Flykt för tro och frihet
Författaren bor i Idaho, USA.
När mina föräldrar sökte efter religionsfrihet välsignades de av vänligheten och acceptansen från sista dagars heliga runtomkring dem, ända från Tjeckoslovakien till Kanada.
Mina syskon och jag växte upp med berättelser om hur våra föräldrar gjorde uppoffringar för att följa evangeliet. Och vi har välsignats av deras ansträngningar. Jag har utvecklat en djup känsla av tacksamhet för allt som de och andra tjeckiska sista dagars heliga gjorde för att deras efterkommande skulle få evangeliets välsignelser.
Mor föddes i Poprad i det tidigare Tjeckoslovakien (nu Slovakien). Hennes far tjänade i tjeckiska armén under andra världskriget och hans familj var en av många militärfamiljer som flydde in i närbelägna skogar för att skydda sig från tyska ockupanter. I fem dagar satt mina morföräldrar ihopkrupna under en filt tillsammans med min mor och hennes syster, ett och fem år gamla, med några sockerbitar att livnära sig på.
Mina morföräldrar var inte medlemmar i kyrkan på den tiden, inte heller bad de ofta. Men under den här prövningen uppmjukades deras hjärtan. Mormor skrev i sin dagbok: ”I kväll längtade jag efter att knäböja och be en högre makt om hjälp. Så jag gick ut en bit i skogen, knäböjde och bad med ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande. Jag vädjade om hjälp.”
Hennes bön besvarades. Några familjer i skogen dödades när de blev upptäckta, men mina morföräldrar och deras två döttrar blev mirakulöst nog skyddade. Genom den här ansträngande och prövande upplevelsen planterade Herren ett frö av tro i mina morföräldrars hjärtan.
Tro och förföljelse
När andra världskriget var över några år senare bodde mina morföräldrar fortfarande i Tjeckoslovakien när två unga missionärer knackade på deras dörr. Efter att ha besökt den lilla grenen och fått lektionerna fick de ett vittnesbörd om att evangeliet var sant och bestämde sig för att döpas. Men kvällen när dopintervjuerna skulle hållas dök inte missionärerna eller grensledaren upp. Vid nästa grensmöte fick mina morföräldrar veta att missionärerna hade varit tvungna att lämna landet på grund av politisk oro. All religiös verksamhet skulle också förbjudas. Men den lilla gruppen medlemmar i området bevarade sin tro och vägleddes genom lokala ledare och prästadömsnycklar. Mina morföräldrar och min moster döptes i hemlighet 1950.
Under ett flertal år togs medlemmar i grenen, inklusive mormor och mamma (som hade blivit tonåring) in av hemliga polisen för förhör om deras religiösa aktiviteter. En gång förhördes mormor aggressivt i fem timmar. De som förhörde henne sa att de skulle låta henne sitta i fängelse i fem år om de fick veta att hon undervisade sina barn om religion.
Hon skrev: ”Jag höll mig lugn och sa: ’Om ni tycker att jag gör fel när jag undervisar mina barn om religion, så kan ni låsa in mig.’ De svarade inte. Efter det kallade de regelbundet in mig. De argumenterade emot kyrkan och försökte få oss att överge vår tro. Ju mer de försökte desto mer höll jag fast vid kyrkan, [för] den sanna kyrkan har alltid förföljts.”
Mor skrev i sin dagbok: ”Under de här svåra åren träffades medlemmarna på söndagarna i vår grenspresidents lägenhet. Vi kunde inte sjunga högt så vi viskade. Vi ville inte att vår grenspresident skulle hamna i fängelse. I arton år samlades vi på det sättet och drömde om en tid när alla kunde åka till Klippiga bergen och slå sig ner i [Salt Lake City].” De fortsatte att hoppas trots att familjer på den tiden sällan tilläts få sådana papper som lät dem lämna landet.
När mor hade fyllt tjugo bad hon längtansfullt om att få gifta sig med en medlem i kyrkan och på något sätt beseglas i templet.
Ett nytt liv
Min far, som växte upp i en lantbruksort på landet, bodde i staden och gick i skolan när han träffade mor. Mor hade påbörjat sin karriär som professionell operasångerska. När de blev bekanta berättade hon om kyrkan för honom. Fastän han inte var döpt än gifte mina föräldrar sig den 18 februari 1967.
I slutet av året välsignades de med min äldre brors ankomst. Åtta månader efter hans födelse fick grenspresidenten en uppenbarelse om att medlemmarna skulle förbereda sig för att ledas ut ur landet till en plats där de fritt kunde tillbe Gud. I augusti 1968 invaderade ryssarna Tjeckoslovakien och skapade kaos vid gränserna och i hela landet. Grensmedlemmarna som lydigt hade förberett sig flydde till Wien i Österrike.
Mormor som lämnade landet med mina föräldrar, skrev: ”På natten när alla i hyreshuset sov, tog vi farväl av vårt hem och smög tyst ut av rädsla för att babyn skulle börja gråta. Vi var tvungna att göra allt det här i hemlighet, för vi hade tre spioner i byggnaden som arbetade för hemliga polisen. Herren välsignade oss. Vi flydde. När vi gav oss av visste vi att vi aldrig [skulle] återvända, men vi visste inte vart vi skulle ta vägen från Wien heller. Men det kunde vi inte fundera på nu. Herren uppenbarade för grenspresidenten vilka välsignelser vi skulle få om vi var trofasta mot honom.”
Välkomnade till ett nytt land
Mormor, mina föräldrar och två andra familjer bodde i källaren i Böcklinstrasse möteshus i Wien i över en månad. Under den månaden fick far undervisning av missionärerna och döptes. Många av medlemmarna i de tre familjerna hittade arbeten och lade ihop lönerna tills de kunde immigrera till Calgary i Alberta, Kanada. På grund av dåligt väder i Calgary landade planet i Edmonton den 5 november 1968.
Att lämna släktingar, kulturen och landet de älskade måste ha varit en enorm uppoffring, men svårigheterna hade på många sätt bara börjat. När mina föräldrar kom till Calgary hade de bara en resväska, en barnvagn och 32 kanadensiska dollar, så behoven var stora.
De kanadensiska medlemmarna började genast tjäna min familj. De gav generös hjälp i form av transport och shopping och de hittade ett hem åt dem att hyra. Inom en vecka hade mina föräldrar och mormor ett hem möblerat med sängar, ett bord med stolar, en soffa, en barnsäng, sovkläder, en matservis och mat i skåpen. Mor skrev i sin dagbok hur överraskande och härligt det var att se de här oväntade möblerna och hur tacksam hon var för allt tjänande.
Men med de djupa känslorna av tacksamhet följde andra känslor. Kulturchocken var påtaglig och svår att hantera. Det första året i Calgary var fyllt av engelskalektioner och raska promenader till arbetet för pappa. De gjorde allt de kunde för att skapa en hemmakänsla, men det var ändå en prövande tid med alla förändringar. De heliga i den nya församlingen i Calgary arbetade sig igenom språkbarriären och blev ett stort stöd för de nyanlända medlemmarna. Varje söndag blev min familj stärkt av att vara med på sakramentsmötet och förnya sina förbund, och de litade på att Anden skulle lära dem engelska.
Evighetens välsignelser
Vår familj bestående av fem medlemmar beseglades i templet i Cardston i Alberta i oktober 1976. Mor hade satt sitt hopp till den här dagen tjugo år tidigare och äntligen, i ett land och på ett språk som hon aldrig hade kunna föreställa sig som ung, blev hennes böner besvarade. Jag var nästan åtta år då och har underbara minnen av mina föräldrars glittrande ögon och leenden när vi barn kom in i beseglingsrummet.
Mormor var också vid templet den dagen. Jag minns hur glad hon var över att se templets ljus när vi hade kommit till Cardston. Flera år senare när hon hade pensionerats från sitt jobb i Calgary, flyttade hon till Cardston och tillbringade många timmar med att tjäna i templet. Hon älskade att spela orgel och hjälpa till att inspirera vördnaden där. Hennes vittnesbörd och kärlek till Frälsaren visade sig genom hennes vänlighet mot alla omkring henne. För mig är hon ett exempel på en stark sista dagars helig kvinna.
Jag känner en överväldigande tacksamhet mot mina föräldrar – pionjärerna i min familj – för att de offrade yrken, släktingar, hemland och ägodelar. Det kan tyckas att de gav upp en hel del, men Herren har välsignat dem rikligen – och deras efterkommande – för att de följt evangeliets principer.