2005
Ett vittnesbörd om Kristus
Mars 2005


BUDSKAP FRÅN FÖRSTA PRESIDENTSKAPET

Ett vittnesbörd om Kristus

Var och en av oss måste skaffa sig ett eget vittnesbörd om att Jesus är Kristus. Vi kan inte få det av någon annan. Jag tror att ett vittnesbörd om vår Återlösare kommer från en gudomlig källa som en andlig gåva. Som Johannes döparen sade: ”Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen.”1 Ett sådant himlasänt vittnesbörd ger oss en helig inre frid och styrka trots att vi lever i en värld av kaos och frestelser. Det ger oss kraft att bli Kristi lärjungar. Som en som har sökt ett sådant vittnesbörd, vill jag åter bekräfta den vetskap jag har om att Herren Jesus Kristus är verklig.

Vittnesbörd i Nya testamentet

Alla som gör anspråk på att vara lärjungar känner en särskild uppskattning för de första apostlarnas kallelse och deras vittnesbörd om Herrens gudomlighet. Låt mig börja med Petrus. Ingen hade större möjlighet att få veta än aposteln Petrus. Hans berättelse är trovärdig – han var där. Petrus sade: ”Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät.”2

I Johannes evangelium kan vi läsa om några av de andra apostlarna:

”Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar.

När han såg Jesus komma sade han: ’Se Guds lamm!’ …

Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört vad Johannes sade och som hade följt Jesus.

Han fann först sin bror Simon och sade till honom: ’Vi har funnit Messias’ — det betyder Kristus.”3

Petrus vittnade ofta om Frälsarens gudomlighet. Vid en tid då många av Herrens lärjungar blev missnöjda, sade Jesus till de tolv apostlarna: ”’Inte vill väl också ni gå bort?’

Simon Petrus svarade honom: ’Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord,

och vi tror och förstår att du är Guds Helige.’”4

Kvinnor som levde samtidigt som Frälsaren fick också ett vittnesbörd om hans gudomlighet. Jesus kom hem till Marta och Maria fyra dagar efter det att deras bror Lasarus hade dött.

”Marta sade till Jesus: ’Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött’ …

Jesus sade: ’Din bror skall uppstå.’

Marta svarade: ’Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen.’

Jesus sade: ’Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör,

och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?’

Hon svarade: ’Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen’ …

Han [ropade] med hög röst: ’Lasarus, kom ut!’

Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: ’Befria honom och låt honom gå.’

Många judar, som hade kommit till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom.”5

Inget större vittnesbörd

Vi närmar oss påsken och det finns inget större vittnesbörd om Jesus Kristus än det vi finner i berättelsen om korsfästelsen och uppståndelsen. Sista veckan av hans liv började i den lilla staden Betania, på bortre sidan av Oljeberget från Jerusalem sett. Frälsaren gick runt toppen av berget och igenom Betfage. Det finns ingen uppteckning om vad som hände på onsdagen. På torsdagskvällen gjordes förberedelser för påskhögtiden.

”När stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna tillsammans med honom …

Och han tog en bägare, tackade Gud och sade: ’Tag detta och dela mellan er.

Ty jag säger er att jag från denna stund inte skall dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer.’”6

Jesus tillkännagav sedan det förräderi som skulle ske. Han sade: ”’Det är han som får brödstycket som jag doppar.’ Och han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son.

När Judas hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom. Jesus sade då till honom: ’Gör snart vad du tänker göra.’

Men ingen av dem som låg till bords förstod, varför han sade detta till honom.”7

Och sedan följde sakramentet:

”Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ’Tag, detta är min kropp.’

Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den.

Och han sade till dem: ’Detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många.’”8

När de hade sjungit en lovsång gick de till Oljeberget genom Kidrondalen. När de kommit fram till Oljebergets första sluttning, tog Herren med sig Petrus och Sebedeus båda söner. Han sade till dem: ”’Min själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna kvar här och vaka med mig.’

Och han gick lite längre bort, föll ner på ansiktet och bad: ’Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill’ …

Sedan gick han bort för andra gången och bad: ’Min Fader, om denna kalk inte kan tas ifrån mig, utan jag måste dricka den, så ske din vilja.’”9

”Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev som blodsdroppar, som föll ner på jorden.”10

En mer fullständig beskrivning ges i Läran och förbunden: ”Detta lidande gjorde, att jag, Gud, den störste av alla, skalv av smärta och blödde ur varje por samt led till både kropp och själ och önskade, att jag icke skulle få tömma den bittra kalken och rygga.”11 Hans lidanden beskrevs också som ”svåra” och ”outhärdliga”.12

Judas visste var han skulle hitta Frälsaren. Han hade ofta varit där med lärjungarna. Frälsaren kunde se gruppen av män och soldater som kom genom porten med lyktor, facklor och vapen. Han kunde höra skramlandet av rustningarna och kanske följa varje steg de tog när de kom nerför kullen, gick över bäcken i Kidrondalen och kom in i trädgården.

”Jesus, som visste om allt som skulle hända honom, gick ut och sade till dem: ’Vem söker ni?’

De svarade: ’Jesus från Nasaret.’ Han sade till dem: ’Jag Är.’ Bland dem stod också Judas, han som förrådde honom.

När Jesus sade till dem: Jag Är, vek de tillbaka och föll till marken. [Utan tvekan var de överväldigade av situationen.]

Än en gång frågade han dem: ’Vem söker ni?’ De sade: ’Jesus från Nasaret.’

Jesus svarade: ’Jag sade er att det är jag. Om det alltså är mig ni söker, så låt dessa gå!’ …

Soldaterna med sin befälhavare och judarnas tjänare grep nu Jesus och band honom.”13

Jesu rättegångar

När Jesus blev utfrågad, svarade han: ”Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet, där alla judar samlas. I hemlighet har jag inte talat någonting alls.”14 Förhöret innan hans rättegång gjordes inför Kajfas och rådet. Om detta förhör är följande upptecknat: ”Många vittnade falskt mot honom, men deras vittnesmål stämde inte överens.”15 Och det är inte ovanligt i domstolar.

”Men Jesus teg. Då sade översteprästen till honom: ’Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias, Guds Son.’”16

”Jesus svarade: ’Jag Är. Och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln.’

Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: ’Behöver vi några fler vittnen?

Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?’ Alla fann de honom skyldig till döden.”17

Den formella rättegången och domen är upptecknad i korthet. Återigen var anklagelsen hädelse.

”’Är du Messias, så säg det!’ Han svarade dem: ’Om jag säger det, tror ni det inte,

och om jag frågar er, svarar ni inte.

Men härefter skall Människosonen sitta på Guds, den Allsmäktiges, högra sida.’

Då frågade alla: ’Är du alltså Guds Son?’ Han svarade dem: ’Ni själva säger att Jag Är.’

De sade: ’Behöver vi något mer vittnesmål? Vi har själva hört det från hans egen mun.’”18

När Jesus först trädde fram inför Pilatus anklagades han för uppvigling, vilket var en annan anklagelse än tidigare.

”Pilatus frågade honom: ’Är du judarnas konung?’ Jesus svarade: ’Du säger det själv.’”19

”Pilatus sade då till översteprästerna och till folket: ’Jag finner inget brottsligt hos den här mannen.’”20

Därefter togs Jesus till Herodes. ”När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad. Han hade länge velat träffa honom, eftersom han hade hört talas om honom, och han hoppades nu få se honom göra något tecken.

Herodes ställde rätt många frågor till honom, men Jesus svarade inte.

Översteprästerna och de skriftlärda stod där och anklagade honom häftigt.

Herodes och hans soldater bemötte honom med förakt och gjorde narr av honom, och sedan han låtit sätta på honom en praktfull dräkt, skickade han honom tillbaka till Pilatus.

Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner med varandra. Förut hade det rått fiendskap mellan dem.”21

När Jesus för andra gången trädde fram inför Pilatus, fann den romerska härföraren över Judeen åter att Jesus var oskyldig. Sedan piskades och hånades Jesus. ”De tog av honom kläderna och klädde honom i en röd mantel,

vred ihop en krona av törne och satte den på hans huvud, och i hans högra hand satte de en käpp. Sedan böjde de knä inför honom och hånade honom och sade: ’Leve judarnas konung!’”22

Jesu korsfästelse

En landsman, Simon från Cyrene, tvingades att bära korset.23 Vid det här laget hade man tagit av Jesus den röda manteln och satt på honom hans egna kläder. Han leddes till Golgata – ”huvudskalleplatsen” – för att korsfästas. Två tjuvar korsfästes tillsammans med honom, en på den högra sidan och en på den vänstra. Och över hans huvud stod följande anklagelse: ”Detta är Jesus, judarnas konung.”24

”Men Jesus sade: ’Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.’”25

”När de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig och kastade lott om dem.

Sedan satt de där och vaktade honom.”26

Det var mörkt mellan den sjätte och den nionde timmen. Jesus ropade på arameiska: ”’Eli, Eli, lema sabaktani?’ Det betyder: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?’”27

”Och Jesus ropade med hög röst: ’Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.’ Och när han hade sagt detta gav han upp andan.”28

De romerska soldaterna som stod där fick ett slags vittnesbörd:

”När officeren och de som tillsammans med honom bevakade Jesus såg jordbävningen och det som hände, blev de mycket förskräckta och sade: ’Denne var verkligen Guds Son.’”29

Johannes beskriver hur en soldat stack Jesus i sidan med ett spjut, och att soldaterna, när de upptäckte att Jesus redan var död, inte krossade hans ben som seden var för att påskynda döendet före sabbatsdagen.30 Josef från Arimatea, en av Jesu lärjungar, gick till Pilatus och bad om att få ta hand om Jesu kropp.31 Pilatus gick med på detta. Nikodemus kom också och hade med sig omkring hundra pund myrra och aloe.32 Vakter sattes ut vid graven.33

”Och se, då blev det en stor jordbävning, ty en Herrens ängel steg ner från himlen. Han gick fram och rullade bort stenen och satte sig på den.

Hans utseende var som blixten, och hans kläder var vita som snö.

Vakterna skakade av skräck för honom och blev som döda.”34

Jesu uppståndelse

Det var nu söndag. Den judiska sabbaten var slut. Tidigt på morgonen kom Maria från Magdala, Johanna, Jakobs mor Maria och andra kvinnor till graven. De såg att stenen var bortrullad och att Herren Jesu kropp var borta.

”När de inte visste vad de skulle tro, se, då stod två män i skinande kläder framför dem.

Kvinnorna blev förskräckta och böjde ansiktet mot marken, men de båda männen sade: ’Varför söker ni den levande bland de döda?

Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen.’”35

Kvinnorna skyndade sig då och berättade om allt detta för de elva apostlarna. Petrus och Johannes kom själva och såg att graven var tom. De såg linnebindlarna, och duken som hade täckt hans huvud låg för sig själv, på en särskild plats.36

Jesus uppenbarade sig sedan för Maria från Magdala. ”Jesus sade till henne: ’Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?’ Hon trodde att det var trädgårdsmästaren och sade till honom: ’Herre, om det är du som har fört bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.’

Jesus sade till henne: ’Maria.’ Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska: ’Rabbuni’ – det betyder lärare.

Jesus sade till henne: ’Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.’”37

Den uppståndne Jesus visade sig för de två lärjungarna på vägen till Emmaus, i Jerusalem för Simon Petrus och för de andra tio apostlarna och dem som var med dem.38

I egenskap av särskilt vittne, bär jag och beseglar mitt vittnesbörd om dessa händelser och om Jesu gudomliga kallelse som vår Herre, Frälsare och Återlösare. Jag vittnar om att han lever, att han älskar oss och att detta är hans heliga verk. Jag vittnar om att han har det eviga livets ord. Jag vittnar om att hans verk och hans härlighet – att åvägabringa odödlighet och evigt liv för de trofasta och lydiga39 – uppfylls genom denna kyrka.

FÖRSLAG TILL HEMLÄRARE

Efter att ha studerat budskapet under bön kan ni dela med er av det på ett sätt som uppmuntrar dem ni undervisar att delta. Här följer några exempel:

  1. Läs de första tre meningarna och diskutera vad president Faust säger om att utveckla ett vittnesbörd om Kristus. Läs och diskutera en eller flera av berättelserna om lärjungar som får ett vittnesbörd. Läs det sista stycket tillsammans och bär ert eget vittnesbörd om Frälsaren.

  2. Diskutera vad president Faust säger om påsken. (Se underrubriken ”Inget större vittnesbörd”.) Hur kan vårt vittnesbörd fördjupas när vi fokuserar på korsfästelsen och uppståndelsen? Uppmana familjen att planera meningsfulla sätt att minnas Frälsaren under påsken.

SLUTNOTER

  1. Johannes 3:27.

  2. 2 Petrus 1:16.

  3. Johannes 1:35–36, 40–41.

  4. Johannes 6:67–69.

  5. Johannes 11:21, 23–27, 43–45.

  6. Lukas 22:14, 17–18.

  7. Johannes 13:26–28.

  8. Markus 14:22–24.

  9. Matteus 26:38–39, 42.

  10. Lukas 22:44.

  11. L&F 19:18.

  12. Se L&F 19:15.

  13. Johannes 18:4–8, 12.

  14. Johannes 18:20.

  15. Markus 14:56.

  16. Matteus 26:63.

  17. Markus 14:62–64.

  18. Lukas 22:67–71.

  19. Markus 15:2.

  20. Lukas 23:4.

  21. Lukas 23:8–12.

  22. Matteus 27:28–29.

  23. Se Matteus 27:32; Lukas 23:26.

  24. Se Matteus 27:31, 33, 37–38.

  25. Lukas 23:34.

  26. Matteus 27:35–36.

  27. Matteus 27:46.

  28. Lukas 23:46.

  29. Matteus 27:54.

  30. Se Johannes 19:31–36.

  31. Se Matteus 27:57–58.

  32. Se Johannes 19:39.

  33. Se Matteus 27:62–66.

  34. Matteus 28:2–4.

  35. Lukas 24:4–6.

  36. Se Johannes 20:3–7.

  37. Johannes 20:15–17.

  38. Se Lukas 24:13–48; Johannes 20:19–28.

  39. Se Moses 1:39.