Irinkas vittnesbörd

”Jag vill gå först”, säger Irinka varje första söndag i månaden.Hon håller hårt i stolen och ögonen lyser av iver när hon samlar mod.Irinka är bara nio men det verkar som om hon är den modigaste av alla de åtta medlemmarna som kommer regelbundet till hennes gren i Bulgarien.

Innan Inrinka ställer sig upp brukar hon vänta för att se om någon annan vill bära sitt vittnesbörd först. Alla tittar på henne i smyg och väntar på att hon ska gå fram. Till slut går hon fram till talarstolen med ett stort leende. Grenspresidenten ger henne en pall att ställa sig på så att hon kan se medlemmarna. Irinka, som är det enda primärbarnet, tittar på den lilla folksamlingen och börjar prata.

Hon verkar inte vara nervös för att alla tittar på henne. Medlemmarna lyssnar på hennes milda röst. När hon pratar om Kristus, skrifterna och att kyrkan är sann så stärker hon alla andras vittnesbörd.

När hon sätter sig ner är allt tyst och det känns som om Anden har berört andra hjärtan. Sedan ställer sig någon annan upp och bär sitt vittnesbörd, och sedan en till, och en till …