Välsignad av min trofasta syster

Tre av mina åtta syskon blev medlemmar i kyrkan i El Salvador samtidigt som jag. Mitt äldsta syskon Thelma var fjorton år när vi döptes. Jag var åtta år då och den yngsta i familjen, så hon var vår ledare.

Vi fick veta om kyrkan av vår granne som sjöng sånger som vi senare insåg var psalmer. Vår granne berättade om en härlig plats som hette Primär, där barnen lär sig att sjunga. Missionärerna kontaktades och de började komma hem till oss och undervisa oss.

Men pappa hade starka känslor emot kyrkan och att hans barn fick undervisning av missionärerna. Eftersom jag var liten förstod jag aldrig vad de båda missionärerna gick igenom för att ge oss evangeliet. Pappa skickade iväg äldsterna om han upptäckte dem hemma, och han släckte lamporna med flit om de kom förbi på kvällarna. Obeveklig som pappa var i sina försök att hindra missionärerna från att undervisa, var Thelma dubbelt så bestämd när det gällde att lära sig om evangeliet och läsa Mormons bok. Thelma och äldsterna gav inte upp, och det är jag tacksam för.

Det var svårt att gå i kyrkan eftersom pappa försökte hindra oss på olika sätt, till exempel genom att kräva att vi gjorde olika sysslor, innan vi gick.

En söndagsmorgon var särskilt jobbig. Han ville inte låta oss gå, men vi vägrade att låta oss hindras. Han sparkade omkull soptunnan så att innehållet spreds ut över golvet som vi just hade rengjort. Thelma plockade tyst upp skräpet utan att klaga. När hon hade rengjort golvet igen frågade hon om vi kunde gå till kyrkan. Vi var klara med alla sysslor och mer därtill, men han ville ändå inte ge oss tillåtelse. Till slut frågade han rakt på sak: ”Varför envisas ni med att gå till den här kyrkan överhuvud taget?” Thelma vittnade då mäktigt om att evangeliet var sant och om budskapet om det återställda evangeliet. När hon var klar viftade pappa med handen och gav sin tillåtelse.

Pappa försökte aldrig hindra oss igen efter den incidenten och så småningom gav han oss tillåtelse att bli medlemmar i kyrkan, fastän han inte tyckte om det.

Jag hade inga problem med att gå i kyrkan på söndagarna, men jag var inte lika entusiastisk när det gällde Primär eftersom vi träffades på lördagsförmiddagarna på den tiden. När jag var tio år kom Thelma hem en lördag och berättade för mina andra syskon om en stor fotbollsmatch mellan diakonerna och banbrytarna (elvaåriga scouter). Hon påpekade hur synd det var att jag hade missat matchen därför att jag inte hade varit med på Primär. Det behöver knappast sägas satt jag gick dit lördagen därpå (med fotbollsdubbarna på) och missade aldrig Primär igen.

När Thelma var sexton år kallades hon att bli Primärs president. Vår biskop hade försökt hitta någon som kunde ta tag i alla utmaningar som Primärföreningen stod inför. Församlingen täckte ett stort område och det var svårt och dyrt för många familjer med små barn att åka buss till kyrkan både på lördagar till Primär och sedan på söndagarna. Det var många barn som inte kom till Primär och man hade inte hittat någon lösning. Biskopen hade känt sig manad att kalla Thelma men kunde inte förmå sig att göra det eftersom hon var så ung. Maningen fortsatte att komma, och efter att ha fått godkännande av stavspresidenten gav biskopen kallelsen till min syster.

Det visade sig vara ett inspirerat beslut, och det välsignade många barn – även mig. Thelma hedrade sin kallelse genom att följa inspiration, använda sunt förnuft och införa nya idéer för utveckling av utbildningsprogram som förde evangeliet till alla barn. Hon bad sina rådgivare och lärare att ha primärmöten på flera olika platser närmare sina hem, och hon ordnade fortbildning för lärarna. Den här situationen gjorde att medlemmarna kunde spara tid och pengar och att de barn som tidigare inte hade kommit till Primär fick del av den här underbara organisationens välsignelser.

Bild

Thelma and Rafael

Mina syskon och jag fortsatte att följa Thelmas ledning allteftersom tiden gick. Vi höll hemaftnar och var med på alla kyrkans möten. Kort efter att jag hade ordinerats till diakon vände sig Thelma till mig under en hemafton och uppmärksammade mig som familjens prästadömsbärare. Då lärde jag mig något viktigt om att ha respekt för prästadömet.

Hon såg också till att jag alltid fick uppmuntran och motivation att vara med på mina prästadömsmöten och fullfölja mina ansvar. Thelma använde till exempel alla tänkbara högljudda och energiska sätt att få mig upp ur sängen på söndagsmorgnarna så att jag kunde vara med på prästadömsmötet. Hon lärde mig också att se fram emot mina framsteg inom aronska prästadömet.

På veckoträffarna och seminariet hade jag inget emot att alltid kallas ”Thelmas bror”. Några av mina vänner fick stöd från sina föräldrar i kyrkan, men jag hade min biskop, Unga mäns ledare och Thelma.

Thelma fortsatte att vara ett exempel för mig i sina olika ämbeten innan hon åkte iväg som missionär. Hon tjänade hedervärt i Guatemalamissionen Quetzaltenango och frukterna av hennes arbete inbegrep vår mors dop två dagar efter att Thelma hade återvänt hem. Vi var fyllda av glädje när jag, som då var präst, utförde den heliga förrättningen. Till följd av Thelmas exempel började jag på allvar att förbereda mig för en mission.

Efter sin mission flyttade Thelma till USA för att studera vid Brigham Young University trots våra knapphändiga ekonomiska omständigheter. Hon fortsatte att ha ett starkt inflytande på mig trots avståndet.

När jag hade återvänt från att verka i Guatemalamissionen Guatemala City reste också jag till Provo för att studera vid BYU. Jag var tacksam för vänligheten och stödet från så många personer som hjälpte mig att komma dit. Men det skulle ändå vara ont om pengar.

En kort tid efter att jag hade kommit till Provo gick Thelma och jag igenom vår ekonomiska situation. Vi insåg båda att trots att jag arbetade deltid så hade vi inte tillräckligt med pengar för att betala min hyra och hennes för hela skolåret. Men Thelma tvivlade aldrig på att vi skulle ta oss igenom den prövningen. Hon litade på att Herren skulle bereda ett sätt. Mindre än en vecka senare fick Thelma ett brev från BYU:s spanska avdelning. När hon hade öppnat det vände hon sig till mig och utbrast ”Det här! Det här är hur vi ska betala vår hyra!” Brevet informerade henne om att hon hade utsetts som lärarassistent, vilket skulle öka hennes inkomst.

Alltefter årens gång fortsätter Thelma att vara en källa till inspiration. Hon hanterar motgångar bättre än någon annan jag känner. Hon tar hand om sin underbara son som har Downs syndrom, vår gamla mor och sin make som är allvarligt sjuk. Som om det inte skulle räcka har hon själv problem med hälsan.

För några år sedan gick Thelma igenom en hjärnoperation som lättade på trycket från en hjärncysta. Med hennes närståendes behov var tanken på eventuella komplikationer skrämmande. Hon bad om hjälp och inspiration och besökte templet. Hennes tro vacklade inte en enda gång under den här tiden, men hon var bekymrad över att lägga sitt liv i läkarens händer som skulle utföra den besvärliga operationen. Thelma besökte en kär vän under den här tiden och anförtrodde henne sin oro angående operationen. Thelmas vän frågade efter läkarens namn, och när hon fick höra det sa hon att läkaren var medlem i hennes församling. Hon sa till Thelma att han var en trofast medlem i kyrkan och en värdig prästadömsbärare. Han spelade ofta kyrkans psalmer medan han opererade. Det var bara lite enkel information, men också det milda svaret på Thelmas böner. Thelmas liv och andliga upplevelser är en källa till ständig styrka och vittnesbörd i mitt liv.

Jag tänker på små pojkar som kanske har en uppväxt som liknar min. Jag tänker på dem som inte har någon manlig förebild hemma, som bara får en fristad i kyrkan, och de som växer upp i konfliktfyllda länder. Till dem säger jag: Ge aldrig upp. Håll er nära Herren och hans tjänare. Jag är tacksam för att Herren gav mig det stöd jag behövde för att få mod att uppnå mina mål och bli den person jag är i dag.