Ett sakramentsmöte med änglar

Några dagar efter Thanksgiving började min treårige son Drew bli sjuk. Han vaknade varje morgon, åt frukost, klädde sig och verkade må bra, men under dagens lopp blev han alltmer slö och ville inte äta.

Det här fortsatte i flera veckor. Slutligen, fredagen den 18 december, bar jag in Drew på läkarens kontor omkring klockan tre på eftermiddagen. Drew kunde varken stå eller gå och han var askgrå i ansiktet.

Jag tittade på läkaren och sa: ”Så här har han varit varje eftermiddag och kväll under de senaste tre veckorna.” Läkaren tog en titt på Drew och lade genast in honom på sjukhuset. De tog några prov men kunde inte komma på vad som var fel med honom.

Dagen därpå flyttades Drew till ett annat sjukhus. Den söndagsmorgonen kände jag mig modfälld. Efter två dagar med en mängd prover på två olika sjukhus visste ingen vad som var fel med min son. Dessutom var det söndagen före jul. Det bästa sakramentsmötet på hela året är julprogrammet och jag skulle missa alla vackra sånger och tal i vår församling.

När min man och jag gick med Drew till det rum på sjukhuset där ett sakramentsmöte skulle hållas var jag förtvivlad. Jag gick fram till bordet där programmen låg, tog upp ett, och gick vidare med böjt huvud när jag stötte ihop med någon.

Jag tittade upp och sa: ”Förlåt”, men det var ingen där. Jag tittade in i rummet där sakramentsmötet skulle hållas. Det såg ut som en aula. På podiet fanns det stolar för talarna, ett piano och ett bord för sakramentet med några stolar bakom. Utspritt i rummet satt sjuka barn och deras föräldrar. Många var kopplade till flyttbara droppställningar.

När jag tittade runt i rummet kände jag att det fanns änglar där. Vi satte oss ner och tårar rann nerför ansiktet när jag kände Guds kärlek till sina barn som var sjuka och lidande, bundna till ett sjukhus med alla slags sjukdomar under den här underbara tiden av året.

Det visade sig bli det underbaraste sakramentsmötet i mitt liv.

Läkarna kom aldrig på vad som var fel med Drew. Han fick medicin som behandling för symptomen och fick åka hem från sjukhuset nästa dag. Han har inte fått några återfall sedan dess, men det där sakramentsmötet kommer att stanna kvar hos mig för alltid.