Förlåtelse förvandlar bitterhet till kärlek

Är det inte förunderliga andliga gåvor som Herren har gett äldste Nelson. Hans talanger välsignar inte bara kyrkan utan hela världen.

Jag skulle i dag vilja tala om förlåtelse.

Jag växte upp i ett litet jordbrukarsamhälle där vattnet var byns livsblod. Jag minns hur människorna i vårt samhälle ständigt brukade bevaka, oroa sig och be för regn, bevattningsrättigheter och vatten i allmänhet. Ibland retas mina barn med mig. De säger att de aldrig känt någon som varit så fixerad på regn. Jag säger att jag håller nog med dem, för där jag växte upp var regnet inte bara det som mest sysselsatte våra tankar. Det var en fråga om överlevnad!

I den stress som vårt klimat orsakade visade sig människor inte alltid från sin bästa sida. Det hände att det blev käbbel bland grannar om att en bonde tog alltför mycket vatten från bevattningsdiket. Det var så det började med två män som bodde nära våra betesmarker vid bergen. Låt oss kalla dem Chet och Walt. De här två grannarna började gräla om vattnet från det bevattningsdike de delade på. Först var det ganska oskyldigt, men som åren gick lät de här två männen sin oenighet övergå i motvilja, sedan gräl – och det gick så långt att hotelser uttalades.

En morgon i juli ansåg båda männen än en gång att de fått för lite vatten. Båda gick till diket för att se vad som hänt, båda ansåg att den andre stulit hans vatten. De kom fram till dammluckan samtidigt. Ilskna ord utväxlades, ett slagsmål uppstod. Walt var storvuxen och mycket stark. Chet var liten, senig och seg. I stridens hetta användes de spadar männen bar på som vapen. Walt råkade slå till Chets ena öga med spaden, så att han blev blind på det ögat.

Månader och år gick, men Chet kunde varken glömma eller förlåta. Vreden över att ha förlorat ett öga kokade inom honom, och hatet blev allt starkare. En dag gick Chet till sin lada, tog ner geväret från stället, satt upp på sin häst och red ner till dikesöppningen. Han satte en dammlucka i diket så att vattnet leddes bort från Walts ägor, medveten om att Walt snart skulle komma för att se vad som hänt. Så smög sig Chet in bland buskarna och väntade. När Walt kom till platsen sköt Chet honom till döds. Så steg han till häst, red tillbaka hem och ringde sheriffen och berättade att han just skjutit Walt.

Min far ombads sitta med i juryn som skulle rannsaka Chet för mord. Far bad att få slippa eftersom han var gammal vän till båda männen och deras familjer. Chet anklagades och fälldes för mord och dömdes till livstids fängelse.

Efter många år sökte Chets hustru upp min far och frågade om han ville skriva under en vädjan till guvernören om nåd för hennes man, vars hälsa brutits ner efter många år i statsfängelset. Far skrev på listan. Några kvällar senare kom två av Walts vuxna söner till vår dörr. De var mycket arga och upprörda. De sade att eftersom min far hade skrivit på listan, hade många andra skrivit på. De bad far att låta stryka sitt namn på listan. Han nekade. Han ansåg att Chet var en nedbruten och sjuk man. Han hade lidit i många år i fängelset för det hemska brott som begåtts i ursinne. Han ville se Chet få en anständig begravning och begravas vid sidan om sin familj.

Walts söner vände sig om i ilska och sade: ”Om han blir frisläppt, ska vi se till att han och hans familj kommer till skada.”

Chet frigavs så småningom och fick komma hem för att dö hos sin familj. Lyckligtvis förekom inget ytterligare våld mellan familjerna. Min far sörjde ofta över hur tragiskt det var att Chet och Walt, dessa två grannar och barndomsvänner, fallit offer för sin vrede och låtit den förstöra deras liv. Så tragiskt, att stundens upphetsning tilläts stegras helt utom kontroll – så att den till sist tog båda männens liv – bara för att två män inte kunde förlåta varandra när det gällde några andelar vatten.

Frälsaren sade: ”Var angelägen om att göra upp med din motpart”,¹ och befallde oss därmed att lösa våra konflikter i ett tidigt skede så att inte ögonblickets känslor stegras till fysiskt och känslomässigt övergrepp, och vi blir vår vredes fångar.

Ingenstans är denna princip mer tillämplig än i våra familjer. Just ert bekymmer kanske inte är vatten, men för alla människor på jorden, som lever under det telestiala klimatets stress, finns orsaker – verkliga eller inbillade – att reta upp sig. Hur ska vi reagera? Ska vi reta upp oss? Ska vi finna fel? Ska vi låta ögonblickets känslor överväldiga oss?

President Brigham Young jämförde en gång detta att bli förolämpad med att bli biten av en giftorm. Han sade att ”det finns två vägar att gå när man blivit biten av en skallerorm. Man kan i ilska, rädsla eller hämndlystnad förfölja djuret och döda det. Eller också kan man skynda sig att få ut giftet ur kroppen”. Han sade: ”Om vi gör det senare är det troligt att vi överlever, men om vi försöker göra det förra, kanske vi inte blir kvar här länge nog att hinna med det”.²

Låt mig genast säga att vi måste vara mycket försiktiga i våra familjer så att vi inte orsakar andliga eller känslomässiga ormbett till att börja med! I mycket av dagens populärkultur förringas dygderna förlåtelse och vänlighet, medan hån, vrede och sträng kritik uppmuntras. Om vi inte är aktsamma kan vi falla offer för dessa vanor i våra egna hem och familjer och finner snart att vi kritiserar vår maka, våra barn eller vår släkt. Låt oss inte såra dem vi älskar mest med självisk kritik! I våra familjer kan smågräl och småaktig kritik, om sådant får fortgå obehindrat, förgifta relationer och leda till avståndstagande och till och med övergrepp och skilsmässa. Låt oss istället, liksom vi lärt oss om ormgiftet, skynda oss att minska grälet, avlägsna hånet, göra oss kvitt kritiken och få bort motvilja och vrede. Vi har inte råd att älta dessa farliga känslor – ens en enda dag.

Jämför Walts och Chets tragiska berättelse med Josefs exempel i Egypten. Josefs bröder var avundsjuka och hatade honom. De planerade att ta livet av honom och sålde honom till sist som slav. Josef fördes till Egypten och kämpade i åratal med att höja sig ur slaveriet. Under dessa svårigheter kunde Josef ha fördömt sina bröder och svurit att hämnas. Han kunde ha lindrat sin smärta genom att planera att en dag ge igen. Men det gjorde han inte.

Så småningom blev Josef regent över hela Egypten, med endast Farao över sig. Under en förhärjande hungersnöd for Josefs bröder till Egypten för att köpa mat. Utan att känna igen Josef, bugade de sig för honom på grund av hans höga ställning. I den stunden hade Josef verkligen chansen att hämnas. Han kunde ha satt sina bröder i fängelse eller dömt dem till döden. I stället förlät han. Han sade: ”Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten. Men var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. … Gud sände mig hit före er, för att ni skulle få bli kvar på jorden och för att han skulle hålla er vid liv, till en stor räddning. Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud”.³

Josefs vilja att förlåta förvandlade bitterhet till kärlek.

Jag vill här klargöra att förlåtelse för synder inte är det samma som att överse med det onda. I Joseph Smiths översättning säger Herren: ”Dömen med en rättfärdig dom.”⁴ Frälsaren ber oss överge och strida mot synden i alla dess former, och även om vi måste förlåta vår nästa som skadar oss, bör vi ändå arbeta konstruktivt på att förhindra att skadan upprepas. En kvinna som misshandlas bör inte söka hämnd, men bör heller inte tro att hon inte ska göra det som behövs för att förhindra vidare misshandel. En affärsman som behandlas orättvist i en transaktion bör inte hata den som var oärlig, men bör vidta erforderliga mått och steg för att rätta till det onda. Förlåtelse innebär inte att vi accepterar eller tolererar det onda. Den kräver inte att vi bortser från det onda vi ser i världen omkring oss eller i vårt eget liv. Men då vi kämpar mot synden får vi inte låta hat eller vrede styra våra tankar eller handlingar.

Frälsaren sade: ”Därför säger jag eder, att I skolen förlåta varandra, ty den som icke förlåter sin broder hans försyndelser är fördömd inför Herren, ty en större synd vilar på honom.”⁵

Det här innebär inte att förlåtelse är lätt. När någon sårat oss eller någon vi bryr oss om, kan den smärtan vara nästan överväldigande. Det kan kännas som om smärtan eller orättvisan är det viktigaste i världen och att vi inte har något annat val än att söka hämnas. Men Kristus, Fridsfursten, lär oss ett bättre sätt. Det kan vara mycket svårt att förlåta någon det onda han gjort oss, men när vi gör det, öppnar vi oss för en bättre framtid. Vi låter inte längre någon annans felsteg styra vår kurs. När vi förlåter andra gör detta oss fria att välja hur vi ska leva vårt eget liv. Förlåtelse innebär att det förgångnas problem inte längre styr vårt öde, och vi kan koncentrera oss på framtiden med Guds kärlek i hjärtat.

Må svartsjukans och avundens frön som hemsökte mina grannar aldrig tilllåtas slå rot i våra hem. Må vi be till vår himmelske Fader att hjälpa oss övervinna dåraktig stolthet, ovilja och småaktighet. Må han hjälpa oss förlåta och älska, så att vi kan vara vänner med vår Frälsare, andra och oss själva. ”Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra.”⁶ I Herren Jesu Kristi namn, amen