Acceptera Herrens vilja och tidsplan
Äldste David A. Bednar
i de tolv apostlarnas kvorum
Från ”Så att vi inte ska rygga”, ett tal under KUV:s andakt vid University of Texas at Arlington den 3 mars 2013.
Stark tro på Frälsaren är att undergivet acceptera hans vilja och plan för våra liv – även om utgången inte är den vi hoppats på eller önskat.
Detalj från Kristus i Getsemane, av Harry Anderson.
Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) var en älskad lärjunge till Herren Jesus Kristus. Han verkade som medlem i de tolv apostlarnas kvorum i 23 år, mellan 1981 och 2004. Den andliga kraften i hans undervisning och hans föredöme i trofast lärjungeskap välsignade och fortsätter att på ett underbart sätt välsigna medlemmarna i Frälsarens återställda kyrka och världens människor.
I oktober 1997 var syster Bednar och jag värdpar åt äldste och syster Maxwell vid Brigham Young University–Idaho (dåvarande Ricks College). Äldste Maxwell skulle tala till elever, personal och lärare under en andakt.
Tidigare samma år hade äldste Maxwell genomgått 46 dygn av nedbrytande kemoterapi för sin leukemi. Hans rehabilitering och fortsatta behandling gick framåt under våren och sommaren, men hans fysiska styrka och uthållighet var ändå försvagade när han reste till Rexburg. Efter att ha välkomnat äldste och syster Maxwell på flygplatsen körde Susan och jag dem hem för vila och en lätt lunch före andaktsmötet.
Jag frågade äldste Maxwell vad han hade lärt sig genom sin sjukdom. Jag ska alltid minnas hans koncisa och genomträngande svar. ”Dave”, sa han, ”jag har lärt mig att det är viktigare att inte rygga än att överleva”.
Hans svar på min fråga var en princip som han fått ingående personlig erfarenhet av under sin cellgiftsbehandling. I januari 1997, dagen när han skulle påbörja sin första behandling, tittade äldste Maxwell på sin fru, tog hennes hand, drog ett djupt andetag och sa: ”Jag vill bara inte rygga.”
I sitt tal under generalkonferensen i oktober 1997 sa äldste Maxwell med äkta känsla: ”Då vi ställs inför prövningar och svårigheter kan vi liksom Jesus vädja till Fadern att vi inte må rygga – det vill säga avstå eller dra oss undan (se L&F 19:18). Att inte rygga är mycket viktigare än att överleva! Att dricka av den bittra kalken utan att bli bitter är för övrigt också en del av att efterlikna Jesus.”1
Skriftställena om Frälsarens lidande när han utförde det obegränsade och eviga försoningsoffret blev ännu mer meningsfulla för mig.
”Ty se, jag, Gud, har lidit detta för alla, för att de inte skall behöva lida om de omvänder sig.
Men om de inte omvänder sig måste de lida liksom jag.
Detta lidande fick mig, ja, Gud, den störste av alla, att skälva av smärta och blöda ur varje por samt lida till både kropp och själ – och jag önskade att jag inte skulle behöva dricka den bittra kalken och rygga –
dock, ära vare Fadern, och jag drack och fullbordade mina förberedelser för människobarnen” (L&F 19:16–19).
Frälsaren ryggade inte, vare sig i Getsemane eller på Golgata.
Inte heller äldste Maxwell ryggade. Denne mäktige apostel kämpade sig stadigt framåt och välsignades med ytterligare tid i dödligheten för att älska, tjäna, undervisa och vittna. De sista åren av hans liv var som ett kraftfullt utropstecken efter hans exempel på hängivet lärjungeskap – i både ord och handling.
De flesta av oss väntar sig nog att en man med äldste Maxwells andliga förmåga, erfarenhet och betydelse möter allvarlig sjukdom och död med insikt om Guds plan för vår lycka, med tillförsikt och värdighet. Men jag vittnar om att sådana välsignelser inte är förbehållna generalauktoriteter eller ett utvalt fåtal av kyrkans medlemmar.
Sedan jag kallades till de tolvs kvorum har mina uppdrag och resor gjort att jag har blivit bekant med trofasta, modiga och ståndaktiga sista dagars heliga över hela världen. Jag vill berätta om en ung man och en ung kvinna som välsignat mitt liv och hjälpt mig förstå andligt viktiga lärdomar om att inte rygga och om att låta vår vilja ”införlivas i Faderns vilja” (Mosiah 15:7).
Berättelsen är sann, personerna är verkliga. Men jag ska inte använda de inblandades riktiga namn. Med deras tillstånd använder jag utdrag ur deras personliga dagböcker.
”Ske inte min vilja utan din”
John är en värdig prästadömsbärare och tjänade trofast som heltidsmissionär. När han hade återvänt från sin mission dejtade han och gifte sig med Heather, en rättfärdig, underbar ung kvinna. John var 23 och Heather 20 dagen när de beseglades för tid och all evighet i Herrens hus.
Ungefär tre veckor efter tempelvigseln fick John diagnosen skelettcancer. Eftersom metastaser också upptäcktes i lungorna var prognosen inte god.
John skrev i sin dagbok: ”Det var den mest skrämmande dagen i mitt liv. Inte bara för att jag fick veta att jag hade cancer, utan för att jag var nygift och kände att jag på något sätt hade misslyckats som make. Jag var vår nya familjs försörjare och beskyddare och nu, efter tre veckor i den rollen, kändes det som om jag hade misslyckats.”
Heather sa: ”Det var en hemsk nyhet, och jag minns hur mycket det förändrade vårt perspektiv. Jag satt i sjukhusets väntrum och skrev tackkort efter bröllopet medan vi väntade på Johns provsvar. Men när vi fick veta att John hade cancer kändes grytor och köksredskap inte lika viktiga längre. Det var den värsta dagen i mitt liv, men jag minns att jag den kvällen gick till sängs med tacksamhet för vår tempelbesegling. Fastän läkarna bara hade gett John 30 procents chans att överleva visste jag att jag, om vi förblev trofasta, hade 100 procents chans att vara med honom för evigt.”
Illustrationer Ben Sowards
Ungefär en månad senare började John med kemoterapi. Han beskrev upplevelsen: ”Behandlingarna gjorde mig sjukare än jag varit någon gång i livet. Jag tappade håret och gick ner 20 kilo, och det kändes som om kroppen höll på att bryta ihop. Kemoterapin påverkade mig också känslomässigt, mentalt och andligt. Livet var en berg- och dalbana under behandlingen, med toppar, dalar och allt däremellan. Men hela tiden bibehöll Heather och jag tron på att Gud skulle bota mig. Vi bara visste det.”
Heather beskrev sina tankar och känslor: ”Jag stod inte ut med att låta John vara ensam på sjukhuset om nätterna, så jag sov över varje natt på den lilla soffan i hans rum. Många vänner och släktingar besökte oss på dagarna, men nätterna var svårast. Jag stirrade upp i taket och undrade vad vår himmelske Fader hade planerat för oss. Ibland vandrade mina tankar till mörka platser och min rädsla att förlora John blev nästan övermäktig. Men jag visste att de här tankarna inte kom från min himmelske Fader. Jag bad allt oftare om att få tröst, och Herren gav mig styrka att fortsätta.”
Tre månader senare opererades John och en tumör i ena benet togs bort. Två dagar efter operationen besökte jag John och Heather på sjukhuset. Vi pratade om den första gången John och jag träffades på missionsfältet, deras vigsel, cancern och de evigt betydelsefulla lärdomar vi får genom dödlighetens prövningar. När vi skildes åt frågade John om jag ville ge honom en prästadömsvälsignelse. Jag svarade att jag gärna ville ge honom en välsignelse, men att jag först behövde ställa några frågor.
Sedan ställde jag frågor som jag inte planerat och aldrig tidigare tänkt på: ”John, har du tro nog till att inte bli botad? Om det är vår himmelske Faders vilja att du ska dö i din ungdom och gå till andevärlden för att fortsätta tjäna, har du då tro till att underkasta dig hans vilja och inte bli botad?”
I skrifterna utövade Frälsaren och hans lärjungar ofta helbrägdagörelsens andliga gåva (se 1 Kor. 12:9; L&F 35:9; 46:20) och kunde känna att en person hade tro till att bli botad (se Apg. 14:9; 3 Ne. 17:8; L&F 46:19). Men medan John och Heather och jag pratade och brottades med de här frågorna, förstod vi allt bättre att om Guds vilja var att den här unge mannen skulle bli botad, så kunde den välsignelsen bara ges om det här trofasta paret först hade tro till att han inte skulle bli botad. Med andra ord behövde John och Heather genom Herrens Jesu Kristi försoning övervinna ”den naturliga människan” (Mosiah 3:19), tendensen i oss alla att otåligt kräva och envist begära de välsignelser vi vill ha och tror att vi förtjänar.
Vi förstod en princip som gäller varje hängiven lärjunge: Stark tro på Frälsaren är att undergivet acceptera hans vilja och tidsplan för våra liv – även om utgången inte är den vi hoppats på eller önskat. Jovisst, John och Heather önskade, längtade efter och vädjade om helande av all kraft, sinne och förmåga. Men vad som är viktigare är att de var villiga att ”underkasta sig allt som Herren anser lämpligt att lägga på [oss], alldeles som ett barn underkastar sig sin far” (Mosiah 3:19). Ja, de var villiga att frambära hela sin själ som ett offer åt honom (se Omni 1:26) och ödmjukt be: ”Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din” (Luk. 22:42).
Det som för mig, John och Heather först verkade vara svåra frågor blev en del av evangeliets mönster, genomsyrat av paradoxer. Begrunda Frälsarens uppmaning: ”Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det” (Matt. 10:39). Han förkunnade också: ”Men många som är de första skall bli de sista, och många som är de sista skall bli de första” (Matt. 19:30). Och Herren sa till sina lärjungar i vår tid: ”Och genom ditt ord skall många höga kuvas, och genom ditt ord skall många låga upphöjas” (L&F 112:8). Att ha tro till att inte bli botad tycktes därför passa in i ett mäktigt mönster av paradoxer som kräver att vi ber, söker och bultar så att vi kan få kunskap och insikt (se 3 Ne. 14:7).
Efter att ha tagit sig tid att begrunda mina frågor och prata med sin hustru, sa John till mig: ”Äldste Bednar, jag vill inte dö. Jag vill inte lämna Heather. Men om det är Herrens vilja att föra mig till andevärlden så antar jag att det går bra.”
Mitt hjärta svällde av uppskattning och beundran när jag såg det här paret stå inför sin svåra andliga kamp – att undergivet inordna sin vilja under Guds vilja. Min tro stärktes när jag såg hur det unga paret lät sina starka och förståeliga önskningar ”införlivas i Faderns vilja” (Mosiah 15:7).
John beskrev sin reaktion på vårt samtal och välsignelsen han fick: ”Äldste Bednar berättade för oss om äldste Maxwells tanke att det är bättre att inte rygga än att överleva. Äldste Bednar frågade sedan: ’Jag vet att du har tro till att bli botad, men har du tro nog att inte bli botad?’ Det av en ny tanke för mig. Egentligen frågade han om jag hade tro nog att acceptera Guds vilja om det var hans vilja att jag inte skulle bli botad. Om tiden närmade sig för mig att inträda i andevärlden genom döden, var jag då beredd att underkasta mig och acceptera?”
John fortsatte: ”Att ha tro till att inte bli botad gick emot min instinkt, men det perspektivet förändrade min hustrus och mitt sätt att tänka och lät oss sätta hela vår tillit till Faderns plan för oss. Vi lärde oss att vi behövde få tro på att Herren styr vilket resultatet än blir, och han leder oss från där vi är dit vi behöver vara. Medan vi bad förändrades vår vädjan från ’Gud, hela mig’ till ’ge mig tro till att acceptera vilken utgång du än har planerat för min del’.
Jag var säker på att eftersom äldste Bednar var en apostel, skulle han välsigna delarna i min kropp till hälsa, och jag kunde hoppa upp ur sängen och dansa, eller någonting lika dramatiskt! Men när han välsignade mig den dagen förundrades jag över att orden var nästan exakt lika min fars, min svärfars och min missionspresidents ord. Jag insåg att det till sist inte spelade någon roll vems händer som lades på mitt huvud. Guds kraft förändras inte, och hans vilja tillkännages för oss enskilt och genom hans bemyndigade tjänare.”
Heather skrev: ”Den här dagen var fylld av blandade känslor för mig. Jag var övertygad om att äldste Bednar skulle lägga händerna på Johns huvud och bota honom helt och hållet från cancern. Jag visste att han genom prästadömets kraft kunde bli helad, och jag ville så gärna att det skulle hända. När han hade undervisat oss om tron till att inte bli botad, var jag skräckslagen. Fram till dess hade jag aldrig kunnat tänka mig att Herrens plan kunde innefatta att jag skulle förlora min nyblivne man. Min tro berodde på det resultat jag ville ha. Den var så att säga endimensionell. Fastän det först var skrämmande gjorde tanken på att ha tro till att han kanske inte skulle bli botad att jag befriades från oro. Den gjorde att jag hade fullkomlig tillit till att min himmelske Fader kände mig bättre än jag kände mig själv och att han skulle göra det som var bäst för mig och John.”
En välsignelse gavs och veckor, månader och år gick. Johns cancer gick förunderligt nog tillbaka. Han kunde fullgöra sina universitetsstudier och fick en välbetald anställning. John och Heather fortsatte stärka sin relation och njuta av livet tillsammans.
En tid senare fick jag ett brev från John och Heather som berättade att cancern hade kommit tillbaka. Kemoterapin inleddes och en operation planerades. John sa: ”Nyheten kom inte bara som en besvikelse för Heather och mig, utan den förbryllade oss. Var det något vi inte hade förstått första gången? Förväntade sig Herren något mer av oss?
Så jag började be om insikt och om att Herren skulle hjälpa mig förstå varför cancern kom tillbaka. En dag när jag läste i Nya testamentet fick jag mitt svar. Jag läste om när Kristus och hans apostlar var ute på sjön och det började storma. Lärjungarna blev rädda att båten skulle kapsejsa och gick fram till Frälsaren och sa: ’Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?’ Precis så kändes det! Bryr du dig inte om att jag har cancer? Bryr du dig inte om att vi vill ha en familj? Men när jag läste vidare, fann jag mitt svar. Herren såg på dem och sade: ’Så lite tro ni har!’ Och sedan sträckte han ut handen och stillade stormen.
I det ögonblicket frågade jag mig själv: ’Tror jag verkligen på det här? Tror jag verkligen att han stillade stormen den dagen? Eller är det bara en trevlig berättelse att läsa?’ Svaret är: Ja, jag tror, och eftersom jag vet att han stillade stormen visste jag genast att han kunde bota mig. Fram till dess var det svårt för mig att sammanlänka behovet av att jag trodde på Kristus och det faktum att hans vilja är oundviklig. Jag såg dem som två olika saker, och ibland kändes det som om det ena motsade det andra. ’Varför skulle jag ha tro på honom om det ändå är hans vilja som råder till sist?’ frågade jag. Efter den här upplevelsen visste jag att tro – åtminstone i min situation – inte nödvändigtvis innebar att han skulle hela mig, men han kunde hela mig. Jag måste tro att han kunde det, och vad som sedan hände var hans ansvar.
När jag lät de här två tankarna samexistera i mitt liv: tro på Jesus Kristus och fullständig underkastelse av hans vilja, kände jag större tröst och frid. Det har varit förunderligt att se Herrens hand i vårt liv. Saker och ting har fallit på plats, under har skett, och vi blir ständigt mer ödmjuka när vi ser hur Guds plan för oss framskrider.”
Rättfärdighet och tro kan förvisso förflytta berg – om förflyttandet uppfyller Guds avsikter och är enligt hans vilja. Rättfärdighet och tro kan förvisso hjälpa till att bota sjuka, döva och lama – om den helbrägdagörelsen uppfyller Guds avsikter och är enligt hans vilja. Således är det många berg som inte förflyttas, trots en stark tro. Inte heller blir alla sjuka och svaga botade. Om allt motstånd försvann, om alla sjukdomar togs bort, så skulle huvudsyftet med Faderns plan gå om intet.
Mycket av det vi får lära oss i livet kan bara ske genom det vi upplever och ibland lider av. Och Gud förväntar sig och litar på att vi ska möta tillfälliga motgångar i dödligheten med hans hjälp så att vi kan lära oss det vi behöver lära oss och till sist bli det vi är ämnade att bli i evigheten.
Alltings betydelse
Den här berättelsen om John och Heather är både vanlig och något utöver det vanliga. Det här unga paret representerar miljontals trofasta sista dagars heliga som håller sina förbund över hela världen, som strävar framåt på den trånga och smala stigen med ståndaktighet i Kristus och med fullkomligt klart hopp (se 2 Ne. 31:19–20). John och Heather hade inga framträdande ledarämbeten i kyrkan, de var inte släkt med generalauktoriteter, och ibland hyste de tvivel och rädsla. På många sätt är deras berättelse mycket vanlig.
Men den här unge mannen och den här unga kvinnan välsignades på utomordentliga sätt med viktiga lärdomar för evigheten genom prövningar och svårigheter. Jag har berättat det här eftersom John och Heather, som är så lika många av er, kom till insikt om att det är viktigare att inte rygga än att överleva. Så deras upplevelse handlade inte främst om liv och död. I stället handlade den om att lära, leva och att bli.
För många av er är, var eller kunde deras berättelse vara er berättelse. Ni möter nu, har mött eller kommer att möta lika stora svårigheter i ert liv med samma mod och andliga perspektiv som John och Heather gjorde. Jag vet inte varför vissa ges evighetens lärdomar genom prövningar och lidande, medan andra lär sig samma saker genom att bli räddade och botade. Jag känner inte till alla orsaker eller alla avsikter, och jag vet inte allt om Herrens tidsplan. Ni och jag kan liksom Nephi säga att vi inte vet ”vad allting betyder” (1 Ne. 11:17).
Men det finns sådant som jag definitivt vet. Jag vet att vi är andliga söner och döttrar till en kärleksfull himmelsk Fader. Jag vet att den evige Fadern är upphovet till planen för vår lycka. Jag vet att Jesus Kristus är vår Frälsare och Återlösare. Jag vet att Jesus förverkligade Faderns plan genom sin obegränsade och eviga försoning. Jag vet att Herren, som blev ”sargad på Golgata för oss”2 kan hjälpa och stärka ”sitt folk i enlighet med deras skröpligheter” (Alma 7:12). Och jag vet att en av jordelivets största välsignelser är att inte rygga utan låta vår egen vilja ”införlivas i Faderns vilja” (Mosiah 15:7).
Även om jag inte vet allt om hur och när och var och varför de här välsignelserna inträffar, vittnar jag om att de är verkliga. Och jag vet att när ni strävar framåt i livet med outtröttlig tro på Kristus, så får ni förmågan att inte rygga.