Helade hjärtan och släktforskning

Vi bor på Queenslands östkust i Australien, men vi är tyskar. Min make Siegfried föddes i Danzig och jag föddes i det nuvarande Tjeckien. När vi funderade på att gå på mission fanns det en del som bekymrade oss. Vår familj växer ständigt. Separationen skulle bli mycket svår för oss. Vi kunde inte hyra ut vårt lilla hus och vi hade ekonomiska bekymmer. Vi diskuterade saken tillsammans och beaktade alla för- och nackdelar. Men i slutändan knäböjde vi och bad vår Fader i himlen om vägledning. Sedan var det mycket lätt. Vi hade båda en god känsla och förvissning om att vi skulle gå ut som missionärer.

I ansökan som biskopen gav oss kunde vi skriva vilket land vi ville komma till. Naturligtvis var det Tyskland. Och även om det inte verkade troligt att vi skulle skickas till andra sidan världen så visste vår himmelske Fader precis vad vi behövde. Vi blev kallade att verka som tempelmissionärer i Freiberg i Tyskland. Jag var glad för jag kommer fortfarande ihåg tjeckiska sedan min ungdom och kan säga en del. Jag visste att medlemmar från Östeuropa ofta besökte templet i Freiberg.

Vi började vår mission den 25 februari 1992. Vår tempelpresident var Jiří Šnedefler och hans hustru Olga var tempelvärdinna. Vilka förträffliga människor de var — kärleksfulla och alltid vänliga.

Vi hade bara bra upplevelser i Freiberg. Alla var hjälpsamma och trevliga. Vi arbetade hårt och vi var en stor familj av tempeltjänare som älskade varandra. Vi håller fortfarande kontakten med många av dem.

Höjdpunkten på vår mission var när de första medlemmarna i Ukraina kom på besök. Vi hade förberett oss. Missionspresidentens hustru talade ryska och till och med jag lärde mig en del av en av förrättningarna på ryska. Dessa människor visade sådan vördnad för Herrens hus. När de kom och gick bugade de i ödmjukhet. De var så glada att de kunde få sin begåvning och många grät av glädje och ville inte lämna templet.

Polska medlemmar kommer ofta till Freiberg och först var min make nervös för att träffa dem. Hans farmor hade svultit ihjäl i ett läger i Polen efter andra världskriget. Men genom att träffa dessa bröder och systrar och tjäna tillsammans med dem blev min make känslomässigt helad. Det var en stor välsignelse han fick tack vare vår mission.

Min stora välsignelse var att jag blev bekant med en tjeckisk syster som heter Marie Smidova. Med hennes hjälp kunde jag börja arbeta på min släktforskning. Det fanns inga mikrofilmer i kyrkan från det område jag behövde och mina färdigheter i tjeckiska räcker inte för att skriva och be tjeckiska tjänstemän om information. Syster Smidova har gjort mycket för mig och jag är mycket tacksam för hennes hjälp.

När vi återvände hem efter 18 månader förundrades vi över hur mycket vår ekonomiska situation hade förbättrats. Vårt lilla hus väntade på oss och våra barn hade förberett en härlig välkomstfest. Året därpå sändes vi till Sydney i Australien för att verka som tempelmissionärer där i ett år.

Vi är tacksamma för de upplevelser vi har fått genom vårt arbete. Vi vill påminna alla äldre par om något som president Spencer W Kimball (1895–1985) brukade säga: ”Gör det nu!”

Brunhilde Gehrmann är medlem i Kawana Waters församling, Nambours stav, Australien.