Jag? En herde i Israel?

Joseph Serge Merilus lämnade hemlandet Haiti vid 19 års ålder och flyttade till Dominikanska republiken 1980 för att söka arbete. Arton månader senare kom han tillbaka till Haiti, blev förälskad och återvände till Dominikanska republiken med sin nyblivna hustru Marie Reymonde Esterlin.

När de påbörjade sitt liv som gifta tillsammans i det nya landet upplevde Joseph en andlig hunger. Han och Marie besökte flera kyrkor i ett försök att stilla hungern, men som kreoltalande haitier i ett spansktalande land hade de svårt att förstå och göra sig förstådda. Så småningom träffade de två missionärer från Jesu Kristi kyrka som inbjöd dem att komma till kyrkan. När Joseph och Marie hade varit med på ett flertal möten höll missionärerna tålmodigt lektionerna på spanska för dem och de döptes i september 1997.

Joseph kallades att verka i Söndagsskolans presidentskap, sedan som rådgivare i grenspresidentskapet och senare som grenspresident. Men på grund av en serie missförstånd och sårade känslor, mycket till följd av dålig kommunikation, blev Joseph, Marie och deras fem barn inaktiva och glömdes till stor del bort av de lokala medlemmarna i kyrkan.

Under de följande sju åren fick paret ytterligare fyra barn och välkomnade två syskonbarn från Haiti till sitt hem. Efter hårt arbete kunde Joseph prata spanska och engelska flytande och började undervisa i engelska och kreolfranska i ett företag på orten.

I augusti 2007 kom två prästadömsledare, i ett sökande efter Herrens förlorade får, hem till familjen. De upptäckte att Joseph och Marie fortfarande hade ett vittnesbörd om evangeliet fastän de inte hade kommit till några möten på sju år. Ledarna inbjöd familjen att komma tillbaka till kyrkan, vilket de gjorde redan nästa dag — alla 13. De har kommit ända sedan dess.

I dag är Joseph grenens missionsledare i Barahona, som ligger i sydvästra delen av Dominikanska republiken. Hans två äldsta söner verkar också som grensledare och hans syskonbarn, en nyligen ordinerad äldste, är Unga mäns president. Nyligen reste familjen till templet där de beseglades som en evig familj.

Tänk, tretton förlorade får har nu hittats tack vare att två medlemsherdar var villiga att söka upp, vårda sig om och föra den här familjen tillbaka till Herrens fålla. De leddes till det här hemmet precis som du och jag blir ledda när vi söker efter de förlorade fåren som vi har ansvar för.

Jag har varit vittne till och varit med på tusentals ”herdebesök”. Jag vittnar om det underbara utgjutandet av Anden som åtföljer dem. Jag har sett många förlorade får komma tillbaka och har känt glädjen som kommer när de välkomnas tillbaka till fållan. Jag har sett hjärtan beröras, välsignelser uttalas, tårar flöda, vittnesbörd bäras, böner uppsändas och besvaras och kärlek uttryckas. Jag har sett liv förändras.

Någon gång mellan 592 och 570 f Kr talade Gud till sin profet Hesekiel angående försumliga herdar. På grund av försummelsen hade hjorden skingrats. Om de här herdarna sade Herren:

”Du människobarn, profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: … Skulle inte herdarna ta hand om hjorden? …

De svaga stärkte ni inte, de sjuka botade ni inte, de sårade förband ni inte, de som drivit vilse förde ni inte tillbaka, de förlorade sökte ni inte upp …

Över hela landet är mina får kringspridda utan att någon frågar efter dem eller söker upp dem …

Så säger Herren, HERREN: … Jag … skall utkräva mina får ur deras hand.” (Hes 34:2, 4, 6, 10)

I många avseenden har vi blivit en kapellbaserad kyrka. Vi anstränger oss mycket för att ge andlig och känslomässig näring till dem som kommer till kyrkan, men hur är det med dem som har irrat sig bort från kapellet?

Om jag har fått en kallelse att verka i kyrkan så har jag får som jag har ett högtidligt ansvar att hjälpa och tjäna. Som lärare, till exempel, är jag inte bara herde för dem som kommer till mina lektioner utan också för dem som inte kommer. Jag har ansvaret att söka upp dem, bli bekant med dem, vara deras vän, avhjälpa deras behov och föra dem tillbaka till fållan.

Som medlemsherdar är det viktigt att komma ihåg och begrunda lärdomarna i Lukasevangeliet 15. I det kapitlet återgav Herren liknelsen om det återfunna fåret, det återfunna myntet och den återfunne sonen. Alla tre handlar om sådant som gått förlorat men som blev återfunnet. I liknelsen om det återfunna fåret frågar Herren:

”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det?

Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar.

När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat.

Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig — inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.” (Luk 15:4–7)

I liknelsen var det bara ett får som irrade sig bort och gick förlorat, men det är sällan fallet i våra församlingar och grenar. Men liknelsen är lika tillämpbar oavsett hur många får som har irrat sig bort från fållan.

I liknelsen ges ingen indikation om hur lång tid återhämtningsprocessen tog. I vårt herdearbete återvänder vissa får efter ett enda besök medan det krävs åratal av ihärdig och mild uppmuntran för andra.

Under arbetet med att föra tillbaka våra bröder och systrar får vi inte glömma att de får som vi för tillbaka till fållan är dyrbara för Herren.¹ Han känner var och en av dem personligen. Han älskar var och en av dem med fullkomlig kärlek. Eftersom de tillhör honom så vägleder och inspirerar han oss i det vi ska säga om vi ber och sedan lyssnar på Andens röst. Genom den Helige Andens kraft reagerar många positivt när vi uppriktigt och ödmjukt sträcker oss ut mot dem.

Må vi komma ihåg det ansvar vi har som herdar så att vi kan avlägga god räkenskap inför Herren angående vårt förvaltarskap över de får som han har tilldelat var och en av oss.