Mitt sökande efter Gud

Redan när jag bara var åtta år undrade jag över Guds natur. En dag läste pappa ett skriftställe från Jakobs brev som lovar att om vi brister i visdom så kan vi ”be till Gud, som ger … villigt och utan förebråelser, och [vi] skall få den” (Jak. 1:5). Orden trängde in i hjärtat och inpräntades i mitt sinne.

När jag var för mig själv i mitt sovrum bad jag till Gud att han skulle tala om för mig om kyrkan jag gick till var den rätta. Jag ville att han skulle svara omedelbart. Men det hände inte. Gud gjorde inte som jag ville, och jag var ledsen för att han inte hade besvarat min bön med en gång. Jag ville veta! Jag hade gjort det som krävdes enligt min mening.

När jag växte upp hade jag möjlighet att söka efter svaret i många kyrkor. Jag blev allt mer förvirrad när jag gjorde det. Alla predikade olika saker och de bara slätade över mina frågor om Guds natur.

Efter flera år blev jag trött på att söka och sa: ”Det finns inget svar.”

Jag började göra sådant som ungdomar gör, som att festa och ägna mig åt en hel del världsliga nöjen. Varje vecka gled jag längre och längre ner i mörkret eftersom besluten jag fattade inte var de bästa. Med mina dåliga vanor skapade jag också ett avstånd till min familj som alltid hade stöttat mig.

Men jag fick återigen en önskan att fråga Gud. Jag bad: ”Fader, här är jag och väntar. Jag har sökt men jag har inte funnit. I skrifterna finns löften om svar, men inget kommer. Se på mig. Jag är ensam. Jag vill veta, men jag vet inte hur jag ska hitta dig.”

Och just då – inte tidigare och inte senare, men just när jag behövde det – kände jag mitt bröst brinna, så starkt som om det fanns en vulkan där. Jag kunde inte hejda tårarna. Jag visste att det var svaret på min fråga.

På eftermiddagen när jag var i skolan tänkte jag på mitt svar när min bäste vän frågade: ”Vad tänker du på, Ismael?” Jag berättade inte sanningen för honom då, utan sa att jag tänkte på stranden och att jag ville gå dit och se soluppgången nästa morgon. Jag bad honom att följa med.

”Jag kan inte”, sa han och log.

”Varför inte?” frågade jag honom. ”Vad ska du göra så tidigt på morgonen?”

”Seminariet”, sa han.

”Seminariet? Vad är seminariet?” frågade jag honom. Han förklarade att det var kurser som kyrkan ordnade.

”Hur länge har du gått till en kyrka?” frågade jag förvånat.

”Så länge jag kan minnas. Jag är medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.”

Jag sa att jag ville komma och se hur det var. Inom mig kände jag att det var svaret på alla mina år av böner.

Dagen därpå vaknade jag halv sex och gick till seminariet. Den största överraskningen var att de studerade Bibeln. Jag kan säga att jag hade aldrig haft en så stark känsla av frid som jag fick när jag gick in i grenens byggnad i Matancita i Dominikanska republiken. Den rena lära som förkunnades där var ljuvlig för en själ som hade sökt så ivrigt. Psalmerna som sjöngs fyllde mitt sinne och hjärta med en tanke: ”Det här är sanningen.”

”Wow”, tänkte jag. Jag vill känna så här varje dag.” Jag frågade när jag kunde komma tillbaka, och läraren, min väns mamma, gav mig lektionsschemat och inbjöd mig att komma till grenens söndagsmöten också.

Efter det gick jag upp halv sex varje måndag till fredag för att gå till seminariet och varje söndag till kyrkan. Jag kunde inte missa något. Jag hade hittat det som jag alltid hade sökt efter.

Tråkigt nog fanns det inga missionärer som kunde undervisa och döpa mig. Efter ett och ett halvt år och många böner kom det missionärer, och de höll alla missionärslektionerna på en vecka. Jag kommer ihåg ögonblicket när jag sänktes ner i det blå vattnet vid den vackra stranden i min by.

Nu har jag förmånen att inte längre vara gäst eller främling (se Ef. 2:19) utan broder till alla som har gått in på Herrens stig, den raka och smala stigen.