Att tjäna alla

Vi lär oss fortfarande hur vi ska bli stödbröder och stödsystrar. En sådan här förändring kan ta tid och vi kommer med största säkerhet att göra misstag. I mitt sinne är ett av de misstagen att tänka på stöduppdrag som ”fejkade” eller ”framtvingade” vänskaper, på ett sätt som inte är normalt eller naturligt. Men Herren ger oss särskilda uppdrag som stödbröder och stödsystrar. På det sättet ser han till att ingen lämnas utanför.

När naturkatastrofer inträffar i USA mobiliserar Röda korset och National Guard sina volontärer och tilldelar dem särskilda områden för maximal täckning. Att få ett uppdrag gör inte volontärernas gåva av tid och kärlek mindre frivillig. Ingen man eller kvinna som har upplevt en naturkatastrof verkar ifrågasätta dessa uppdrag. Mottagarna är tacksamma för att någon har kommit för att hjälpa dem!

När vi blir lärjungar till Jesus Kristus genom att ingå heliga förbund blir vi i likhet med volontärerna i National Guard och Röda korset volontärer som mobiliseras för att utföra särskilda uppgifter som hjälper andra.

Dessa uppgifter ger oss möjligheter att lära och utveckla våra förmågor att tjäna, ofta genom våra misstag. Men snart blir tjänande helt naturligt för oss, på samma sätt som när vi lär oss gå, prata, cykla, spela ett musikinstrument eller lär oss en idrottsgren.

Våra enskilda stödverksamhetsuppdrag förbereder oss för att ”tjäna alla” på normala och naturliga sätt. Att tjäna alla kräver ett villigt hjärta och ögon som ser dem som finns runtom oss, de personer som Herren har placerat i vår väg. ”Tjänande” kan just då vara något så enkelt som att inbjuda dem – på naturliga och normala sätt – att ”komma och se” eller att ”komma och hjälpa till”.

Frälsaren gav oss föredömet. När Jesus uppenbarade sig för människorna vid templet i landet Ymnighet sa han: ”Men nu går jag till Fadern, och även för att visa mig för Israels förlorade stammar” (3 Ne. 17:4).

I likhet med oss behövde Frälsaren bege sig någonstans. Berättelsen fortsätter:

”Och det hände sig att när Jesus hade talat sålunda, såg han sig åter om på mängden och såg att de grät och att de såg oavvänt på honom, som om de ville be honom att stanna litet längre hos dem.

Och han sa till dem: ’Se, mitt inre är fyllt av medlidande med er’” (3 Ne. 17:5–6; betoning tillagd).³

Trots att han hade planerat att bege sig någonstans hade Frälsaren ögon att se med och ett hjärta som känner, så han stannade kvar för att tjäna människorna:

”Har ni några som är sjuka bland er? För dem hit. Har ni några som är lama eller blinda eller halta eller krymplingar eller spetälska eller som är förtvinade eller som är döva eller som lider på något sätt? För dem hit så ska jag bota dem, för jag hyser medlidande med er, mitt inre är fyllt av barmhärtighet”(3 Ne. 17:7).

Med den kännedom vi har om Frälsaren vet vi att det var naturligt för honom att ta sig tid att hela de sjuka innan han fortsatte på sin väg. För oss kan att tjäna alla på normala och naturliga sätt vara att helt enkelt bjuda in någon till något du redan ska göra eller till att följa med dig till ett evenemang du ändå tänkte gå på.

Om du går en oberoendekurs – bjud med din granne. Om du ska gå på en församlingsaktivitet – bjud med din arbetskamrat. Om du redan tänker studera skrifterna med familjen eller ha hemafton – bjud hem en vän. Det är vad ”kom och se” betyder. Det kräver inte att vi lägger till en enda aktivitet i våra upptagna scheman. Och i de tider då ett personligt besök inte är möjligt kan vi tjäna genom ett sms, e-postmeddelande eller telefonsamtal.

När president M. Russell Ballard avskilde mig som den nye presidenten för Provos första stav för Unga ensamstående vuxna gav han mig ett enkelt och specifikt uppdrag: ”Besök dina ledare och medlemmar i deras hem och lägenheter!” Och det var det, jag fick ingen annan utbildning eller uppdrag.

Efter att ha samordnat våra ansträngningar med våra biskopar började vi den tisdagen, två dagar efter vår stavskonferens. När vi tjänade i vår stav gjorde vi misstag, vi missade tillfällen och tänkte ofta: ”Jag kunde ha sagt det bättre” eller ”jag önskar att vi hade ställt en bättre fråga”.

Kevin J. Worthen, president för Brigham Young University, sa att ”misslyckande är en viktig del av vår eviga utveckling, vår jakt på fullkomning. Och på grund av försoningen kan vi – om vi hanterar våra misslyckanden på rätt sätt – välsignas med ett nytt slags lärande som låter våra misslyckanden bli en del av vår fullkomningsprocess.”⁴

Det upplevde vi när vi lärde oss tjäna stavens ledare och medlemmar och andra vi mötte. När vi fortsatte vårt tjänande började Herren placera fler och fler människor i vår väg.

Vid ett tillfälle promenerade jag och en av mina rådgivare, J. B. Haws, mellan några lägenhetsbyggnader när vi mötte en ung man på parkeringsplatsen. Vi stannade till för att säga hej och fick veta att han skulle flytta ifrån vår stav. Vi pratade en stund och upptäckte att han var en återvänd missionär med frågor om sin tro. Min rådgivare är en mästare på att undervisa och har lätt för att få kontakt med människor. Att besvara frågor som dessa var naturligt och normalt för J. B. Jag kunde se ett ljus återvända till den här unge mannens ögon medan de talade, något som kanske hade saknats länge.

Det var tydligt att J. B. var intresserad av honom och hans frågor och funderingar. Den unge mannen var uppriktig med sina känslor eftersom J. B. visade medkänsla. Min rådgivares ”inre var fyllt” med kärlek och han hade en önskan att förstå den unge mannen utan att döma honom. J. B. frågade om vi fick besöka honom när han hade flyttat till sin nya lägenhet. Den unge mannen nickade, mobilnummer utbyttes och ett löfte om att följa upp med honom gjordes.

Innan vi gick därifrån frågade vi om det fanns något vi kunde göra för att hjälpa honom. Han sa: ”Att bara stanna till och säga hej var bland det viktigaste ni kunde ha gjort för mig i dag.” Senare den kvällen tänkte jag: ”Om inte jag och J. B. hade varit ute för att tjäna kanske vi aldrig skulle ha träffat den här unge mannen.”

Det verkar som att Herren visste att vi skulle tjäna den kvällen så han placerade den här unge mannen i vår väg och litade på att vi skulle se honom och tjäna honom.

När vi har en önskan att tjäna alla i våra dagliga liv kommer Herren att placera människor i vår väg för att han litar på oss, på att vi ska titta upp från våra mobiltelefoner, ta tillfället att le mot en främling eller ställa en fråga till någon vi träffar i affären eller var vi än befinner oss – i skolan, på arbetet eller i kyrkan.

När jag tänkte tillbaka på Frälsarens exempel i 3 Nephi upptäckte jag en viktig princip om tjänande. Som ni kommer ihåg:

”Och det hände sig att när han hade talat sålunda, gick hela mängden tillsammans fram med sina sjuka och sina lidande och sina lama och med sina blinda och med sina stumma och med alla dem som led på något sätt, och han botade dem var och en allteftersom de fördes fram till honom.

Och alla, både de som hade blivit botade och de som var friska, föll ner för hans fötter och tillbad honom, och alla som kunde komma fram trots mängden kysste hans fötter, så att de vätte hans fötter med sina tårar” (3 Ne. 17:9–10; betoning tillagd).

Lägg märke till att dessa stödbröder och stödsystrar som hjälpte till att föra fram människor de kände och älskade till Jesus Kristus också hamnade vid Frälsarens fötter, föll ner, tillbad, kysste och vätte hans fötter med sina tårar.

När vi tjänar alla kommer vi att få se Kristus hela känslomässiga, andliga och fysiska sår. Och när vi inbjuder andra att ”komma och se” och ”komma och hjälpa till” på naturliga och normala sätt kommer våra egna sår att helas också.