Sista dagars heliga berättar
EN HÄLSNING TILL Jesus
Illustration Dann Burr
Efter veckor av förväntan var det äntligen julafton. Nästan hela familjen var hos oss – mormor och morfar Fletcher, och våra tre döttrar med respektive män och barn. Det höll på att bli mörkt och gatljusen tändes. Husen glittrade av vackra dekorationer och julgranarna blinkade glatt i fönstren.
Vi gjorde oss i ordning för julspelet som kyrkan hade framfört i många år i Calgary i Alberta, Kanada. Varje jul såg vi fram emot att åka till julspelet som framfördes utomhus, komplett med åsnor, får, vise män, herdar, romerska soldater, änglar och en kraftfull ljudanläggning. Det gav en anda av frid, kärlek och julens verkliga innebörd till vårt hektiska firande.
Vi kom till Heritage Park där julspelet skulle framföras, och snart njöt vi av Tabernakelkörens vackra sång och berättelsen om Frälsarens födelse. Vårt äldsta barnbarn Lauren var tre år. Hon fängslades av synintrycken, ljuden och berättelsen som återgavs. Våra andedräkter ångade i den kalla luften under den klara, stjärnbeströdda himlen. Vi såg när personerna som spelade Josef och Maria lydde kejsar Augustus påbud att resa till Betlehem för att skattskriva sig. Kvinnan som spelade Maria ”var havande” (se Luk. 2:5) och den enda platsen de kunde hitta att bo på var ett enkelt stall. Där ”födde [hon] sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba” (Luk. 2:7). Strålkastarna svepte över kullen där vi kunde se herdar som ”vaktade sin hjord om natten” (se Luk. 2:8). Plötsligt visade sig en skådespelare klädd som en ängel dramatiskt i luften med ett starkt ljussken på sig. Lauren ropade spontant och kärleksfullt: ”Jesus, det är jag, Lauren!”
Alla runtomkring oss hörde hennes hälsning och skrattade lågt åt den glada överraskningen. Hon insåg ju oskyldigt nog inte vem det var, men det gjorde julspelet extra minnesvärt det året. Lauren visste att Jesus kände henne, och vi påmindes om vår vetskap om att han verkligen älskar var och en av oss. Vi undrade om Lauren hade något minne av sin Frälsare som hon hade lämnat bara tre år tidigare. Laurens spontana hälsning gav oss hopp om att också vi ska känna igen honom när vi träffar honom. Hennes kärlek till Frälsaren och hans kärlek till Lauren värmde våra hjärtan den där kalla julaftonen.