Bara med Guds hjälp
Äldste Timothy J. Dyches
i de sjuttios kvorum
När vi inser att vi är beroende av Gud inser vi också att han är angelägen om att hjälpa oss.
Under mitt sista år på high school mötte jag en oväntad utmaning. Kort efter skolstarten bad vår retoriklärare mig att delta i en debatt. Vi studerade, övade och tävlade och jag lärde mig ödmjukt mycket som var värdefullt.
Några månader senare, och fyra veckor före vår delstatstävling i retorik, nämnde min lärare som i förbigående för mig att hon hade anmält mig till en deltävling för improviserade tal. Hon började med att förklara att jag under den första dagen skulle behöva hålla minst tre olika tal på sju minuter inför en panel av domare.
Och det fanns ännu en hake – ämnena för talen var aktuella frågor som skulle delas ut slumpvis, med endast 30 minuters tid för förberedelse. Jag var mållös, jag hade aldrig ens sett någon hålla ett sådant tal.
Under de återstående veckorna förberedde jag mig och läste så många artiklar om aktuella frågor som möjligt, men kände ändå överväldigande tvivel och ängslan. När tävlingsdagen kom frågade jag domarna: ”Jag har redan dragit mitt ämne, men kan jag få gå in och lyssna en liten stund på någon som håller sitt tal?” De svarade ”Du har bara 30 minuter på dig. Om du vill lägga dem på att lyssna är det upp till dig.”
Jag bad om hjälp
Den där första gången gick jag in och lyssnade under några korta, värdefulla ögonblick. Jag kände att jag behövde få vara ifred och be till min himmelske Fader. Jag lade märke till en åtskild skogsdunge på universitetsområdet, bredvid en damm, där jag kunde få vara ifred och be.
Jag vädjade till min himmelske Fader om hjälp. Det var inte en bön om att få vinna – det var en uppriktig bön om att få den Helige Andens hjälp att kunna göra något som jag aldrig hade gjort förut och ta mig igenom den här utmaningen. Jag insåg att jag behövde Guds hjälp.
Min himmelske Fader besvarade min bön. Jag kom ihåg det som jag hade studerat och kunde knyta samman fakta och intryck. För varje nytt ämne, gick jag först iväg för att be. Sedan satte jag igång. Nästa dag hamnade jag förvånansvärt nog i finalomgången.
Min tro på Gud höll på att utvecklas till ett vittnesbörd, och min tro växte sig starkare när jag kände att han var nära. Jag tackade min himmelske Fader för den hjälp jag fått, för när jag hade gjort allt jag kunde göra, hjälpte han mig göra mer än vad jag någonsin hade kunnat göra själv (se 2 Ne. 25:23).
I mitt yrkesliv var jag en öron-, näsa- och halskirurg. Vid ett tillfälle i Reno, Nevada blev jag ombedd att assistera sjukhusets pediatriska intensivvårds-team när de behandlade en svag liten pojke som hade fötts väldigt tidigt. Den lille killen hade klarat en del svåra utmaningar under sina första månader i livet och blivit tillräckligt stark för att få komma hem med sina föräldrar och sin familj.
Efter att ha varit hemma i två månader var han nu tillbaka på sjukhuset med en allvarlig infektion i vänstra lungan, och han blev inte bättre trots en hög dos medicin.
Intensivvårdsspecialisterna misstänkte att babyn hade andats in något som fastnat i lungan, men inget syntes på röntgenbilderna. När hans tillstånd förvärrades rekommenderade de att jag skulle titta i hans lungor medan han var under narkos i operationsrummet.
Med den tidens tekniska hjälpmedel kunde vi inte se särskilt långt in i ett spädbarns små luftvägar. När vi försökte få bort infektionen i hans vänstra lunga såg jag för ett kort ögonblick vad han hade andats in – en liten klargul bit av en krita som satt fast där inga av våra instrument kunde nå den.
En sjuksköterska i operationssalen insåg allvaret i situationen och nämnde hur hon hade sett ett långt, smalt instrument som användes för att ta bort njurstenar som satt trångt. Hon skaffade snabbt fram ett, en smal spiral av metalltrådar som kunde öppnas och stängas precis tillräckligt mycket för att ta ut en liten njursten utan att skada vävnaden runt omkring. Men hur skulle vi få dit den?
”Jag klarar inte det här själv”
Jag bad narkosläkaren att fortsätta behandla vår lilla patient en stund medan jag gick till hörnet av operationsrummet. ”Himmelske Fader, jag klarar inte det här själv.” Tanken kom till mig: ”Gör så gott du kan. Det här klarar vi tillsammans.”
Jag övade flera gånger på att öppna och stänga instrumentet i olika ställningar, i min hand. Ytterst försiktigt fördes det smala instrumentet in till den lilla kritbiten. Med små, små rörelser fördes den lite längre in, öppnades och stängdes sedan långsamt. Luftvägen var nu öppen och ren.
När kritbiten var borta hämtade barnet sig snabbt och mådde bra. Efter en vecka kunde han skrivas ut med en liten burk som innehöll en klargul souvenir.
Jag vet att jag fick gudomlig hjälp, lika verklig för mig som om Guds hand hade styrt min.
Jag vittnar ödmjukt om de råd och den vägledning som vår himmelske Fader ger oss. Det finns situationer när det bara är med Guds hjälp som du kan göra det du behöver göra. I sådana situationer, i alla situationer, kan du ”räkna med honom …, så skall han göra dina stigar jämna” (Ords. 3:6).