Guds vägledning – även i det omedvetna

Jag skall ta er långt tillbaka i tiden. Jag hade just fyllt 16 år – åldern då det blev tillåtet att gå på allmänna danser uppe i Tornedalen. Vi var 8–10 ungdomar som klämde in oss i en taxi som min morbror körde.

Efter att han kört några hundra meter ropar jag till honom: ”STANNA, jag vill hoppa av!” Han bromsar och alla i bilen undrar vad som hänt. De försöker övertala mig att följa med, men jag hoppar ut och går tillbaka hem. Där funderar jag över vad som egentligen hände, varför hoppade jag ut? Men jag hade känt det så starkt. Idag kan jag tänka: Var det Anden som ledde mig?

Jag gick hem, tog min cykel, och cyklade uppför backen till en kompis som jag visste var hemma. Jag frågade henne om vi skulle cykla norrut till grannbyn, där de också hade dans. Hon tyckte att det lät bra och vi cyklade iväg. Det här blev en kväll som jag aldrig glömmer – det var där jag första gången träffade min blivande make, Thage. Vi blev verkligen förälskade i varandra och hade en fin tid framför oss.

Vi gifte oss i Pajala kyrka och bosatte oss i Kiruna där Thage fått arbete. Vigselceremonin avslutades med orden: ”tills döden skiljer er åt!” Jag hade svårt för de orden. De tog bort en del av glädjen. I Matteusevangeliet kunde jag läsa hur Jesus säger till Petrus: ”Jag skall ge dig Himmelrikets Nycklar – allt vad du binder på jorden skall vara bundet i Himmelen.” Jag hade många frågor om detta men fick inga svar då.

När jag startade mitt yrkesverksamma liv var det ganska lätt att få arbete. Jag sökte tre olika tjänster och blev erbjuden alla. Jag behövde välja! Det blev Kiruna Geofysiska Observatorium. I efterhand kan jag förstå vikten i valet som jag gjorde då och känna att Anden ledde mig även i detta.

Livet i Kiruna gick vidare. Vi byggde hus och fick våra tre barn. En sommar åkte vi till Trollhättan för att hälsa på en av mina arbetskamrater från Geofysiska som hade flyttat tillbaka söderut. Det visade sig att hans fru hade blivit medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och när vi skulle åka hem ville hon ge mig en Mormons bok. Väl hemma började jag läsa i den och blev så fascinerad att jag knappt kunde lägga ifrån mig boken, jag minns att när jag kokade välling till vår bebis så höll jag boken i ena handen.

När jag berättade om Mormons bok för släkten vid en träff hos mamma så blev det: ”Nej, nej du får absolut inte läsa andra skrifter än Bibeln!” En moster från Luleå besökte mamma vid tillfället då jag pratade om detta. Bara ett par dagar efter att hon återvänt hem igen ringde två missionärer på hennes dörr. Hon var inte intresserad för egen del men hon berättade för dem vad jag sagt om Mormons bok. Dessa två missionärer skrev brev till mig och frågade om de fick komma till oss i Kiruna för att berätta om kyrkan. Javisst, de var välkomna.

Kvällen de kom berättade de om möjligheten att få vara tillsammans som familj också i livet efter detta. De lärde oss hur vi skulle be. De berättade också om löftet i Moroni 10:4–5, som säger att om vi frågar Gud i Kristi namn om Mormons bok är sann så kommer Gud att genom den Helige Anden svara oss. Jag tog fasta på det löftet och när vi gick till sängs den kvällen började jag be. Jag bad och jag bad, jag höll bön på knä på golvet, på knä i sängen, inget svar … Jag blev förtvivlad, de hade ju lovat att jag skulle få svar. Var jag inte värdig att få svar? Jag trodde på det missionärerna lovat, så jag fortsatte att be.

Klockan fem på morgonen fick jag svar, ett svar som jag aldrig glömmer, ett svar som gjort att jag aldrig har tvivlat på sanningen i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag hade fått kontakt med Gud, så fantastiskt!

Den 30 juli 1972 döptes jag i Luleå. Den dagen blev ett minne för livet. Men vad gör man i Kiruna som medlem med ett starkt vittnesbörd? Varken kyrkan eller missionärer fanns där. Systrarna i Luleå gren engagerade sig i att hjälpa mig. De hjälpte mig att börja med släktforskning och såg till att vi började med primärklasser för våra små barn och deras kamrater.

Jag började be att vi skulle kunna flytta någonstans där kyrkan fanns. En kväll när jag behövde gå på stan bad Thage mig att köpa tidningen. Företaget som han jobbade för hade bett honom att flytta längre söderut för att ta hand om en filial, men den låg alldeles för långt bort från Thages älskade jaktmarker så han ville därför söka nytt jobb. Han tyckte att Umeå var det absolut sydligaste han kunde tänka sig. I tidningen jag köpte fanns en annons från Umeå Energi. Thage sökte och fick tjänsten. Fler välsignelser följde under flytten till vårt nya hem.

Jesu löfte till Petrus att allt vad han binder på jorden skall vara bundet i himmelen tar verkligen bort dödens udd. Thage och jag fick 50 år tillsammans i det här livet. Vår familj beseglades i Schweiz Tempel 1984 som evig familj – vilket jag är evigt tacksam för.

Ofta längtar jag efter att få möta Thage igen, likaså mina föräldrar som nu finns i andevärlden. Jag kan för mitt inre se hur Thage undervisar våra släktingar där.Det blir spännande att få träffa våra förfäder och få berätta om evangeliets fullhet och hjälpa dem att förstå.

Vår profet idag, Russel M. Nelson, säger: ”När vi förstår vår existens ur ett evigt perspektiv förstår vi att döden är en barmhärtig del av frälsningsplanen. Det är porten tillbaka till Guds närhet … Frågan som var och en av oss måste besvara är: ’Är jag redo att leva i Guds närhet efter min uppståndelse?’”