Välsigna farmor och farfar

Det började med det första brevet vi fick av min mor. Hon och min far var alldeles nya missionärer i Floridamissionen Tallahassee. Hon berättade om en konferens de haft nyligen. När alla tog farväl av varandra efter mötena märkte hon att hennes kamrat var borta. Hon hörde män skratta och följde ljudet till ett klassrum. Där var en benbrottningsturnering i full gång som min pappa hade organiserat. ”Jag kom precis i tid”, skrev hon, ”för att se en 20-åring slänga över pappa mot andra sidan av rummet.” Jag hade inte behövt oroa mig för att en mission kanske skulle göra pappa till en allvarlig gammal gentleman.

Medan jag läste brevet började jag upptäcka glädjen i och välsignelsen av att vara barn till missionärsföräldrar. När jag verkade som missionär som ung förstod jag väl att min familj tyckte om de brev jag skrev till dem. Men i den något själviska åldern insåg jag inte hur angelägen min familj var om min framgång eller hur många böner och hur mycket oro de ägnade åt min mission.

Nu var rollerna ombytta. Jag var glatt överraskad över att jag ivrigt sökte igenom posten varje dag på jakt efter missionärsnyheter. Jag slukade varje rad. Jag märkte snart att våra familjeböner blev mer enträgna. Våra barn sade inte längre bara ”välsigna missionärerna”. De sade i stället ”välsigna farmor och farfar på deras mission”.

När mina föräldrar kallades på sin första mission var de båda omkring 55 år och hade inte pensionerats. Men på grund av jordbrukets säsongsbetonade natur kunde de tillbringa vintern i Herrens tjänst. Så deras missionärskallelse var på sex månader. Det kändes som om dessa sex månader flög förbi.

Vilken chock det var att se dem när de kom hem. Mina föräldrar hade fått en ny styrka. Samma anmärkningsvärda förändringar som de flesta föräldrar ser i sina unga söner och döttrar på mission hade skett hos mamma och pappa. Den mest dramatiska förändringen var att de fullständigt sprudlade av energi. Entusiasm är en oerhört vitaliserande medicin. De såg ut och verkade yngre. Min mor brydde sig inte om sina kroniska hälsoproblem som hade hållit henne tillbaka i åratal. Och kanske var det inbillning, men mina föräldrar verkade vara mer kära i varandra. En gång, under en privat stund som jag alltid ska minnas, berättade min mor om några tillfällen när min far hade undervisat om evangeliet med stor kraft. Med kärlek och beundran i rösten sade hon: ”Din pappa är en enastående man.” Jag märkte också att deras missionärsupplevelse hade varit rolig. All konversation om deras mission åtföljdes av många och ihållande skratt.

Och mina föräldrar verkade inte som missionärer bara en gång. Nästa vinter återvände de till Florida. Under de följande åren var de iväg på åtta sexmånadersmissioner så att det blev tio allt som allt. De missade många familjehögtider — födslar, välsignelser av barn, dop, tio tacksägelsedagar och jular — och inget av det kändes som mycket av en uppoffring. De kompenserande välsignelserna är för stora.

Vad tacksam jag är för föräldrar som har varit föredömen. Vi försöker lära våra barn att de har en skyldighet att berätta om evangeliet. Inget ger liv åt sådan undervisning som älskade far- och morföräldrar som avstår från pensionärslivets bekvämligheter för att tjäna Herren. Detta föredöme blir till en oerhörd styrka i den övriga familjen.

För några år sedan verkade vår äldsta son Matt i en mission i Kalifornien medan mina föräldrar verkade i Virginia. Jag märkte att Matt inte en enda gång skrev ett brev hem och klagade på hur svårt missionärsarbetet är. Det måste jag ge hans farföräldrar äran för. Hur kan en ung äldste med god hälsa ens tänka på att klaga när hans farmor — som snart är sjuttio och har lungproblem, ryggont samt ett otal allergier — går runt och knackar dörr i en annan stat?

Mina föräldrars mission har visat mig hur fel uppfattningen är att när ett barn väl har vuxit upp, så är föräldrarnas arbete avklarat. Hur underbar deras undervisning under mina barnaår än var så tror jag att de har gjort sin största insats som föräldrar efter det att jag blev vuxen. Och fastän de har hjälpt till att döpa eller aktivera många människor så tror jag att det är sina barnbarn som de har tjänat mest.

Mina föräldrars brev innehöll många evangelielektioner. Berättelserna om hur de verkade i en stadsgren i Washington D C, när de vandrade ner till botten av Grand Canyon för att undervisa undersökare, när de hjälpte fattiga, ensamstående mödrar, välbärgade börsmäklare, fiskare, krukmakare, bönder, missbrukare, alkoholister, ministrar, polismän och äldre människor — finns det något bättre sätt att undervisa sina barnbarn om varje själs värde?

Det största som mina föräldrar har gjort för sina efterkommande är att lämna dem i Herrens händer och ta emot kallelsen att tjäna honom som missionärer.

Mark Crane är medlem i Morgans nionde församling, Morgans stav, Utah.