Äldste David A Bednar: Fortsätter framåt med Herrens kraft

Äldste Bednars tre söner, som nu är vuxna och studerar vid universitet, beskriver sin fars inflytande. Hans son Michael säger: ”Det verkar som om tron har drivit ut rädslan hos min pappa. Han är alltid optimistisk. Oavsett vad som går snett så säger han alltid: ’Det kommer att ordna sig.’ När det var svårt under min mission sade han att jag skulle arbeta flitigt och så skulle jag få framgång. Och han sade att jag, när framgången kom, skulle komma ihåg att Gud hade gett den och att det inte var jag som förtjänade den.”

Eric, en annan son, beskriver sin fars exempel: ”Han har alltid gått till de rätta källorna: profeternas ord och skrifterna. Han är bestämd men han lyssnar. Han ställer inspirerade frågor och lyssnar sedan på ens svar, och sedan ställer han en annan inspirerad fråga. En gång hade han något som liknade en tempelintervju med mig när jag var omkring 14 år. Han frågade om jag understödde president Ezra Taft Benson. Jag sade att jag gjorde det. Och sedan, efter en paus, frågade han: ’Vad har du läst nyligen av det som president Benson har sagt?’” Den undervisning han fick från dessa och liknande inspirerade frågor har stannat kvar hos Eric och hans bröder.

Jeffrey, den yngsta av de tre sönerna, säger: ”Ända sedan jag var liten har pappa lärt mig att sätta upp mål och utöva tro.” Jeff säger också: ”Jag vill att andra ska veta att han är en vanlig man som kan göra extraordinära saker tack vare kraften han får från Herren. Han är ett levande vittne om försoningens möjliggörande kraft.”²

Syster Bednar säger om sin make: ”Människor som känner honom väl skulle säga att han är tuff men mild. Han är kompetent och medlidsam. Han är driven men har ändå god omdömesförmåga. Han är trofast och orädd. Han har en enorm förmåga att leda och visdomen att följa.”

Liksom sina söner är äldste Bednar starkt influerad av sin barndom. Han föddes den 15 juni 1952 i Oakland i Kalifornien. Hans mor, Lavina Whitney Bednar, härstammar från pionjärerna och var trofast i kyrkan. Äldste Bednar beskriver henne och hennes tro med ett ord: ”Ståndaktig.” Hans far, Anthony George Bednar, var en skicklig verktygs- och stämpelmakare. Han var inte medlem i kyrkan men han följde alltid med sin son till kyrkan, hjälpte till med olika aktiviteter i kyrkan och stödde David när det var dags för honom att gå ut på missionsfältet.

Under hela ungdomstiden och även på missionsfältet brukade äldste Bednar fråga sin far: ”Pappa, när ska du döpas?” Svaret löd: ”Jag blir medlem i den här kyrkan när jag vet att det är rätt att bli det.” Flera år senare, efter äldste Bednars mission och efter det att han hade gift sig och bodde långt hemifrån, ringde hans far en onsdag och frågade: ”Vad ska du göra på lördag? Kan du komma hit (till Kalifornien) och döpa mig?” Äldste Bednar döpte, konfirmerade och ordinerade sin far. Han säger följande om det telefonsamtalet och frågan från hans far: ”Jag tror verkligen att det var därför jag föddes. Inte för att undervisa honom, men hjälpa honom lära sig om det återställda evangeliet.”³

David Bednar kallades att verka som missionär i Tyskland. Efter mindre än ett år kallades han som assistent till missionspresidenten. Efter missionen återvände han till Brigham Young-universitetet och träffade där Susan Kae Robinson som vuxit upp i det lilla samhället Afton i Wyoming. Hon kom från en familj vars medlemmar var hängivna kyrkan och ledare i samhället. Hennes far var bankdirektör och verkade som biskop. David och Susan gifte sig i templet i Salt Lake City 1975.

Äldste Bednar sade följande om syster Bednar i sitt konferenstal: ”Min hustru Susan är en dygdig kvinna och en rättfärdig mor. Ni kommer snabbt att se att renhet och godhet lyser fram i hennes anlete. Jag älskar och uppskattar henne mer än jag kan säga.”⁴

Syster Bednar tog examen från BYU 1974 och äldste Bednar gick ut 1976 med en kandidatexamen och 1977 med en magisterexamen, båda från BYU. Han tog doktorsexamen vid Purdue University 1980 och fick anställning vid affärsfakulteten i University of Arkansas i Fayetteville. Han kallades som rådgivare i stavspresidentskapet 1982, vid 30 års ålder. Han verkade också som biskop, president för Fort Smiths stav och för Rogers stav i Arkansas, sedan som regionrepresentant och senare som områdesauktoritetssjuttio.

Han utförde mycket av detta tjänande medan han och Susan uppfostrade tre små söner och medan han gjorde en utomordentlig arbetsinsats vid University of Arkansas. Doyle Z Williams, dekanus vid skolan för affärsverksamhet vid University of Arkansas, beskriver inte äldste Bednars bidrag med hänsyn till ämbeten han haft eller utmärkelser han fått — vilka varit många — utan med syftning på personligt inflytande: ”David Bednar var en del av vårt ledarteam. Han vidgade vårt synfält. Han utstrålade alltid entusiasm för eleverna och en passion att hjälpa sina medmänniskor. Han tillförde förnuft och medkänsla till våra samtal. Han inspirerade sina kollegor och elever genom sitt exempel och högaktades alltid.”

Doyle Williams, som inte är medlem i kyrkan, såg hans kraft att påverka andra, vilket också Jerry Abram gjorde, president Bednars rådgivare i en avlägsen stav i Arkansas. Broder Abram beskriver sina intryck på följande sätt: Vi reste i genomsnitt 320 mil per månad tillsammans, så jag lärde känna honom väl. Han kallade min hustru att bli stavens hjälpföreningspresident, och han avskilde min dotter innan hon åkte till England som missionär. Han talade på hennes tvillingsysters begravning med stor kraft och stort medlidande. Vår dotter var 17 år när hon och två av hennes väninnor dog i en tragisk bilolycka. Begravningen var svår, men äldste Bednar gjorde den uthärdlig. Han stod bakom vår familj i vår svåraste stund. Efter begravningen skrev jag i min dagbok att han var den mest andliga och medlidsamma man jag någonsin träffat.”

Broder Abram fortsätter: ”Det stora antalet sista dagars heliga i den här delen av Arkansas är utan tvivel ett direkt resultat av äldste Bednars ansträngningar och flit och ledarskap. En sak som kännetecknade honom var att han bad alla medlemmarna i staven att ta med sig skrifterna till varje möte. Om han såg att vi inte hade skrifterna med oss så uppmanade han oss att göra bättring.”

David Bednars egen tillit till skrifterna och hans undervisning om deras betydelse har visats under hela hans tjänande i prästadömet. Äldste Bednar minns: ”Under utbildningen före min mission fick vi gå till salen för högtidlig församling i templet i Salt Lake City. President Harold B Lee var där för att besvara frågor från omkring 300 missionärer. Han stod där i sin vita kostym och höll i sina vita skrifter. Han besvarade varje fråga med hjälp av skrifterna, eller så sade han: ”Jag vet inte.” Jag satt där och tänkte att jag skulle aldrig kunna känna till skrifterna så väl som han gjorde, men mitt mål blev att använda skrifterna i min undervisning på samma sätt som jag såg att president Harold B Lee gjorde. Den önskan är ursprunget till alla mina skriftstudier.”

Som ledare har han försökt uppmuntra andra att ha denna önskan. Han minns en gång 1987 när han var biskop i Fayetteville i Arkansas. ”Jag gick till Primär en söndag”, säger han. ”De hade inbjudit mig. Jag bestämde mig för att ha röda hängslen. Jag tänkte att jag på något sätt skulle använda dem som åskådningsundervisning. Så jag kom in till Primär, tog av mig kavajen och sade: ’Pojkar och flickor, jag har de här röda hängslena. Hur kan skrifterna vara som mina röda hängslen?’ Och en liten pojke räckte upp handen och sade: ’Skrifterna håller upp vår tro på Jesus Kristus på samma sätt som dina hängslen håller upp byxorna.’ Jag sade: ’Det är helt rätt.’ Sedan började småpojkarna i församlingen att ha på sig röda hängslen och småflickorna hade röda band i håret.

Min pappa var verktygs- och stämpelmakare och han gick inte någonstans utan sina verktyg. Jag tycker att för medlemmarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är det skrifterna som är verktygen och vi borde alltid ha dem med oss på våra möten. När jag blev stavspresident så började vi hålla upp skrifterna för att påminna alla om hur de kan hålla upp vår tro, om vi använder dem.”

Flera år efter det att äldste Bednar hade lämnat Arkansas, gick en man in till en prästadömsintervju i en stav på landsbygden i Idaho. Han bar på sina väl använda skrifter. Han märkte att generalauktoriteten som höll intervjun verkade intresserad av att han höll i skrifterna så aktsamt. Han log, höll upp skrifterna och sade: ”När jag var ung var jag soldat i Arkansas armé. Jag tillhörde president Bednars stav. Det känns bättre när jag har skrifterna med mig.”

År 1997 utsågs David A Bednar till rektor för Ricks College i Rexburg i Idaho. Vid den tiden var det det största privata juniorcolleget i Förenta staterna, med 8 500 elever. I sitt första möte med fakultet och personal sade han: ”Jag har aldrig varit rektor för ett college förut. Jag vet inte hur man gör. Men jag vet en del om att undervisa och jag hoppas att den grunden åtminstone kan vara en startpunkt.”⁵

Han började undervisa samtidigt som han började leda skolan, och han slutade aldrig. Han undervisade en religionskurs varje termin. Han och syster Bednar inbjöd elever att komma till familjens hemafton där de fick undervisning ur skrifterna och genom inspirerade frågor. Under åren i Rexburg välsignades nära 35 000 elever med sådana kvällar hemma hos familjen Bednar.

I juni 2000 fick president Bednar veta att man beslutat att göra Ricks College till en fyra-årsinstitution som skulle heta Brigham Young-universitetet — Idaho. Ricks College blev officiellt BYU — Idaho den 10 augusti 2001. Efter mindre än tre år, på sommaren 2004, kunde universitetet tillkännage att det hade blivit akademiskt ackrediterat. Denna betydande institutionella bedrift åstadkoms trots den knappa förvarningen om ändringen av skolans ställning.

Rektor Bednar tog inte bara befälet när det gällde de nödvändiga förändringarna för att införa fyraåriga kanditatexmina, skolan blev dessutom ett universitet som utformats till ett unikt utbildningsexperiment. Universitetet ska vara en plats för nyskapande utbildning, samtidigt som dess kärna är att bygga upp tron på Jesu Kristi evangelium.

Det traditionella akademiska året, då eleverna börjar på hösten och slutar på våren, ersattes. En elev kunde nu börja under alla terminer på året. Tanken var att fylla universitetsområdets kapacitet under hela året. Fler elever kunde antas. Året-runtschemat gjorde det möjligt för eleverna att göra ett så kallat internship (ungefär som ett sommarjobb) under andra tider än sommarlovet.

Det skulle inte finnas någon akademisk rangordning i fakulteten. Det gjorde att fokuseringen lades på att undervisa eleverna i stället för på den traditionella statusen och prestigen i fakulteten. Det skulle inte förekomma några idrottstävlingar högskolorna emellan. De skulle ersättas av ett aktivitetsprogram som tillät de elever som ville att delta och tävla i sociala, ledarinriktade, artistiska och idrottsliga evenemang.

En plan behövde göras upp för utformning av nya kurser, anställning av fakultetsmedlemmar och utformning och uppbyggnad av den utvidgade skolan. President Bednar valde att engagera så många i personalen och bland fakultetsmedlemmarna som han kunde. De behövde hjälpa till att göra förändringar som krävde stora och ibland svåra anpassningar i deras eget liv.

President Bednar beskrev upplevelsen på följande sätt: ”Jag kan inte komma på många saker som har tagit ner mig på knäna mer uppriktigt eller oftare än tillkännagivandet från president Hinckley att Ricks College skulle bli Brigham Young-universitetet — Idaho.

Kvällen före tillkännagivandet frågade en kollega: ’Är du rädd?’ Såvitt jag kommer ihåg svarade jag: ’Om jag trodde att vi skulle behöva göra denna förändring och bara kunna lita till vår egen erfarenhet och bedömningsförmåga så skulle jag vara vettskrämd. Men vi kommer att få hjälp från himlen, för vi vet vem som bestämmer och vi är inte ensamma. Så, nej, jag är inte rädd.’”

President Bednar fortsatte: ”Jag har förstått att president Hinckleys vision angående BYU — Idahos framtid egentligen inte handlar om dess ställning som tvåårig eller fyraårig skola. Det handlar egentligen inte om akademisk rang eller idrott. Och inte heller handlar det om namnförändringen. Detta tillkännagivande handlar om tro — tro på framtiden. Efter alla de förändringar som ägt rum i denna institution på relativt kort tid, vittnar jag om att underverk har skett, uppenbarelser har mottagits och dörrar har öppnats, och vi har blivit rikt välsignade som enskilda och som institution. Det här är verkligen dagar som inte kommer att glömmas.”

Robert Wilkes, assisterande rektor för studentliv, som hade ett nära samarbete med rektor Bednar och som nu tillsvidare är rektor för BYU — Idaho, beskriver hur rektor Bednar ledde förändringen: ”Det krävde mod. Han upplevde mycket starkt motstånd från en del, men han förändrade några hjärtan och visade tålamod mot dem som hade svårt att släppa det som varit.

”Han utformade omedelbart en övergångsplan. Han tvekade aldrig. Folket visste att han var fullkomligt lojal mot profeten och skolstyrelsen. Men de visste att han skulle ta upp problem med styrelsen med energi och beslutsamhet när så var nödvändigt. Det var svårt för andra att vika av fel när han själv höll en sådan rak kurs.

”Han gjorde klart att han förväntade sig att folket skulle välkomna förändringar. Han fick stöd genom att undervisa om att stora förändringar sker ’rad på rad, bud på bud’⁶. Han insåg vilken styrka eleverna hade. En del av visionen var att elever skulle undervisa elever. Han engagerade eleverna så mycket att de i många fall övertygade fakulteten och personalen om vissa moment av övergången till BYU — Idaho.

Han var snabb att berömma andra offentligt och privat. Han betonade alltid hur övergången skulle gynna kyrkan i stort genom att visa hur BYU — Idaho skulle bli ett verktyg i att tjäna riket. Han insåg och lärde att förändringarna skulle göra det möjligt för elever att komma till skolan som annars inte skulle ha haft en chans. Han verkade betrakta varje upplevelse som en möjlighet till andligt insikt.”

Äldste Bednar är anmärkningsvärd i sin villighet att inkludera alla och lita på att alla har värdefulla insikter. En som såg det på nära håll var Betty Oldham, hans sekreterare. Hon säger om rektor Bednar: ”Han är aldrig rädd för att låta andra ta ledningen. Det är tydligt att han bidrar med överblick och fokusering medan han låter den som har det direkta ansvaret lysa i sin roll.

”Han ser hela bilden, men han försöker inte toppstyra. Han har lärt oss att vi bör styra omständigheterna i stället för att låta omständigheterna styra oss. Och han har gett oss tillfällen att utöva denna färdighet. Han låter alla höja sin röst och känna sig fria att uttrycka sina tankar och åsikter, även om åsikterna går helt emot vad alla andra tycker. Han får aldrig någon att känna sig dum för något han eller hon har sagt. Begreppet att rådgöra i råd har fått en ny dimension för hela universitetsområdet. Han har alltid fått mig att känna att min åsikt är värdefull.”

Genom detta ledarskap har en familj förenats och kyrkan etablerats djupare i Arkansas. En högskola har blivit ett stort universitet, och de som studerar och verkar där har nått högre höjder.

Äldste Bednars underbara förmåga att upplyfta andra och hans mod att göra allt vad Herren ber honom om, kommer från hans vittnesbörd om Jesus Kristus. Han har betalat priset för att kunna godtas som ett särskilt vittne om Frälsaren genom bön, skriftstudier och personliga prövningar. Han behövde inte ändra på några vanor eller beteendemönster när han tackade ja till apostlaskapet. Hans liv är ett bevis på att det han sade i slutet av sitt första generalkonferenstal kommer att uppfyllas: ”Jag ska gå dit Herren och hans kyrkas ledare vill att jag ska gå, jag ska göra det som de vill att jag ska göra, jag ska undervisa det som de vill att jag ska undervisa och jag ska sträva efter att bli det som jag borde och måste bli. Med Herrens kraft och genom hans nåd vet jag att ni och jag kan välsignas att utföra allt.”⁷