Kanariefågeln som sjöng bäst

F ör många år sedan kallades jag att verka som biskop för en stor församling. En kväll ringde telefonen. Jag hörde en röst säga: ”Biskop Monson, jag ringer från sjukhuset. Kathleen McKee, en medlem i din församling, har just avlidit. Ditt namn har angetts som den som ska kontaktas vid hennes död. Kan du komma till sjukhuset med en gång?”

När jag hade kommit dit fick jag en nyckel till lägenheten där Kathleen hade bott. Jag gick in i hennes lägenhet, tände lampan och såg ett brev. Det löd:

”Biskop Monson,

Jag tror inte att jag kommer att återvända från sjukhuset. I köket finns mina tre älskade kanariefåglar. Två av dem är vackra med guldgul färg och perfekta markeringar. På burarna har jag satt namn på vänner som de ska ges till. I den tredje buren finns ’Billie’. Han är min favorit. Billie ser lite tufsig ut och han har gråa markeringar på sina gula vingar. Kan du och din familj ge honom ett hem? Han är inte den vackraste, men han sjunger bäst.”

Kathleen McKee hade blivit vän med många nödställda grannar. Hon hade berikat alla människor hon hade mött. Kathleen var lite som ”Billie”, hennes älskade gula kanariefågel med grått på vingarna. Hon hade inte välsignats med skönhet. Men hennes sång hjälpte andra att mer villigt bära sina bördor.

Världen är full av gula kanariefåglar med grått på vingarna. En del är ungdomar som inte vet vilka de är, vad de kan bli, eller ens vad de vill bli.

Vi är söner och döttrar till Gud. Det är sant att vi lever i en värld där en moralisk karaktär ofta anses mindre värd än skönhet och charm. Men hur lyder Guds inspirerade ord? Herrens råd till profeten Samuel ekar i öronen: ”[Herren] går inte efter vad en människa ser. En människa ser det som är för ögonen, men Herren ser till hjärtat.” (1 Sam 16:7)

Han kallar dig och mig att tjäna honom här nere. Må vi utstråla vår kärlek till honom och till alla människor när vi gör det.

Från ”Yellow Canaries with Gray on Their Wings”, Ensign, aug 1987, s 2–5.