RÄDDNINGEN

Baserad på en personlig upplevelse

Vill du följa med och åka kana efter skolan?” ”Javisst”, sade jag. Jag var sju år gammal och den nyaste pojken på Garnet Hill-skolan i Glasgow i Skottland. Jag var inte säker på vad åka kana betydde, men jag var ivrig att få vänner.

Snart stod vi vid ett järnstängsel. Bakom den fanns det en backe av betong mellan två höga murar som slutade vid en husgrund. Backen hade polerats som glas av oräkneliga barns lädersulor, vilket hade gjort den slät och hal – perfekt för att åka kana på.

Jag var lite rädd när jag följde efter mina nya vänner över stängslet. Jag visste att vi gjorde intrång på någons område. Men jag glömde fort min rädsla när jag nedhukad kanade nerför backen i en spännande, vindpinad, världsomskakande färd. Det var mycket svårare att ta sig uppför den hala backen. Jag fick ta sats från huset, springa så fort jag kunde och ta tag i järnstängslet när jag kom upp för att inte åka bakåt.

Jag kanade och klättrade och glömde helt bort klockan, tills det började regna. Vi fick skydd mot husväggen vid foten av backen och väntade på att det skulle sluta regna. Det blev snart mörkt. ”Jag måste gå hem”, sade jag. ”Mamma och pappa blir oroliga.”

Men jag kom bara halvvägs uppför backen innan jag kanade tillbaka. Regnet hade gjort betongen halare än någonsin. Efter flera desperata försök gav vi alla upp. Vi satt fast! Kvällen blev allt mörkare medan regnet fortsatte. Vi vågade inte ropa på hjälp för vi var rädda för att få skäll för att vi var där. Vi satt ihopkrupna vid foten av backen, frusna och rädda, och började gråta.

Efter vad som verkade vara en evighet lyste en ljusstråle ner på oss och så hörde vi en polis grova stämma: ”Kom upp där nerifrån!”

”Vi kan inte! Det är för halt!” svarade någon med darrande röst.

Polisen klättrade över stängslet, tog tag i det med ena handen och böjde sig ner så långt han kunde. En efter en tog vi oss halvvägs uppför backen och tog tag i hans utsträckta hand. När han hade dragit upp oss alla i säkerhet gav han oss några vänliga förmaningar och skickade iväg oss hem till våra föräldrar.

När jag senare blev medlem i kyrkan, hjälpte den där räddningen mig att förstå Frälsarens roll i frälsningsplanen. Vi kan inte komma tillbaka till vår Fader i himlen av oss själva. Våra synder ligger mellan oss och vår himmelske Fader som en brant backe som vi inte kan ta oss uppför. Men en kärleksfull Frälsare sträcker ut sin hand och räddar oss från synden, liksom polisen sträckte ner handen och räddade oss från den hala betongen. Men polisen nådde inte hela vägen ner. Vi behövde göra vår del genom att klättra upp så långt som det var möjligt. På liknande sätt måste vi omvända oss från våra synder och göra vårt bästa för att hålla buden. Frälsaren gör resten.

Den lättnad jag kände när jag var på väg hem till mina föräldrar var bara en liten föraning av den glädje vi kan känna när vi blir räddade av Frälsaren och återvänder till vår himmelske Fader.

Tom Roulstone är medlem i Qualicums gren, Nanaimo stav, British Columbia.

”Ni kan få den frid och omvändelsens förnyelse som är möjlig genom Herren Jesu Kristi försoningsoffer.”

Se Äldste Jeffrey R Holland i de tolv apostlarnas kvorum, ”Personlig renhet”, Liahona, jan 1999, s 92.