Evigt äktenskap

För ett antal år sedan besökte min hustru och jag en bröllopsmottagning. Tidigare den dagen hade vi varit närvarande i templet då två ungdomar som vi kände hade vigts för tid och evighet. De var mycket kära i varandra. Omständigheterna kring hur de träffades var närmast mirakulösa. Många glädjetårar fälldes. Vi stod i mottagningskön i slutet av en fullkomlig dag. Framför oss stod en nära vän till familjen. När han närmade sig paret stannade han till, och med en vacker, klar tenorröst sjöng han för dem de gripande orden i Ruts bok: ”Dit du går vill också jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Där du dör vill också jag dö” (Rut 1:16–17).

Vi var djupt rörda och kände oss förvissade om deras utsikter att bli lyckliga – jag förmodar att det delvis kom som en följd av att min hustru och jag haft samma ord uppsatta i vårt hem i många år.

Tråkigt nog har dessa vackra ords betydelse avtagit. Alltför många av vår tids äktenskap slutar i skilsmässa. Själviskhet, synd och personlig bekvämlighet får ofta övertaget över förbund och hängivenhet.

Evigt äktenskap är en princip som grundlades före världens grundläggning och som instiftades på denna jord innan döden trädde in. Adam och Eva överlämnades åt varandra av Gud i Edens lustgård före fallet. Det står i skrifterna: ”När Gud skapade människor gjorde han dem lika Gud. Till man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem” (1 Mos 5:1–2; kursivering tillagd).

Profeterna har enhälligt lärt att fulländandet och kulmen av Guds stora plan för sina barns välsignelse är evigt äktenskap. President Ezra Taft Benson sade: ”Trofasthet mot äktenskapsförbundet för med sig den mest fullständiga glädje här och härliga belöningar i nästa liv” (The Teachings of Ezra Taft Benson [1988], s 533– 534). President Howard W Hunter beskrev det celestiala äktenskapet som en ”krönande evangelieförordning” och klargjorde att även om det kan ta ”något längre tid [för somliga], kanske till och med längre än detta jordiska liv”, kommer det inte att förvägras någon värdig person (Teachings of Howard W Hunter, red Clyde J Williams [1997], s 132, 140). President Gordon B Hinckley har kallat det eviga äktenskapet för någonting underbart (se ”Vad Gud har sammanfogat”, Nordstjärnan, jul 1991, s 68) och en ”gåva som är dyrbarare än alla andra” (se ”Äktenskapet som varar”, Nordstjärnan, nov 1974, s 478).

Trots storheten och härligheten i denna gåva är den inte gratis. Faktum är att den är villkorlig, och när den har getts kan den tas bort om vi inte uppfyller villkoren i det förbund som åtföljer den. Kapitel 131 i Läran och förbunden säger oss följande: ”Det finnes tre himlar eller grader i den celestiala härligheten, och för att erhålla den högsta måste man inträda i denna prästadömets orden (det nya och eviga äktenskapsförbundet).”

Ett förbund är ett heligt löfte. Vi lovar att göra vår del och Gud förbinder sig att göra sin. Till dem som håller fast vid äktenskapsförbundet lovar Gud fullheten av sin härlighet, eviga liv, evig avkomma, upphöjelse i det celestiala riket och en fullhet av glädje. Detta är något som vi alla vet, men ibland tänker vi inte tillräckligt mycket på vad vi måste göra för att få dessa välsignelser. Det framgår tydligt i skrifterna att åtminstone tre skyldigheter ingår i detta förbund.

För det första är det eviga äktenskapet evigt. Evigt antyder ständig tillväxt och utveckling. Det innebär att man och hustru ärligt strävar efter fullkomning. Det innebär att äktenskapsrelationen inte på ett lättvindigt sätt ska upplösas vid första tecken på oenighet eller när tiderna blir svåra. Det betyder att kärleken ska växa sig starkare med tiden och att den sträcker sig bortom graven. Det innebär att båda kommer att bli välsignade med den andras eviga sällskap, och att problem och meningsskiljaktigheter lika väl kan lösas eftersom de inte kommer att försvinna. Evigt innebär omvändelse, förlåtelse, långmodighet, tålamod, hopp, kärlek och ödmjukhet. Allt detta hör ihop med det som är evigt och helt visst måste vi lära oss och praktisera detta om vi har för avsikt att göra anspråk på ett evigt äktenskap.

För det andra är det eviga äktenskapet instiftat av Gud. Detta innebär att parterna i äktenskapsförbundet samtycker till att inbjuda Gud till sitt äktenskap, att be tillsammans, att hålla buden, att hålla önskningar och passioner inom de bestämda gränser som profeterna föreskrivit. Det innebär att vara jämlika och att vara sanna och rena utanför hemmet och inne i hemmet. Detta är bland annat vad instiftat av Gud betyder.

För det tredje är det eviga äktenskapet ett slags partnerskap med Gud. Han lovar livets fortsättning till dem som är beseglade till varandra i templet. Enighet med Skaparen är en förutsättning för det bud som gavs till Adam och Eva om att föröka sig och uppfylla jorden. Däri ligger skyldigheten att undervisa barnen om evangeliet, för de är också hans barn. Sålunda har vi familjens hemafton och studier i skrifterna, samtal om evangeliet och att tjäna varandra. Däri ligger en skyldighet att stödja varandra i de kallelser och uppgifter som vi var och en har i uppgift att utföra. Hur kan vi göra anspråk på att vara ett med Gud om vi inte kan stödja varandra när hustrun är kallad att verka i Primär eller maken i biskopsrådet?

Därför inbegriper äktenskapsförbundet åtminstone detta och troligen andra ting. Jag tror inte att jag har fel när jag påstår att de som verbalt eller fysiskt misshandlar sin hustru eller make, eller de som förringar eller utövar orättfärdigt herravälde i äktenskapet, inte håller förbundet. Inte heller de som försummar buden eller inte stöder sina ledare. Också de som bara avböjer kallelser, struntar i sin nästa eller lever på världens sätt, befinner sig i riskzonen. Om vi inte håller vår del av förbundet har vi inget löfte.

Framför allt tror jag att ett evigt äktenskap inte kan uppnås utan en fast föresats att få det att fungera. Det mesta av vad jag vet om detta har jag lärt mig av min livskamrat. Vi har varit gifta i nästan 47 år nu. Från början visste hon vilket slags äktenskap hon ville ha.

Vi började som fattiga collegeelever, men hennes vision av vårt äktenskap åskådliggjordes av en uppsättning silverbestick. Och som är en vanlig sed i vårt land idag, lämnade hon in en önskelista på ett lokalt varuhus innan vi gifte oss. Istället för att skriva upp alla de grytor och pannor och redskap som vi behövde och hoppades få, valde hon en annan väg. Hon bad om silverbestick. Hon valde modell och antal kuvertuppsättningar och skrev upp knivar, gafflar och skedar på bröllopslistan, och inget annat. Inga handdukar, inga brödrostar, ingen TV-apparat – bara knivar, gafflar och skedar.

Bröllopet kom och gick. Våra vänner och våra föräldrars vänner gav presenter. Vi gav oss iväg på en kort bröllopsresa och beslutade oss för att öppna presenterna när vi återvände. När vi gjorde detta fick vi en chock. Det fanns inte en enda kniv eller gaffel. Vi skämtade om det och fortsatte med vårt liv.

Två barn föddes under våra juridikstudier. Vi hade inga pengar över. Men när min hustru arbetade som valförrättare, eller när någon gav henne några kronor till hennes födelsedag, lade hon dem lugnt åt sidan, och när hon hade fått tillräckligt brukade hon åka in till staden för att köpa en gaffel eller en sked. Det tog oss många år att samla tillräckligt många för att kunna använda dem. När vi slutligen kunde duka för fyra började vi bjuda några av våra vänner på middag.

Innan de kom brukade vi ha en liten diskussion i köket. Vilka bestick skulle vi använda, de illa medfarna rostfria i olika modeller eller de speciella silverbesticken? På den tiden brukade jag ofta rösta för de rostfria. Det var lättare. Man kunde bara sätta dem i diskmaskinen efter middagen och så skötte de sig själva. Silvret krävde å andra sidan en hel del arbete. Min hustru hade dem gömda under sängen där det inte var lätt för en tjuv att hitta dem. Hon hade insisterat på att jag skulle köpa ett särskilt fodral av tyg att lägga dem i. Varje del låg i en separat ficka och det var inte lätt att få ihop alla delarna. När silverbesticken hade använts var man tvungen att diska dem för hand och torka dem så att de inte skulle bli fläckiga, och lägga tillbaka dem i fodralen för att de inte skulle bli missfärgade, och vira in dem och noggrant gömma dem igen för att de inte skulle bli stulna. Om någon missfärgning upptäcktes sändes jag att köpa silverputs och tillsammans putsade vi noggrant bort missfärgningen.

Allteftersom åren gick blev uppsättningen allt större och jag bevittnade med förundran hur hon tog hand om silvret. Min hustru var aldrig den som lätt blev arg. Jag minns emellertid en dag när ett av våra barn på något sätt fick tag i en av silvergafflarna och ville använda den för att gräva upp baksidan av trädgården. Detta försök bemöttes med en sträng blick och en varning att inte ens fundera på det. Någonsin!

Jag lade märke till att silverbesticken aldrig användes till de många församlingsmiddagar som hon lagade, eller de många måltider som hon lagade och skickade till andra som var sjuka eller behövande. De togs aldrig med på utflykter eller camping. Faktum är att de aldrig togs någonstans, och allteftersom tiden gick kom de inte heller särskilt ofta till bordet. Några av våra vänner blev vägda och befunna vara för lätta, och de visste inte ens om det. De fick de rostfria besticken när de kom på middag.

Tiden kom då vi kallades att gå på mission. Jag kom hem en dag och blev tillsagd att jag måste hyra ett bankfack för silvret. Hon ville inte att vi skulle ta det med oss. Hon ville inte lämna kvar det. Och hon ville inte förlora det.

Under många år tyckte jag att hon var lite besynnerlig och en dag insåg jag plötsligt att hon hade känt till någonting under en lång tid som jag bara hade börjat förstå. Om man vill att någonting ska vara för evigt, behandlar man det på ett annorlunda sätt. Man värnar om det och beskyddar det. Man missbrukar det aldrig. Man utsätter det inte för väder och vind. Man gör det inte alldagligt eller ordinärt. Om det någonsin blir missfärgat så polerar man det kärleksfullt tills det glänser som nytt. Det blir speciellt därför att man har gjort det till det, och det blir vackrare och värdefullare ju längre tiden går.

Det är på exakt samma sätt med det eviga äktenskapet. Vi behöver behandla det just så. Min bön är att vi ska se det som den ovärderliga gåva det är, i Jesu Kristi namn, amen