Steg i natten

Det var sent. Jag hade jobbat över och anslutningsbussen från pendeltågsstationen hade redan gått. Det hade snöat stora mängder de senaste dagarna och gatlyktornas ljus lyste upp den vita snön. Jag kände en stark tacksamhet för tystnaden och stillheten, för mjukheten som snön skapade, det var som att allt i min omgivning redan hade förberett sig för att det var kväll och tid för vila. Det enda som hördes var mina snödämpade steg.

När jag gick i denna underbart tysta och snötäckta miljö höll jag en bön i mitt sinne: ”Herre, beskydda mig på min väg hem.” En stund senare hör jag ljudet av fotsteg, det var taktfasta steg som kom bakom mig. När jag stannade upp och lyssnade så möttes jag av tystnad. När jag började gå, hörde jag stegen igen. Jag blev rädd och jag funderade på om jag hade ork att springa ifrån någon eventuell förföljare och insåg att energin saknades helt. Jag bestämde mig för att stanna och vända mig om, för jag tänkte att det är bättre att möta den som går bakom mig än att stressa upp mig själv och bli rädd i onödan. Till min stora förvåning fanns ingen där. Jag var alldeles själv! Plötsligt insåg jag att Herren hade besvarat min bön och att han hade skickat ett beskydd som skulle följa mig hem. Jag fortsatte att gå i lugn takt och ropade till beskyddaren: ”Tack så mycket!”

Den natten sov jag mycket gott, med en stark förvissning om att Herren ser mig, bryr sig om mig och hör min vädjan om beskydd.