Farmors dop

Den 30 juni 2001 höll jag på att baka en födelsedagstårta till min dotter när telefonen ringde. Det var min syster i Brasilien som berättade att vår farmor hade dött.

Det var sorgliga nyheter, men jag var inte ledsen. Farmor hade trots allt blivit 102 år. Jag var glad att hon var fri från sin gamla jordiska kropp och hade gått vidare till andevärlden.

Sedan tänkte jag på vilket sammanträffande det var att hon dog på min dotters födelsedag och jag undrade om det hade någon särskild betydelse. Efter några dagar upptäckte jag vad det var: Det skulle bli lättare för mig att komma ihåg att döpas för farmor ett år efter hennes dödsdag. Jag tog på mig det ansvaret med vetskap om att jag fick vänta till min dotters nästkommande födelsedag.

Året gick fort förbi. Men jag kunde inte åka till templet just det datumet när min farmor hade dött eftersom jag bodde i Portugal och fick åka till templet i Madrid i Spanien. Men det gick knappt en dag utan att jag tänkte på mitt ansvar att döpas för farmor Josefina.

Det dröjde till oktober 2002 innan vi kunde åka till templet. Min make och jag åkte dit med vår son Mathew som skulle få sin begåvning innan han åkte ut som missionär. Jag var glad att få åka till templet och tänkte att jag kanske skulle känna något särskilt när jag döptes till förmån för min farmor.

Min make förrättade dopet men jag kände ingenting. Min son förrättade konfirmationen, åter ingenting. Men oron över att inte ha känt något försvann och jag var bara glad att förrättningarna hade utförts för farmor.

Efter begåvningen gick vi till beseglingsrummet för att få farmor beseglad till sina föräldrar. När vi knäböjde runt altaret för att utföra förrättningen och beseglaren började prata kändes det som en elektrisk stöt gick genom hela kroppen. Det är svårt att beskriva, men i det intensiva ögonblicket var jag säker på att farmor Josefina gladde sig åt att få beseglas till sina föräldrar.