Tacka för allting

Guds barn har alltid varit befallda att uttrycka sin tacksamhet. Vi kan hitta exempel på det genom hela Gamla och Nya testamentet. Aposteln Paulus skrev: ”Tacka Gud under alla livets förhållanden. Detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus” (1 Tess 5:18). Profeten Alma lärde: ”När du uppstår om morgonen, bör ditt hjärta vara fyllt av tacksamhet till Gud” (Alma 37:37).Och i nutida uppenbarelse har Herren förkunnat att ”den som mottager allt med tacksamhet skall bliva härliggjord, och jordens goda skall tillfalla honom hundrafalt” (L&F 78:19).

Vi har så mycket att tacka för. Framför allt är vi tacksamma för vår Frälsare, Jesus Kristus. Under Faderns ledning skapade han världen. Genom sina profeter uppenbarade han frälsningsplanen med dess bud och förordningar. Han föddes till jordelivet för att undervisa oss och visa oss vägen. Han led och betalade priset för våra synder om vi är villiga att omvända oss. Han gav sitt liv och besegrade döden, han uppsteg från graven så att vi alla får leva igen. Han är världens ljus och liv. Som kung Benjamin lärde: Om vi ”skulle giva all den tack och det lov, som hela [vår] själ har förmåga att ägna åt Gud, som skapat [oss], som underhållit och bevarat [oss] och … skulle tjäna honom med hela [vår] själ, skulle [vi] dock vara onyttiga tjänare” (Mosiah 2:20–21).

Vi tackar Gud för uppenbarade sanningar som ger oss en måttstock som vi kan mäta allt mot. Som Bibeln lär oss: Herren gav oss apostlar och profeter för att ”de skulle utrusta de heliga” (Ef 4:12). Vi använder de uppenbarade sanningar som de ger oss, så att vi ”inte längre [skall] vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran, när människorna bedriver sitt falska spel och i sin list förleder till villfarelse” (Ef 4:14). De som bedömer varje olycka och mäter varje nytt påstående eller ny upptäckt mot den uppenbarade sanningens måttstock behöver inte ”kastas hit och dit”, utan kan stå fasta och känna frid. Gud finns i sin himmel och hans löften är tillförlitliga. ”Varen icke bedrövade”, har han sagt till oss angående den ödeläggelse som ska föregå världens ände, för att ”när allt detta sker, då kunnen I veta, att de löften I haven fått skola uppfyllas” (L&F 45:35). Vilket ankare för vår själ i dessa oroliga tider!

Vi tackar Gud för buden. De leder oss bort från fällor och inbjuder till välsignelser. Buden stakar ut stigen och visar oss vägen till lycka i detta liv och evigt liv i den kommande världen.

Under de senaste åtta månaderna som jag varit i Filippinerna har jag hört många vittna om evangeliets välsignelser. Under invigningen av församlingens kapell uttryckte en filippinsk biskop sin tacksamhet för evangeliets budskap som kom till honom för ungefär tio år sedan. Han beskrev hur det hade räddat honom från ett liv i själviskhet, omåttlighet och dåliga vanor och gjort honom till en god make och far. Han vittnade om välsignelserna som han fått genom att betala tionde.

Under ett ledarskapsmöte sade en rådgivare i stavspresidentskapet, en man som är advokat och ledare i samhället: ”Jag kan utan tvekan förkunna för hela världen att det bästa som hänt mig i mitt liv var när jag blev medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Det … förändrade verkligen mitt liv och min familjs liv, även om jag känner att det finns mer jag bör lära mig och tillämpa i mitt liv. Kyrkan är verkligen ett stort och förunderligt verk.”

Man behöver inte resa till Filippinerna för att hitta sådana vittnesbörd. De finns överallt där evangeliets budskap tas emot och efterlevs. Men jag och syster Oaks är djupt tacksamma över tillfället som vi har att bo och verka i Filippinerna, där vi mött tusentals underbara medlemmar i en ny omgivning och sett evangeliet i ett nytt ljus.

I områden där kyrkan är ung lär vi oss om betydelsen av att etablera kyrkan – av att inte enbart undervisa och döpa, utan att behålla de nya medlemmarna genom kärlek, kallelser och ordinationer och genom att ge dem näring genom Guds goda ord. Vi har lärt oss hur viktigt det är att uppmana medlemmarna att överge kulturella traditioner som inte harmonierar med evangeliets bud och förbund och att leva på ett sådant sätt att de och deras efterkommande ”inte längre [är] gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj … uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Ef 2:19–20).

De som gör detta får del i det världsomspännande evangeliets kultur, en kultur som bygger på bud och förbund, förordningar och välsignelser. Dessa människor upplever ”en mäktig förändring” i sitt hjärta, ”så att [de] icke mera hava någon benägenhet att göra ont, utan alltid gott” (Mosiah 5:2). Guds avbild är ”präglad i [deras] medvetande” (Alma 5:19). Sådana Kristi efterföljare finns i varje land där evangeliet och kyrkan har etablerats. Det finns många sådana i Filippinerna och vi arbetar för att det ska bli ännu fler. Vi gör detta genom att växa från starka medlemsgrupper och fokusera vår undervisning i områden där det finns tillräckligt stora grupper hängivna medlemmar som kan erbjuda vänskap, undervisa, vara förebilder och ge den hjälp som behövs till de kämpande nyblivna medlemmarna som håller på att lära sig vad evangeliet kräver av oss och ger oss.

Uppenbarelserna som vi tackar Gud för visar att vi till och med bör tacka för våra lidanden, eftersom de vänder vårt hjärta till Gud och ger oss möjlighet att bereda oss för det som Gud vill att vi ska bli. Herren undervisade profeten Moroni: ”Jag giver människorna svaghet, så att de må bliva ödmjuka”, och lovar sedan att ”om de ödmjuka sig” och ”hava tro på mig, vill jag göra det svaga starkt för dem” (Ether 12:27). Mitt under förföljelserna som de sista dagars heliga utstod i Missouri gav Herren dem liknande undervisning och löfte: ”Sannerligen säger jag eder, mina vänner: Frukten icke. Edra hjärtan vare vid gott mod. Ja, fröjden eder alltid och varen tacksamma i allt … och alla edra sorger skola samverka till edert bästa” (L&F 98:1, 3). Och när Joseph Smith led i fängelset i Liberty sade Herren till honom: ”Vet, min son, att allt detta skall giva dig erfarenhet och tjäna dig till godo” (L&F 122:7). Brigham Young förstod detta. Han sade: ”Det finns inte ett enda tillstånd i livet eller en enda erfarenhet som inte är till nytta för alla dem som begrundar det och bestämmer sig för att åstadkomma någonting mer av den erfarenhet de får” (Kyrkans presidenters lärdomar: Brigham Young, s 179).

Som någon har sagt: Det är stor skillnad mellan tjugo års erfarenhet och ett års erfarenhet som upprepats tjugo gånger. Om vi förstår Herrens undervisning och löften lär vi oss från och växer av våra motgångar.

Mycket av våra nutida profeters inspirerade undervisning har sammanställts i Kyrkans presidenters lärdomar, vår studiekurs för melkisedekska prästadömet och Hjälpföreningen. De tidlösa lärdomarna och principerna som finns i dessa böcker är en källa till gudomlig visdom och vägledning. Kloka lärare i församlingar och grenar byter inte ut detta mot sina egna ämnen och sin egen visdom, utan fokuserar på dessa inspirerade lärdomar och hur de kan tillämpas på nuvarande omständigheter och svårigheter.

Vi kan till exempel i vår nuvarande bok läsa följande ord av president John Taylor om att visa tacksamhet för lidande: ”Vi har lärt oss mycket genom lidande. Vi kallar det lidande. Jag kallar det erfarenhetens skola … Jag har aldrig betraktat lidanden på annat sätt än som prövningar för att rena Guds heliga så att de, som skrifterna säger, kan likna det guld som sju gånger renats i luttringens eld” (Kyrkans presidenters lärdomar: John Taylor, s 203). Pionjärer som president John Taylor, som bevittnade mordet på deras profet och upplevde långvariga förföljelser och otroliga svårigheter för deras tros skull, prisade Gud och tackade honom. Genom sina svårigheter och det modiga och inspirerade sätt som de mötte dem på, tillväxte de i tro och andlig styrka. Genom sitt lidande blev de det som Gud ville att de skulle bli och de lade grunden till det stora verk som välsignar vårt liv idag.

Liksom pionjärerna bör vi tacka Gud för våra lidanden och be om vägledning för hur vi ska möta dem. Tack vare en sådan attityd och genom vår tro och lydnad kommer vi att förverkliga de löften som Gud gett oss. Allt detta är en del av planen.

Jag älskar musikalen och filmen Spelman på taket. Där sjunger en underbar judisk far sången ”Om jag hade pengar”. Hans minnesvärda bön slutar med denna vädjande fråga:

Ja, Tevje, det kanske de skulle. Låt oss tacka Gud för vilka vi är och för de villkor han har gett oss för vår personliga resa genom jordelivet.

I forna dagar lärde profeten Lehi sin son Jakob följande sanning:

”I din barndom har du lidit bedrövelser och stor sorg för dina bröders råhets skull.

Icke desto mindre har du, Jakob, min i ödemarken förstfödde, fått kunskap om Guds storhet, och han skall helga dina lidanden till ditt bästa” (2 Nephi 2:1–2).

Min mor älskade detta skriftställe och efterlevde dess princip. Det största lidandet som hon mötte i sitt liv var hennes makes, vår fars, bortgång efter endast elva års äktenskap. Detta förändrade hennes liv och orsakade stora prövningar när hon började arbeta för att försörja sin familj och uppfostrade sina tre små barn ensam. Men jag hörde henne ofta säga att Herren helgade detta lidande till hennes bästa, eftersom hennes makes bortgång tvingade henne att utveckla sina talanger och att tjäna och att bli något som hon aldrig skulle ha blivit utan denna skenbara tragedi. Vår mor var en andlig jätte, stark och fullständigt värdig den kärleksfulla hyllning som hennes tre barn lät rista in på hennes gravsten: ”Hennes tro stärkte alla.”

Motgångens välsignelser når också andra. Jag vet att det var en välsignelse att uppfostras av en änkemor vars barn tidigt var tvungna att lära sig att arbeta hårt. Jag vet att en viss fattigdom och hårt arbete inte är en större prövning än överflöd och för mycket fritid. Jag vet också att styrka kommer av motgångar och att tro utvecklas i situationer när vi inte vet vad som kommer att hända.

När vi tackar Gud för allt kan vi se hur svårigheter och motgångar har samband med livets mening. Vi sändes hit för att bli prövade. Det måste finnas en motsats till allting. Det är meningen att vi ska lära oss av och växa på grund av dessa motsatser, genom att övervinna våra svårigheter och lära andra att göra detsamma. Vår älskade kollega äldste Neal A Maxwell har gett oss ett ädelt exempel på detta. Hans mod, hans ödmjuka accepterande av sitt lidande i cancer och hans ståndaktiga fortsatta tjänande har skänkt tröst till tusentals människor och undervisat miljontals om eviga principer. Hans exempel visar oss att Herren inte endast vill helga våra lidanden till vårt bästa, utan också vill använda dem till att välsigna oräkneliga andra människor.

Jesus undervisade om detta när han och hans lärjungar mötte en man som var blind från födseln. ”Vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?”, frågade lärjungarna. Ingen av dem, svarade Jesus. Mannen föddes blind ”för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom” (se Joh 9:2–3).

Om vi betraktar livet genom andlighetens objektiv ser vi många exempel på hur Guds verk går framåt genom hans barns lidanden. Jag besöker ofta det amerikanska krigsmonumentet i Manila. För mig är det en helig plats. Över 17 000 soldater, sjömän och flygare är begravda där, personer som förlorade livet under striderna i Stilla havet under andra världskriget. Monumentet hedrar också över 36 000 andra militärer som också förlorade sitt liv men vars kroppar aldrig hittades. När jag vandrar längs de vackra väggarna där deras namn och hemstat finns angivna, ser jag många som jag föreställer mig var trofasta sista dagars heliga.

När jag tänker på att så många värdiga och underbara medlemmar har dött i krig och hur mycket deras nära och kära har lidit av detta, har jag tänkt på president Joseph F Smiths underbara syn som finns nedtecknad i kapitel 138 i Läran och förbunden. Han såg ”en oräknelig skara” av de rättfärdigas andar ”vilka hade varit trofasta i Jesu vittnesbörd medan de levde i dödligheten” (v 12). De organiserades och utvaldes till budbärare, ”beklädda med makt och myndighet” och förordnades ”att gå åstad och föra evangeliets ljus till dem som voro i mörker … och så blev evangeliet predikat för de döda” (v 30). När jag begrundar denna uppenbarelse och minns de miljoner som fallit i krig, gläds jag över hur Herrens plan vänder olyckan av många rättfärdigas död till välsignelsen att de som rättfärdiga budbärare får predika evangeliet för sina oräkneliga vapenbröder.

När vi förstår denna princip, att Gud ger oss möjlighet att få välsignelser och välsignar oss genom våra lidanden och genom andras lidanden, kan vi förstå varför han om och om igen har befallt oss att ”tacka Herren, din Gud, för allting” (L&F 59:7).

Det är min bön att vi ska välsignas så att vi förstår sanningen i och avsikten med lärdomarna och buden jag har talat om, och att vi ska vara trofasta nog och starka nog att tacka för allting. Jag vittnar om Jesus Kristus, vår Frälsare och Återlösare och Skapare, för vilken vi tackar Gud, i Jesu Kristi namn, amen