En kasse mat och 20 mark

Livet var enkelt i Hämeenkyrö. Vi hade köpt ett litet hus vid en vacker skog. Jag hade nyligen blivit medlem i kyrkan men min make var inte intresserad av evangeliet. Vi försökte vara oberoende. Vi odlade potatis och andra grönsaker i trädgården. Jag sydde barnens kläder och lappade våra kläder. Vi behövde och var tacksamma för de överraskande paket med kläder som min mor skickade oss från norra Finland.

Men med tiden blev saker och ting värre. Vi behövde verkligen ransonera maten. Ibland åt min make och jag bara potatis så att barnen skulle få lite mer. Det var då jag började vädja: ”Käre Herre, skicka någon som kan hjälpa oss!”

Jag fick ett jobb men det var inte tillräckligt. Det var inte mycket kvar av min lön när alla avgifter, inklusive bussresorna och barnvaktens lön, var betalda.

Fastän vi kämpade lärde jag alltid mina barn att vara tacksamma för allt som vi faktiskt hade. Petri välsignade ofta maten med följande ord: ”Tack, himmelske Fader, för den här gröten. Men kan du också ge oss lite korv om du har någon?”

I sådana ögonblick vädjade jag ännu ivrigare: ”Skicka någon som kan hjälpa oss!”

I grannbyn bodde tant Toini i bekväma omständigheter, men hon kände sig inte alls väl till mods. Hennes förflutna förföljde henne. Fastän hon alltid hade haft det gott ställt och haft tillräckligt av allting så hade hennes syster inte haft det.

Hennes syster hade haft en familj — en make och treåriga tvillingdöttrar. Hennes systers make hade skadats allvarligt i en arbetsolycka. En kort tid därefter fick hon tuberkulos och gick i ren desperation till tant Toini och bad om futtiga 20 mark och lite bröd åt sina flickor. Men i sin själviskhet hade tant Toini vägrat att hjälpa henne över huvud taget. En kort tid senare dog tant Toinis syster i tuberkulos och hennes make dog i sviterna av sina skador. Främlingar adopterade deras treåriga flickor.

”Det var mitt fel att min syster dog och att de små flickorna adopterades”, anförtrodde tant Toini mig den första dagen jag träffade henne. Jag fick tårar i ögonen när jag lyssnade på hennes berättelse och jag kände att hon sökte förlåtelse.

”Min syster bodde i just det här huset”, sade hon till mig. Hon såg mig i ögonen och gav mig 20 mark. ”Här får du. Be att Gud ska förlåta mig.” Efter en liten stund gaskade hon upp sig, ställde sig upp och sade: ”Nu sätter vi igång. Jag hämtar lite ved så att vi kan laga kvällsmat.”

Medan hon hämtade vatten från brunnen uppsände jag en annan bön: ”Tack himmelske Fader! Välsignade vare den fulla kassen och de 20 marken!”

Varje lördag kom tant Toini vid samma tid och hade med sig en full kasse med mat och 20 mark. Hon frågade aldrig vad hon kunde hjälpa till med utan satte bara igång. Ibland stannade hon kvar en dag eller två. Vid dessa tillfällen var hon alltid den som var först uppe på morgonen och lagade gröt. Hon köpte några nya kastruller och stekpannor när hon såg vårt behov. Ibland tvättade hon vår tvätt för hand.

Veckorna gick fort medan vi såg fram emot lördagarna och tant Toinis besök. Ibland berättade jag för henne om kyrkan och vi bad tillsammans många gånger. Marika och Petri var glada varje gång hon kom och tant Toini glömde aldrig att ta med lite korv till Petri. Hon verkade tycka om att vara hos vår familj och kanske gav vi henne något i gengäld.

Tant Toini kom regelbundet på besök i tre år. Men så en lördag kom hon inte. Inte heller kom hon nästa dag. Senare fick vi reda på att tant Toini just hade lämnat affären och var på väg till vår lilla stuga när hon kollapsade på marken. Hon återhämtade sig aldrig.

Min make och jag och våra barn var med på tant Toinis begravning. Vi kände ingen när vi kom dit och vi visste inte när det skulle vara lämpligt att lägga våra blommor på hennes grav. Vi bestämde oss för att lägga ner blommorna sist för att uttrycka vår tacksamhet och ta farväl.

Efter begravningen kom en kvinna fram till oss och sade att hon var tant Toinis dotter. ”Ni kunde ha lagt ner era blommor först. Min mor höll så mycket av er”, sade hon. ”Vad var det för kraft som förändrade henne? Hon brukade vara en snål och självisk person. Men under de tre sista åren blev hon en helt annan människa. Hon blev så mjuk och kärleksfull.”

Jag visste inte vad jag skulle säga annat än: ”Det var kärlek.”

Det har gått mer än 40 år sedan jag träffade tant Toini första gången, men jag minns fortfarande vad hon lärde oss när hon kom med sin matkasse. Hon var min lärare. Hon lärde mig hur man längtar efter förlåtelse och hur man tjänar och hjälper andra. Och nu inser jag att medan hon kom för att mätta oss, blev också hon mättad.

Tjugo år efter hennes begravning upptäckte Petri att vi var släkt med tant Toini genom min makes släktlinje. Vi utförde tempelförrättningar för henne. Å, vilken glädjerik dag det blir när vi träffar varandra på andra sidan slöjan!

Tant Toini var ett inspirerande exempel på kärlek och ett hjärtats förändring. Jag ska alltid minnas hennes fulla kasse med mat och 20 mark och hoppas att jag kan gå samma väg som hon, för det är den vägen som Frälsaren vill att vi ska gå.

Maija-Kaarina Mäkinen är medlem i Tammerfors andra församling, Tammerfors stav, Finland.