En plats där frid råder
För de här två unga kvinnorna i Dominikanska republiken är templet mycket mer än en vacker byggnad. Det är också en stark påminnelse om deras käraste förhoppningar och drömmar.
Dilcia Soto, 16 år, kommer fortfarande ihåg dagen då templet invigdes i hennes hemstad Santo Domingo i Dominikanska republiken: ”Jag var bara nio år då, men jag sade: ’Wow! Ett tempel här!’ Jag var van vid att se människor åka till andra länder för att beseglas och ingå förbund. Jag tänkte: ’Nu behöver min familj och jag inte åka till ett annat land eftersom vi har vårt eget tempel i närheten.’”
I dag står templet majestätiskt och högt i huvudstaden. Det är så slående med sin spira och välvårdade trädgård att många människor som går förbi tror att det är en katedral. Dilcia är glad att kunna förklara att det är ännu heligare än så. På tempelområdet råder en tyst vördnad som står i skarp kontrast mot gatornas och marknadernas livliga energi i stadens centrum.
Det var till den här fridfulla platsen som Dilcia och hennes vän Kelsia St. Gadrien, 14 år, kom för inte så länge sedan. Båda tillhör Miradors församling i Independencia stav i Santo Domingo. Båda har varit i templet förut för att utföra dop för de döda. Men den här dagen kom de bara för att promenera i trädgården, prata och känna den anda utanför byggnaden som finns inne i templet.
Dilcias önskningar
”Jag känner stor kärlek till Herren och jag är så tacksam för det han har gjort i mitt liv”, säger Dilcia. ”Alla i min familj är medlemmar i kyrkan, men inga övriga släktingar. När de kommer hem till oss har jag alltid Mormons bok redo, för det kan bli en möjlighet att berätta om evangeliet för dem.” Hon delar också med sig av evangeliet till sina vänner och ”till alla som jag träffar som verkligen är intresserade”. Och varje gång hon gör det säger hon att ”jag känner Anden så starkt. Varje gång jag bär mitt vittnesbörd känner jag att kyrkan är sann på nytt.”
Hon kommer ihåg en seminarielektion om frälsningsplanen. ”Innan världen blev till var vi i ett stort råd i himlen, och vi valde att följa vår himmelske Fader och ta emot det offer som Jesus Kristus skulle göra för vår skull”, säger hon. ”Vår lärare sade att vi kan veta att vi lydde vår himmelske Fader då eftersom vi är här på jorden nu med kroppar av kött och ben. När han sade det visste jag att det var sant. När jag bad den kvällen grät jag och tackade Gud för den kunskapen.”
Dilcia citerar Första Korintierbrevet 3:16: ”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er?” ”Om jag också är ett tempel”, säger hon, ”behöver jag vara lika ren och vacker som templet. Vilken underbar välsignelse det är att vara i den här kyrkan och att vara en dygdig ung kvinna!”
Hon säger att hennes största önskan är att få bo hos sin himmelske Fader igen en dag. ”Jag är så tacksam över att han har gett oss templet så att vi kan göra allt vi behöver göra för att kunna återvända till honom”, säger hon. ”Det bästa sättet att tacka honom är att leva så som han ber oss att vi ska leva.”
Dilcia säger: ”Herren vill att vi kommer till hans hus, lär oss om honom och arbetar framåt mot en evighet med honom.” Hon säger att hon tycker om att delta i dop för de döda eftersom ”det är ett sätt att hjälpa dem som väntar på andra sidan slöjan, att göra något för dem som de inte kan göra själva”.
Kelsias beslut
Kelsia håller med. ”Våra förfäder behöver vår hjälp med att utföra arbetet och jag vet att de är tacksamma mot oss”, säger hon. ”Jag ser särskilt mycket fram emot att träffa min farmor som jag inte fick lära känna i det här livet. Vi ska se till att allt tempelarbete blir utfört för henne.”
Det är mycket känslosamt att prata om templet för Kelsia. ”Jag har bestämt mig för att fatta beslut som hjälper mig att bli beseglad till min familj”, säger hon. ”Vi måste respektera evangeliet och följa buden al pie de la letra [till punkt och pricka]”, säger hon. ”Vi gör det eftersom vi älskar vår himmelske Fader, och lydnad är hur vi visar vår tacksamhet mot honom.”
Hennes familj blev medlemmar i kyrkan i december 2006, sex år efter det att hennes föräldrar hade flyttat till Dominikanska republiken från Haiti. ”Jag är så tacksam för missionärerna som knackade på vår dörr. Det var underbart att känna Anden och lära sig om vår himmelske Faders plan för oss. Sedan evangeliet blev en del av vårt liv har familjemedlemmarna kommit mycket närmare varandra. Jag är tacksam för att Herren gav mig en familj som är så enig, även i svåra stunder. Tanken att vi har förmånen att bli beseglade för evigt känns som den största välsignelsen av alla.”
Hennes föräldrar går på en tempelförberedande kurs just nu och det påminner henne om att hon behöver förbereda sig för dagen när hon ska gifta sig i templet. ”Det är mitt mål, att min framtida make och jag ska vara värdiga varandra och värdiga att bli en evig familj.”
De njuter av stillheten
De båda vännerna går förbi flaggstången där deras lands flagga vajar i vinden. ”Till och med flaggan vid templet påminner oss om att vara trofasta”, säger Dilcia. ”Den är mer än bara färger. Den har mottot Dios, patria, libertad [Gud, land, frihet] och har ett kors och de tio budorden. Den påminner oss om att vårt land grundades av människor som trodde på Gud och att Gud fortfarande är viktig här.”
De går också förbi ingången till templet där orden Santidad al Señor, la Casa del Señor (Helgat åt Herren, Herrens hus) står inskrivna ovanför dörren, som på alla tempel.
”När jag läser de orden fylls jag av ett starkt vittnesbörd om att de är sanna”, säger Dilcia. ”Jag kommer ihåg när jag kom hit med veckoträffsgruppen en kväll, bara för att vara på området. När vi var klara frågade biskopen vad vi kände här. Vi pratade om det och kom fram till ett svar bestående av ett ord: frid.”
Och Kelsia och Dilcia går iväg med tankarna på det perfekta svaret … perfekt eftersom templet är platsen där frid råder.
Foto Richard M Romney