Evangeliet och det goda livet

Till att börja med hoppas jag att du är tacksam för dina välsignelser – särskilt ditt arv. Det finns ett starkt samband mellan tacksamhet och ödmjukhet. Vi lever i en självcentrerad tid. Vi kan lätt använda sociala medier, i synnerhet, för att framhäva oss själva. Det har aldrig varit viktigare att vara tacksam och ödmjuk. De som har de här egenskaperna uttrycker uppskattning för sina välsignelser medan de följer Frälsarens exempel.

Min vän Harvard-professorn Roger B. Porter som är en trofast medlem i kyrkan, sa under en skolavslutning vid Harvard i maj 2015 att tacksamhet ”kräver att vi erkänner vår skuld gentemot andra”, och ”det inbegriper ofta en ödmjuk inställning inför oförtjänta gåvor”. Han sa som avslutning: ”Om du väljer att göra tacksamhet till en viktig del av ditt liv så får du stor nytta av det. Det hjälper dig att motstå frestelsen att bli högmodig och känslan av berättigande. Det hjälper dig att se det goda och att uppmärksamma det positiva. Det hjälper dig att sätta guppen på vägen och motståndet du emellanåt ställs inför i rätt perspektiv. Det hjälper dig att uppmärksamma dem som är mindre lyckligt lottade än du, vars liv du kan välsigna.”¹

Bild

Grandfather and grandson washing dishes

Jag vill påstå att vi behöver vara särskilt tacksamma för vårt arv. Vi bör vara tacksamma om vi har välsignats med goda föräldrar. Det är vi skyldiga vårt arv. Ett gammalt kinesiskt ordspråk lyder: ”När du dricker vattnet, glöm då inte bort källan varifrån det kom.”

Det är tydligt i skrifterna att vi ska hedra våra föräldrar. Ett ordspråk lyder: ”Min son, bevara din fars bud och förkasta inte din mors undervisning” (Ords. 6:20). Efesierbrevet lär oss att ”hedra din far och mor” (se Ef. 6:2–3; se även 2 Mos. 20:12). Den framstående tyske filosofen Goethe formulerade det stå här: ”Det som kommer från din fars arv, förtjäna det på nytt och gör det till ditt!”² Det är tydligt att vi behöver vara tacksamma för våra föräldrar och agera på ett sådant sätt att vi kan uppnå det som de hoppades på att kunna ge oss.

Förutom att uppmuntra dig att vara tacksam vill jag ge några praktiska råd som kan hjälpa dig bli både lycklig och lyckas uppnå ett meningsfullt liv, som ofta benämns ”det goda livet”.

Lord Jonathan Sacks, tidigare chefsrabbin för United Hebrew Congregations of the British Commonwealth, satte i en uppsats nyligen ord på en fundering jag har haft angående den förminskade roll som tro, moraliska värderingar och meningen med livet har nuförtiden. Han sa:

”Om det är något som de stora institutionerna i den moderna världen inte gör, så är det att förklara meningen med livet. …

Vetenskap, teknik, den fria marknaden och den … demokratiska staten har gjort det möjligt för oss att nå aldrig förut skådade nivåer i fråga om kunskap, frihet, medellivslängd och välstånd. De är bland de främsta av den mänskliga civilisationens prestationer och bör försvaras och värdesättas.

Men de besvarar inte de tre frågor som varje tänkande människa ställer sig själv någon gång i livet: Vem är jag? Varför är jag här? Hur ska jag då leva? Följden är att 2000-talet har gett oss maximalt med val och ytterst lite mening.”³

Det här citatet uttrycker på ett elegant sätt det väsentliga i mitt budskap. Det bekymrar mig oerhört att det goda livet, baserat på Jesu Kristi liv och lärdomar, nu har underställts en världslig syn på det goda livet.

För de av oss som är medlemmar i kyrkan utgör Jesu Kristi evangelium och hans uppståndelse och försoning grunden till allt som är viktigt, och de ger dessutom mening till livet. Frälsaren har inspirerat trosuppfattningar och fastställt normer för uppträdande i fråga om det som är moraliskt, rättfärdigt och önskvärt och som leder till det goda livet. Men de principer och den grundläggande moral som Frälsaren undervisade om utsätts för allvarliga angrepp i dagens värld. Kristendomen i sig är under attack.

Det här är inget nytt. I århundraden har man tvistat om vad det goda livet innebär. När aposteln Paulus var i Aten på Aeropagen träffade han på ”filosofer, både epikureer och stoiker” (Apg. 17:18). Stoikerna trodde att det mest åtråvärda var dygd, och epikureerna trodde att det mest åtråvärda var njutningar. Många stoiker hade blivit högmodiga och de använde sin filosofi som ”ett sätt att dölja … sina ambitioner och sin ogudaktighet”. Många epikureer hade blivit hedonister och hade som motto ”låt oss äta och dricka, för i morgon ska vi dö”⁴. Många i den akademiska världen har länge pekat på Aristoteles befrämjande av intellektuell begrundan som ett mönster för det goda livet. Det är intressant att många av de här världsliga filosofierna som stred mot den tidiga kristendomen fortfarande finns i lite annorlunda former i dag.

Dessutom strider många nya filosofier direkt mot Jesu Kristi evangelium. Det här har hänt snabbt. För att använda orden från Mormons bok har världen på ”några få års tid” (Hel. 7:6) börjat kalla ”det onda gott och det goda ont” (2 Ne. 15:20). Faktum är att de här båda fraserna från skrifterna reflekterar vad som händer i vår tid. Det som anses vara moraliskt har ändrats snabbt. Det har skett en otrolig utveckling bort från moralnormer som grunden till det goda livet. Vissa nedvärderar kristendomen genom att acceptera myten att lycka inom kristenheten inte handlar om livet utan bara om himlen.⁵ Jag kan försäkra dig om att när man följer Frälsaren så får man uppleva glädje både i det här livet och i himlen.

Bild

Family scripture study

Vissa utmaningar handlar inte bara om gott och ont. En del kräver att vi gör val baserade på vad som är bäst, inte bara på vad som är gott.⁶

I en artikel med titeln ”Den moraliska att-göra-listan” utvecklade David Brooks begreppet att det finns ”två grupper av dygder, meritförteckningsdygder och minnestalsdygder. Meritförteckningsdygderna är de färdigheter du har som ger dig ett jobb. Minnestalsdygderna är de färdigheter som man talar om på din begravning.”⁷ Brooks drog helt korrekt slutsatsen att minnestalsdygderna är mycket viktigare. Det här berörde mig personligen eftersom jag upplevde något i 25-årsåldern som hade stor inverkan på mig. Det handlade om två goda mäns begravningar som ägde rum med bara några dagars mellanrum. Det är en sann berättelse, men jag har ändrat namnen och med avsikt varit vag i fråga om en del fakta.

Jag var 25 år, hade tagit examen från Stanford Law School och hade precis påbörjat en anställning vid en advokatbyrå. I arbetet umgicks jag med högt utbildade människor som samlat på sig mängder av materiella ägodelar. Det var vänliga och på det hela taget behagliga och attraktiva människor.

De medlemmar i kyrkan som jag träffade var mycket mer olika. De flesta av dem var materiellt sett inte särskilt välbärgade. De var underbara personer, och de flesta kände att deras liv hade en mening. Det var vid den här tiden som två äldre pensionärer som jag känt i många år gick bort. Det var bara några dagar mellan begravningarna, och jag åkte till båda. Jag har bestämt mig för att kalla en av männen Rik och den andre Trofast. De här båda begravningarna har etsat sig fast i mitt sinne eftersom de klargjorde vikten av de val som alla människor ställs inför, särskilt unga. De visar också hur svårbestämbara skillnaderna är mellan meritförteckningsdygderna och minnestalsdygderna.

Både Rik och Trofast var missionärer som unga. Efter vad som sagts var båda hängivna missionärer. Efter college började deras liv att gå åt olika håll. Rik gifte sig med en vacker kvinna som så småningom blev mindre aktiv i kyrkan. Trofast gifte sig med en lika vacker kvinna som var helt aktiv i kyrkan. Det här påverkade deras livs återstående beslut mer än någon annan faktor. När par förblir sanna och trofasta mot Frälsaren och familjens eviga betydelse, är minnestalsdygderna nästan alltid bevarade, enligt min erfarenhet.

Nu ska jag berätta mer om Rik. Han hade ett underbart sätt att ta folk och brydde sig mycket om människor. Han tog anställning vid ett större amerikanskt företag och blev så småningom VD för firman. Han hade god inkomst och bodde i ett stort vackert hus på en vidsträckt tomt. Det är därför jag bestämde mig för att kalla honom Rik. Man kunde med rätta säga att hans val i yrkeslivet var inte bara bra eller bättre, utan de allra bästa.

Men hans val i fråga om familjen och kyrkan var inte lika bra. Han var en bra karl och gjorde personligen inget som i och för sig var ont, men hans val i samband med familjen och hans inflytande på barnen var nästan helt inriktade på utbildning och anställning, i huvudsak de meritförteckningsdygder som är så högt skattade på arbetsmarknaden. Hans söner fick också utmärkta yrken. De förblev emellertid inte aktiva i kyrkan och gifte sig med unga kvinnor som inte var medlemmar. Jag känner inte till alla fakta om hans söner, men i samtliga fall slutade äktenskapen med skilsmässa.

Även Rik och hans fru blev mindre aktiva. De var främst upptagna med statusfyllda sociala och samhällsinriktade aktiviteter. Han räknade alltid sig själv som sista dagars helig och var stolt över sin mission, men han gick inte i kyrkan. Han bidrog då och då till kyrkans byggnadsprojekt och hjälpte sista dagars heliga med jobb. Dessutom hade han ett gott inflytande i fråga om ärlighet och integritet och välvilja i alla de befattningar han innehade.

Hans begravning hölls i ett begravningskapell utan trosbeteckning vid gravplatsen. Många framstående ledare och dignitärer närvarade vid begravningen, bland andra statens guvernör. Förutom hans barn, barnbarn och jag var alla över 50. Det var på det hela taget en dyster begravning. Inga grundläggande principer om lycksalighetsplanen togs upp, och ytterst lite sades om Jesus Kristus. Riks liv var nästan uteslutande baserat på meritförteckningsdygder.

Trofasts beslut på arbetsmarknaden var bra mycket mindre lyckade. Hans första försök som egen företagare gick om intet när hans firma brann ner och han förlorade allting. Sedan startade han ett företag till men klarade nätt och jämnt av räkningarna. Han hade ett litet hem men det räckte för familjens behov. Han njöt av sitt arbete och av samvaron med människor. Hans yrkesliv var bra och säkerligen tillfredsställande, men inte framstående, och kunde inte kallas det bästa. Det var inte ett yrkesliv baserat på meritförteckningsdygder.

Hans val beträffande familjen och kyrkan var å andra sidan de absolut bästa. Han och hans hustru var helt aktiva i kyrkan. Han tjänade där han blev kallad, ofta som lärare, besökte templet ofta och var en trofast prästadömsbärare. Han hade underbara relationer, särskilt till sin stora familj och alla sina barnbarn. De var alla välutbildade, men han hade främst uppmuntrat dem att leva ett kristuslikt liv. När han pensionerade sig, gick han och hans hustru ut som missionärer tillsammans. Han ställdes inför prövningar, bland annat när hans son dog i andra världskriget, men han upplevde tillfredsställelse och glädje hela livet tack vare det ändamål och den mening hans familj och Jesu Kristi evangelium gav honom.

Hans begravningsgudstjänst i församlingens möteshus var stor och glädjerik. Personer i alla åldrar kom, bland annat ett stort antal barnbarn och ungdomar som han hade tjänat. Lycksalighetsplanen togs upp, och Frälsaren stod i centrum för gudstjänsten. Det var en exemplarisk begravning med kyrkans mått mätt. Talen handlade om hans karaktär, vänlighet, omsorg om andra, och hans tro på och kärlek till Herren Jesus Kristus.

Bild

Family at the temple

Jag nämnde tidigare att de här båda begravningarna inträffade under en avgörande tid i mitt liv. Jag hade verkat som missionär, och jag älskade kyrkan. Jag hade just börjat arbeta och var imponerad av människor med materiell och yrkesmässig framgång. Jag insåg att de val jag gjorde skulle avgöra min lycka i livet och det arv jag skulle lämna efter mig. Jag insåg också den eviga betydelsen av de val som låg framför mig. Det stod klart för mig att val har eviga följder. Det som var viktigast för mig i de liv jag just beskrivit var att jag insåg att de viktigaste valen kan göras av vem som helst oavsett talanger, förmåga, möjligheter eller ekonomiska omständigheter. Jag insåg att för mig, mina framtida barn och alla jag skulle kunna påverka var det ytterst viktigt att jag satte Frälsaren, min familj och kyrkan främst. Genom att göra det skulle jag få uppleva det goda livet.

Under de värsta av omständigheter, när allting annat faller sönder, är familjen och Jesu Kristi evangelium avgörande. Tänk på fader Lehi i Mormons bok, där det beskrivs hur han ”begav sig ut i vildmarken. Och han lämnade sitt hus och sitt arveland och sitt guld och sitt silver och sina dyrbarheter och tog ingenting med sig utom sin familj” (1 Ne. 2:4).

Den här generationen har utmaningen att beskydda tro och familj. En forskare har tittat tillbaka så långt som till det forntida Indien och Grekland och kommit fram till att alla ickereligiösa befolkningar har upplevt en tillbakagång.⁸ Nyhetsmedia belyste nyligen det sjunkande födelsetalet i en stor del av världen i dag. Wall Street Journal hävdade i en förstasidesartikel: ”Världens befolkningstidsbomb: För få människor.” I artikeln står det att ”för första gången sedan 1950 … ser man under 2016 en nedgång för befolkningen i yrkesverksam ålder”.⁹

Bristen på tro och befolkningsnedgång har ett tydligt samband. Faderns eviga plan för sina barn är beroende på både tro och familj. Jag är tacksam för att sista dagars heliga i undersökning efter undersökning har sin tro på Herren Jesus Kristus och fortsätter att gifta sig och få barn.

Vissa kanske inte får möjlighet att gifta sig eller få barn. Men de som rättfärdigt följer Frälsaren och hans bud – och som osjälviskt tjänar vår Faders barn – ”får alla utlovade välsignelser i evigheten”¹⁰.

När vi ställs inför livets svårigheter och prövningar inträffar många händelser som vi har föga eller ingen kontroll över. Men när det gäller principer, uppträdande, religion och rättfärdighet så styr vi själva. Vår tro på och tillbedjan till Gud Fadern och hans Son Jesus Kristus är vårt eget val.

Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum citerade William Law, en engelsk präst från 1700-talet, och framlade det på ett mycket tydligt sätt: ”Om man inte har valt Guds rike först, kommer det till sist inte att spela någon roll vad man har valt i stället.”¹¹

Bild

Father working at computer

PAUL CONRATH/THE IMAGE BANK/GETTY IMAGES

Jag vill slå fast att jag inte, när jag återger de sanna berättelserna om männen som jag kallar Rik och Trofast, vill förespråka att vi sätter våra mål lägre när det gäller utbildning eller yrkesliv. Tvärtom anser jag att vi ska göra allt vi kan för att lyckas inom de här två områdena. Det jag säger är att om våra mål för utbildning och yrkesliv sätts framför familjen och kyrkan och ett vittnesbörd om Frälsaren, så kan de oavsedda följderna av att överbetona meritförteckningsdygderna bli mycket allvarliga.

Jag är övertygad om att du kan uppnå den lycka du önskar och som Gud vill att du ska uppleva om du är:

• tacksam för dina välsignelser, särskilt ditt arv

• hängiven de eviga principer som ger mening åt livet

• fast besluten att sätta minnestalsdygderna före meritförteckningsdygderna

• redo att rapportera till Frälsaren att du har levt ett gott liv.

Det viktigaste mötet var och en av oss har på andra sidan slöjan är med Frälsaren, ”väktaren vid porten” (2 Ne. 9:41). Oavsett vilka våra förfäder är och om vi är rika eller fattiga så kommer vi att rapportera om hur vi har följt de bud som vi har fått. Vi bör leva så att vi kan ”gå in i hans portar med tacksägelse, i hans gårdar med lov. Tacka honom, lova hans namn!” (Ps. 100:4).

Vi vill med glädje kunna rapportera att vi i sanning har levt det goda livet.