, jag önskar betona för er igen hur viktigt det är för varje enskild medlem och familj i kyrkan att vara oberoende.

Ingen av oss vet när en katastrof kan slå till. Sjukdom, skador, arbetslöshet kan drabba vem som helst.

Vi har ett stort välfärdsprogram med byggnader för till exempel spannmålsförråd i olika områden. Det är viktigt att vi gör detta. Men den bästa platsen att ha ett matförråd är i vårt eget hem samt att vi har ett litet sparkapital. Det bästa välfärdsprogrammet är vårt eget välfärdsprogram. Fem eller sex burkar vete hemma är bättre än en tunna i välfärdsmagasinet.

Jag profeterar inte om någon förestående katastrof. Jag hoppas att det inte ska hända något sådant. Men vi borde leva våra liv med förstånd. Alla som äger ett hem inser behovet av en brandförsäkring. Vi hoppas och ber att det aldrig kommer att uppstå någon brand. Men ändå betalar vi för en brandförsäkring om en sådan katastrof skulle hända.

Vi borde göra likadant när det gäller familjens välfärd.

Vi kan börja med ett aldrig så litet förråd. Vi kan börja med en veckas matförråd och långsamt utöka det till en månads matförråd och sedan till tre månaders matförråd. Jag talar nu om livsmedel för elementära behov. Ni inser alla att detta inte rör sig om några nya anvisningar. Men jag är rädd för att det är så många som tycker att ett långtidsförråd ligger så långt utom räckhåll att de inte gör något åt det alls.

Börja i liten skala, mina bröder, och arbeta steg för steg mot ett rimligt mål. Spara regelbundet lite pengar och det kommer att förvåna er hur snabbt de växer.

Betala era skulder och befria er från den hemska fångenskap som skulder försätter oss i.

Vi hör mycket om topplån. Nu har jag fått höra att det erbjuds ytterligare topplån.

Utöva självkontroll när det gäller att spendera pengar, låna pengar, och sådant som leder till konkurs och den vånda som följer.

Så till sist, mina bröder, vill jag åter tala kortfattat om en sak som jag talat om förut och som äldste Ballard och president Monson har talat om på det här mötet. Jag hoppas de inte har något emot att jag försöker ytterligare betona det som de har sagt. Jag åsyftar den moraliska disciplinen hos kyrkans medlemmar.

Alltför många har fastnat i omoralens nät och all den bittra frukt det för med sig. Till pojkarna som är här i kväll — de unga männen — vill jag säga med de starkaste ord jag förmår använda: håll er borta från moralisk ogudaktighet. Ni vet vad som är rätt och fel. Ni kan inte använda okunnighet som en ursäkt för oacceptabelt uppträdande.

Hur kan ni tro att ni kan utföra omoraliska handlingar och sedan gå ut på missionsfältet som representanter för Herren Jesus Kristus? Tror ni att ni kan vara värdiga att besöka Herrens hus och vigas där för tid och all evighet om ni har hemfallit åt sådant?

Jag bönfaller er, mina kära unga vänner, att undvika sådant. Det är inte någon lätt sak att göra det. Det kräver självkontroll. De frestelser ni ställs inför är mäktiga och lockande. Dessa frestelser kommer från en listig motståndare. Ni behöver den styrka som bönen ger.

Undvik det erotiska material som finns på Internet. Det kan få er att falla. Det kan leda till ert fördärv.

Glöm aldrig att ni bär Guds prästadöme. När Johannes döparen förlänade aronska prästadömet till Joseph Smith och Oliver Cowdery sade han att detta prästadöme ”innehar nycklarna till betjäning av änglar, till omvändelsens evangelium och dop genom nedsänkning till syndernas förlåtelse” (L&F 13).

Vill ni ha betjäning av änglar?

En sådan betjäning kommer att föra med sig ojämförliga välsignelser. Lev efter höga normer i ert liv så kommer Gud att välsigna er och nära er och ”leda [er] vid handen och besvara [era] böner” (L&F 112:10).

Jag bönfaller er äldre män om samma sak och ger er samma varning. Små felsteg leder till stora tragedier. Vi har att göra med dem ständigt. Det finns så mycket hjärtesorg, förbittring, besvikelse och skilsmässa ibland oss.

Jag önskar åter nämna en sak som jag ingående talat om förut. Jag talar om den onda och hemska synd som barnmisshandel är.

Vi kan inte tolerera den. Vi tänker inte tolerera den. Den som misshandlar ett barn kan förvänta sig disciplinära åtgärder av kyrkan förutom eventuella laga straff.

Att misshandla ett barn är en skymf mot Gud. Jesus talade om barnens skönhet och oskuld. Till alla som har en böjelse som kunde leda till barnmisshandel säger jag på det starkaste sätt jag förmår att kontrollera er själva. Sök hjälp innan ni skadar ett barn och drar olycka över er.

Ni män som bär detta dyrbara prästadöme, var hängivna mot det ända in i själen. Var värdiga det i alla tider och under alla förhållanden.

Om ni gör det kommer ni att åtnjuta ”Guds frid, som övergår allt förstånd” (Filipperbrevet 4:7).

Må Gud välsigna er, mina kära bröder i prästadömet, både unga och gamla. Fäder, var föredömen för era barn. Pojkar, vänd er till era fäder för att få visdom och vägledning och insikt.

Hur stora är inte Herrens löften till dem som vandrar i tro. Jag ger er min välsignelse, min kärlek och mitt vittnesbörd. Vilken stor och förunderlig makt för det goda detta prästadöme är om vi är enade och går framåt gemensamt. Må Herren välsigna oss så att vi ska kunna göra det ber jag ödmjukt i Jesu Kristi namn, amen.