Att skapa ett lyckligt slut
Författaren bor i Voronezj, Ryssland.
Jag hade bett om att hitta min eviga livskamrat, men jag väntade mig inte att hitta henne bredvid mig på tåget till templet!
Illustration Joshua Dennis
Jag hade varit medlem i kyrkan i tio år när jag fick en bekräftelse om att jag behövde börja leta efter en livskamrat. Jag förstod läran om evigt äktenskap, och jag hade bett ivrigt om att få ett sådant äktenskap och att kunna bilda familj. Jag visste inte hur jag skulle hitta en sista dagars helig kvinna i Samara i Ryssland där jag bodde, men jag litade på att Herren skulle hjälpa mig (se 1 Ne. 3:7).
2009 blev jag inbjuden till en rad konferenser för ensamstående vuxna som skulle hållas i tio städer i Rysslandmissionen Samara. Jag hoppades att jag genom de här aktiviteterna skulle hitta min eviga livskamrat.
Jag var glad att jag kunde vara med på konferenserna som var meningsfulla på många sätt, men månaderna gick och jag hade fortfarande inte utvecklat några dejtingrelationer.
Jag började bli orolig och bad Herren hjälpa mig. Som svar fick jag tankar som varnade mig för att jag kunde frestas att skapa relationer utanför kyrkan.
Jag visste att profeterna hade lärt att vi bör sträva efter att gifta oss i templet, och jag visste att det skulle vara omöjligt att få uppleva glädjens fullhet om min fru och jag inte var eniga i vår strävan att följa Frälsaren. Jag fortsatte att be om den andliga styrkan att motstå sådana frestelser och om Herrens hjälp att kunna följa hans plan för mig.
Under tiden började jag förbereda mig för min regelbundet återkommande resa till templet i Helsingfors där jag skulle vara en vecka.
På tåget pratade jag med tre andra resenärer, bland annat en kvinna som hette Marija, som jag fick veta var ensamstående. Hon var både fysiskt och andligt attraktiv, och jag undrade varför jag inte hade träffat några kvinnor som hon tidigare. Jag tänkte på varningen om att jag kunde bli frestad att skapa en relation utanför kyrkan.
”Var stark”, tänkte jag. ”Var trofast mot dina principer. Du kommer att hitta en värdig och underbar syster i kyrkan.”
Jag tänkte att jag åtminstone kunde vara en bra medlemsmissionär och berätta för henne om evangeliet och för att få lite inspiration tog jag fram Mormons bok för att läsa den. Jag undrade om hon skulle lägga märke till den. Till min förvåning utbrast Marija: ”Jag tror jag vet vart du är på väg!”
Jag tittade upp och såg henne hålla sitt eget exemplar av Mormons bok. Hon var också medlem och på väg till templet.
Morgonen därpå fortsatte vi vår resa till Helsingfors med buss. Jag fick veta att Marija var från Voronezj, en stad i Rysslandmissionen Moskva Väst. Jag fattade genast tycke för henne och bad innerligt om vägledning. Som svar fick jag goda känslor i hjärtat.
”Herre, vi har bara en vecka i templet”, bad jag. ”Hjälp oss att lära känna varandra bättre under den här tiden.”
Och det gjorde vi. Mellan sessionerna i templet gick vi på promenader, åt måltider tillsammans, gick till affären och pratade. I slutet av veckan åkte vi hem – Marija till Voronezj och jag till Samara. Men vi åkte till varandras städer för att lära känna varandra bättre, och den 14 september 2010 gifte vi oss i det nyinvigda templet i Kiev i Ukraina.
Marija och jag bor nu i Voronezj och är lyckliga. Vi vet att det är sagor som slutar med uttrycket ”och de levde lyckliga i alla sina dagar”. I verkliga livet skapar vi våra egna lyckliga slut genom att ständigt bevisa vår trofasthet mot Herren. Det gör vi genom att hålla våra tempelförbund, ständigt arbeta med att stärka vårt äktenskap och sträva efter att bli lika Jesus Kristus.
Vi är tacksamma för vårt mirakulösa möte och hoppas att vår berättelse ska tända ett hopp hos och stärka andra som söker efter sin eviga livskamrat. Andras berättelser kanske inte slutar som vår, men Marija och jag vet att oavsett vilka prövningar vi får, hör Herren våra uppriktiga böner. Han älskar var och en av oss och bryr sig om var och en av oss. Om vi låter honom så vägleder han oss och gör så att allt samverkar till vårt bästa (se L&F 90:24).