Värt att vänta på

När jag hade kommit till templet i Buenos Aires i Argentina tillsammans med ungdomarna i min församling för att utföra dop för de döda fick vi vänta några minuter i ett väntrum. Sedan bad tempeltjänarna oss att gå längs en korridor till ett område där det fanns flera stolar och vänta där igen.

Eftersom det var lördag hade många kommit till templet från hela Argentina. Vi satt tysta och väntade i två och en halv timme. Några mindre trevliga tankar formades i mitt sinne: ”Hur kan de låta oss vänta så länge? Jag är trött, och tydligen skulle det ha varit bättre att inte komma för det här är slöseri med tid.”

Jag ställde mig upp och började gå nerför korridoren. Efter en stund kom några tempeltjänare ut och sade: ”Ungdomar, var inte otåliga. Jag förstår att ni har väntat länge, men vet ni vad? I andevärlden finns det miljontals människor som har väntat på det här ögonblicket i århundraden, och jag kan försäkra er om att de är mycket angelägna om att det ska bli deras tur. Bröderna döper och konfirmerar och de kan inte göra mer än de gör.”

När han hade sagt det skämdes jag. Jag insåg att jag var självisk eftersom jag inte ville ge några timmar för att hjälpa de människor som hade väntat i många år och som inte hade haft möjlighet, som jag hade haft, att höra talas om den sanna kyrkan och döpas på jorden.

Tempeltjänaren kom ut igen och började ropa ut namn från vår församling. En syster gav oss vita kläder som passade mer eller mindre. När vi hade klätt på oss kammade hon tillbaka vårt hår och knöt om ett vitt band.

Sedan gick vi barfota till bänkarna i doprummet. Mattorna var så mjuka och djupa att det knappt kändes att vi gick på golvet.

När det blev min tur var jag lika nervös som om det hade varit mitt eget dop. Men tempeltjänarna var så snälla och de hade så mycket tålamod med var och en att det kändes fantastiskt.

När jag kom upp ur bassängen väntade en syster på mig med ett stort vitt badlakan och ett stort leende. Jag bytte kläder och gick in i ett annat rum där jag blev konfirmerad. Samma syster som hade gett mig badlakanet följde med mig och tackade mig för att jag var villig att utföra Herrens arbete.

När jag lämnade templet insåg jag att det hade varit en av de finaste upplevelserna i mitt liv. Templet är en helig plats, och Herrens Ande finns där och vägleder hans storslagna arbete. Det är värt att vänta på.