2018
En nybliven mors böner
August 2018


En nybliven MAMMAS böner

Krystal Baker Chipman

Utah, USA

Bild
mother holding laundry basket and baby

Illustration Joshua Dennis

Jag är mamma för första gången till en liten dyrbar pojke, och ibland känner jag att mitt liv till största delen består av blöjbyten och matning.

Medan jag vande mig vid mammarollen fann jag att jag bortsåg från mina andliga behov. I stället för att läsa skrifterna brukade jag smyga in en välbehövlig tupplur eller ännu en omgång tvätt. Mina böner blev bara hastiga vädjanden till min himmelske Fader om att min pojke skulle somna och fortsätta sova, eller om hjälp med att bara klara mig igenom dagen.

När min pojke var omkring fyra månader, insåg jag hur andligt utarmad jag hade blivit. Min önskan att stärka mitt vittnesbörd började avta. Jag hade ingen lust att sitta av tre timmar i kyrkan, och andra ansvar hemma och i kyrkan kändes som sådant som jag varken hade tid eller energi till. Jag ville känna evangeliets ljus igen, men jag var slutkörd och visste inte var jag skulle börja. En kväll bad jag innerligt om hjälp.

Dagen därpå släpade jag mig till kyrkan. Medan jag lyssnade på lektionen på Hjälpföreningen såg jag en affisch som visade Hjälpföreningens syfte. Jag hade sett affischen varje söndag, men jag hade aldrig tidigare tagit till mig budskapet. Där stod det att Hjälpföreningens syfte är att hjälpa systrarna ”att stärka tro och rättfärdighet, stärka familjen och hemmet och söka upp och hjälpa behövande.”

Jag läste den igen. Den här gången fokuserade jag på ”stärka tro och rättfärdighet”. Det stod klart att innan jag kunde utföra mina ämbeten i kyrkan och tjäna andra väl, behövde jag se om min egen andliga hälsa. Jag började med att avsätta tid varje dag till skriftläsning. Jag arbetade också på att tänka efter mer när jag bad.

När jag började ge näring åt min egen tro och personliga rättfärdighet och söka vägledning från min himmelske Fader, kände jag hur min kärlek till Jesu Kristi återställda evangelium vaknade igen. Att tjäna i mina ämbeten, besöka mina systrar i Hjälpföreningen och ta del av sakramentet varje vecka blev meningsfullt igen. Och de saker som jag en gång varken hade tid eller energi till blev nu till tröst och styrka för mig och min familj.