Ett oväntat äktenskapsråd

Fernando slog försiktigt ihop boken och tittade upp på oss. En tår rann sakta nerför kinden. Bredvid honom satt hans hustru María mycket reserverat med en blandning av fasa och avsky i ansiktsuttrycket. Till slut började Fernando tala, utan att torka bort tåren.

”Ja, jag vill döpas”, sade han tyst men bestämt.

Hans hustru ställde sig så tvärt upp att stolen vinglade till och föll bakåt. Med ansiktet förvridet av ilska pekade hon på sin make.

”Hur kan du vara en sådan idiot? Hur kan du överge Jesus för lärdomarna från dessa gringos och deras nordamerikanska profet? Hur kan du vända dig bort från Bibeln till dessa falska skrifter? Du är en dåre, en syndfull dåre, och må Gud ha förbarmande med din fördömda själ!” Hon vände sig om och stegade ut ur rummet.

Fernando suckade. ”Hon är en bra kvinna”, sade han ursäktande. ”Hon kommer att förstå — om inte samtycka.”

Flera månader senare, med dopet bakom sig, kom Fernando in i kapellet och satte sig på sin vanliga plats på raden längst bak. Han såg bekymrad ut. Jag betraktade honom från förhöjningen medan jag uppfyllde min plikt som grenspresident. Mer än en gång märkte jag att han tittade intensivt på mig.

Efter mötet, när församlingen förflyttade sig utomhus för att umgås i Andernas fuktiga solsken, frågade Fernando om han kunde få prata med mig. Han och hans hustru hade bråkat igen. Han hade försökt förklara vilken glädje han kände i takt med att hans tro växte, men hon hade vägrat att lyssna. Hon hade hotat med att lämna honom och ta med sig deras dotter. Efter att ha hört det hotet blev också han arg. Bittra ord ledde till tårar och båda drog sig tillbaka till en egen vrå i den lilla lägenheten.

”Vad ska jag göra?” frågade han mig.

Jag satt i min stol och darrade under det ansvar som hade lagts på mina axlar. Jag var 20 år gammal. Jag hade aldrig varit gift. Mina försök att skapa relationer i tonåren hade inte varit långvariga och hade lämnat efter sig både nyttiga erfarenheter och några ärr. Mina egna föräldrars äktenskap tog slut efter 18 år. Jag hade ingen erfarenhet av rådgivning. Vad kunde jag ge denne man som försökte rädda sitt äktenskap och sin familj utan att behöva offra sin tro?

Jag öppnade munnen för att haspla ur mig några plattityder som kunde ge tröst och hopp, men i stället kom en tanke till mitt sinne som jag inte kunde hålla tillbaka. För en gångs skull var min bristfälliga spanska tydlig och klar.

”Min vän”, började jag, ”nästa gång du och din hustru börjar diskutera ditt dop och du börjar bli arg och frustrerad så ska du bara sluta. Säg inget på en stund. Sedan tar du din hustru i dina armar och håller hårt om henne. Säg till henne att du älskar henne, att du uppskattar henne och att inget kommer att ta hennes plats i ditt liv.”

Han tittade oförstående på mig. Kanske hade han väntat sig ett föredrag eller någon storslagen princip som skulle rädda hans äktenskap. Han väntade och trodde kanske att jag skulle fortsätta, men jag hade inget mer att säga.

”Ja, Presidente”, sade han. Han lämnade tyst mitt kontor utan att säga något mer.

En vecka gick och Fernando kom åter in i kapellet. Men han gick med lätta steg. Hans huvud var upplyft, hans ögon klara och han log. Hela mötet skruvade han på sig som ett barn. Efteråt kom han till mitt kontor.

”President Benson, president Benson!” utropade han med låg och ivrig röst. ”Du kan inte ana vad som har hänt. Jag gjorde som du sade. Vi talade ännu en gång om min tro och mitt dop. Återigen kritiserade hon mig och sade att jag hade förletts. Jag ville höja rösten och säga att hon hade fel, men så kom jag ihåg vad du sade. Jag stannade upp, tog ett djupt andetag, tittade på henne och försökte tänka på alla de kärleksfulla år vi har delat och den kärlek som jag fortfarande känner. Hon måste ha sett något i min blick, för hon veknade. Jag tog henne i mina armar och höll om henne. Jag viskade att jag älskade henne, att jag uppskattade henne, och att inget kunde ta hennes plats som min hustru. Vi grät. Sedan satt vi tätt tillsammans i flera timmar och talade om allt vi hade upplevt — det goda, det dåliga — och sedan höll jag om henne igen. För första gången på många veckor kände vi kärleken till varandra. Tack, president Benson.”

Månaden därefter avslutade jag min mission och företog den långa resan tillbaka till USA. Jag var glad att få åka hem, men ledsen att lämna Venezuela. Fernando och jag skrev till varandra och jag tog del av hans förhoppningar och besvikelser. Hans hustru hade inte börjat tro som han, men hon hade blivit mer tolerant och mindre fientlig. Han sade att det var en början, och talade om henne med stor kärlek. Med tiden förlorade vi kontakt. Nu har det gått många år. Men det som hände Fernando inspirerar mig fortfarande. Kärlek — inte principer, lärdomar eller ritualer — har kraften att få hjärtan att vekna.

Bart Benson är medlem i Grace andra församling, Grace stav, Idaho.