Kunde jag verka där?
Ända sedan jag lade det första myntet i min missionssparbössa har jag vetat att jag ville bli missionär. Jag hade sparat pengar i tolv år när tillkännagivandet kom om att systrar kan verka som missionär vid 19 års ålder. Jag visste inte riktigt om det var rätt tid för mig, men Herren besvarade mina böner och jag kände mig inspirerad att fylla i mina missionspapper.
Jag ville att missionskallelsen skulle vara rätt för mig och jag visste att enda sättet att känna mig tillfreds var om jag var ärlig mot mina ledare i kyrkan angående min hälsa. Jag har epilepsi, ett tillstånd som orsakar oberäkneliga anfall. Lyckligtvis kan jag kontrollera sjukdomen med medicin. Ändå var det möjligt att medicineringen kunde sätta gränser för var jag kunde verka.
Döm då om min förvåning när jag kallades att verka i Dominikanska republikenmissionen Santo Domingo Öst! Men det uppstod ett problem: Jag upptäckte att medicinen inte gick att få tag på i Dominikanska republiken. Jag var förvirrad. Varför skulle Herren inspirera ledare i kyrkan att skicka mig till en plats där min medicin inte fanns?
Min familj och jag bad tillsammans om ett svar. Jag kände starkt att Herren verkligen ville att jag skulle verka i Dominikanska republiken, så vi handlade därefter. Min läkare skrev ut ett recept som skulle räcka i arton månader, men vår försäkring skulle bara betala för medicin som räckte i ett år, så fick vi betala för de sex sista månaderna. Vi handlade i tro och hittade så småningom ett alternativ som vi hade råd med.
När jag avskildes välsignade stavspresidenten mig med att sjukdomen inte skulle påverka mig under missionen – ett löfte som jag kan vittna om uppfylldes. Fastän jag pressades till det yttersta fysiskt sett, visste jag att jag, genom Jesu Kristi försoning, kunde övervinna utmaningarna jag hade före och under min mission.