Ett strålande vittnesbörd

Jag bor på Sri Lanka. Det är en vacker önation nära Indiens sydspets. Vi har regnskogar, blått hav och forntida historiska ruiner. Jag älskar mitt land!

I min skola finns det barn från många länder. Det finns kristna, muslimer, hinduer och buddister. Vi är alla snälla och vänliga mot varandra.

En dag hade de kristna eleverna en samling. Vi uppmanades att bära våra vittnesbörd. Det blev alldeles tyst i rummet. Ingen gick upp på scenen. Alla var för rädda! Jag är väldigt blyg, så jag kände samma sak.

Då kom en varm känsla över mig och jag kände att den Helige Anden sa: ”Gå fram, gå fram.” Jag bad snabbt en bön inom mig. Jag gick fram till scenen med fjärilar fladdrande i magen.

Jag sa till mina klasskamrater att vår himmelske Fader älskar oss och vill att vi ska prata med honom ofta. Jag berättade om mina upplevelser med bön. Jag sa att jag vet att min himmelske Fader alltid lyssnar på mig och vill hjälpa mig. Jag var glad att jag var modig nog att bära mitt vittnesbörd. Det kändes som om jag hade varit ett strålande ljus i ett mörkt rum.

Mitt favoritskriftställe är i Mormons bok, när Nephi säger att han ska gå och göra det som Herren har befallt. Jag hoppas att jag alltid kan ha modet att göra det som min himmelske Fader vill att jag ska göra.