Medlemmarna i Colombia: Exempel på styrka

I årtionden har nyheterna avgett sensationella rapporter om colombianska drogkarteller, gerillakrig, kidnappningar och andra våldsbrott.

Men många colombianer ser det inte så. ”Vilket krig?” undrar de när de blir tillfrågade hur de uthärdar striderna. De är ledsna över att deras vackra land döms ut på grund av några få människors handlingar. En del känner sig inte mer utsatta för våld än människor som bor på andra platser.

Verkligheten befinner sig någonstans i mitten. Eftersom landsbygden är särskilt farlig, flyttar många människor in till städerna, vilket orsakar överbefolkade städer och arbetslöshet. Det är inte ovanligt att se beväpnade soldater på stadsgatorna eller att utsättas för ingående visiteringar. Det har förekommit en del hot och våldshandlingar som har varit riktade mot kyrkan. Men det mesta av detta hände för flera år sedan. Ingen skadades och bara mindre skador på egendom uppstod i de flesta fall. Medlemmarna städar upp, reparerar sina kapell och fortsätter att leva efter evangeliet. Och de gör så med en stor anda av optimism.

”Vi har en del prövningar här”, säger äldste Claudio R M Costa i de sjuttios kvorum, president för området Sydamerika Nord. ”Men kyrkans medlemmar i Colombia använder inte kriget som en ursäkt för att inte göra det som de borde göra. De tar ansvar för sina egna handlingar.”

”En av våra utmaningar är den stora fattigdomen bland många medlemmar”, säger Fabián Saavedra, president för Kénnedy stav i Bogotá. Kyrkan i Colombia gör stora ansträngningar för att hjälpa medlemmarna bli timligt oberoende.

Uppmuntran till utbildning. ”Vi ser ett stort underverk”, säger äldste Costa. ”Många människor är fattiga när de blir medlemmar i kyrkan. Men profeten har sagt att de ska se till att ge sina barn en utbildning, och de gör stora uppoffringar för att åstadkomma det. Deras barn är de första i deras familj som går på universitet. Många får ett bra arbete – och så är de inte fattiga längre.” Ett exempel är Luis Prieto som växte upp i ett enkelt hem i Bogotá. Han döptes 1972 tillsammans med sina föräldrar och syskon. Hans föräldrar gjorde många uppoffringar för att deras barn skulle få en utbildning. Nu är Luis en framgångsrik advokat.

Nästan 400 colombianska män och kvinnor har fått ta del av Ständiga utbildningsfonden (SUF). En ung man gifte sig i templet en kort tid efter sin mission. ”Han var inte redo att försörja en familj”, säger hans far. ”Och vi hade ingen möjlighet att hjälpa honom med hans studier. Han gjorde en ansökan till SUF och nu är han inne på det andra året av sin yrkesutbildning.” Samtidigt arbetar han som lärare på missionärsskolan och söker arbete inom sitt område. ”Ständiga utbildningsfonden har gett våra ungdomar hopp”, säger äldste Walter F González i de sjuttios kvorum, förste rådgivare i områdespresidentskapet.

Hjälp till arbetslösa. Kyrkans ledare lär medlemmarna att de ska göra sig skuldfria, betala tionde och ge förslag för att hjälpa varandra att lyckas. De uppmanar medlemmarna att inte flytta till andra länder utan att stanna i Colombia och hjälpa kyrkan att växa.

”När en prästadömsledare blir arbetslös, rådgör vi genast med honom”, säger äldste Costa. ”Vi försöker se till att lokala arbetsförmedlare och andra sitter ner med honom och kommer med förslag inom en vecka. Han går därifrån med förnyat hopp och motivation att gå ut och uträtta något.” Sedan gör dessa ledare samma sak för andra medlemmar som blir arbetslösa.

Odla grönsaker. Bakom Kénnedy stavscenter i Bogotá finns det två små grönsaksland, vart och ett omkring en kvadratmeter stort. Det är en ovanlig syn i denna stadsmiljö. President Fabián Saavedra och hans hustru Rosa visar stolt upp grönsakerna. ”Vi har odlat rädisor, morötter, tomater, potatis, kål, ärtor, sallad och örter i dessa små land”, säger syster Saavedra medan hon rycker upp en rädisa ur jorden. ”En del människor har bara ett litet land där de kan odla några få saker. Men de förstår principen och efterlever den.”

”Syftet med grönsakslanden bakom möteshuset”, säger president Saavedra, ”är att visa hur mycket som kan komma från ett enda litet land. Många medlemmar odlar grönsaker och vittnar om välsignelserna som deras skörd gett. Vår lägenhet har ingen trädgård eller uteplats, så vårt land är en kruka som vi har planterat tomater i. Vi har ställt den vid fönstret och våra tomater har blivit stora och fina!”

Alfonso Tenorio från Popayán är en läkare som också publicerar en medicinsk tidskrift. Dessutom arbetar han tillsammans med sin hustru Lucía i deras stora trädgård bakom hans fars hus. De hjälper till med hans fasters trädgård. De överser arbetet som unga män i kyrkan gör med grönsaksland som de har planterat vid en katolsk skola. De talar till samhällsgrupper och hjälporganisationer för att främja hemodling. Det har blivit på modet i många hushåll i Popayán att ha en trädgård, mycket tack vare paret Tenorios ansträngningar. ”Vi ser vårt arbete som ett sätt att hjälpa vänner och grannar bli oberoende så att vi alla ska ha något att äta i svåra tider”, säger Alfonso.

Förråd av mat och vatten. Hur litet hemmet än är så bereder medlemmarna plats för ett matförråd. I Carmen Merisaldes hem i Bogotá är bordet för telefonen med den vackra duken som räcker ner till golvet egentligen en tunna fylld av påsar med torrvaror.

Medlemmarna uppmanas att spara lite – även om det bara är en handfull – ris eller någon annan basvara, varje gång de lagar en måltid. På så sätt lagrar de lite i omgångar, också när de har ont om pengar. När de har samlat tillräckligt förpackar de varorna i små påsar. Staven äger en förpackningsmaskin som roterar mellan församlingarna så att alla får möjlighet att använda den. ”Du skulle se tårarna i ögonen på många människor när de paketerar sin första påse med ris som de har samlat ihop lite i taget”, säger president Saavedra.

Dela med sig till andra. En del av maten i Ivonne Palacios köksskåp i Bogotá kommer aldrig att sättas fram på bordet. Den är reserverad för andra. Områdespresidentskapet uppmanar medlemmarna att lagra mat som de kan dela med sig av i nödsituationer. ”Vi kallar det ’Herrens förrådshus i medlemmarnas hem’”, säger äldste Costa. ”Biskoparna ber familjerna att alltid ha en viss mängd ris eller någon annan basvara som de kan ge bort. När han sedan ber att få det så att det kan ges till en behövande familj så donerar de varan och köper mer för att ersätta den.”

Denna metod har flera fördelar. ”För det första uppmuntrar den medlemmarna att skaffa ett eget matförråd”, säger äldste Costa. ”För det andra kan vi snabbt hjälpa till vid nödsituationer. För det tredje kan vi spara fasteofferpengarna till situationer där det behövs kontanter, till exempel för medicin eller hyresavgifter. Trots att Kénnedy stav är en av de fattigaste ekonomiskt sett, har nästan alla familjer lite matförråd – och många har så att de kan dela med sig. Och staven är oberoende när det gäller fasteofferfonden.”

”Vi lagrar inte bara mat och vatten, vi lagrar också välsignelser!” säger syster Palacio. ”Vår himmelske Fader lär oss att ha Kristi rena kärlek.”

Irma Piñeros från Banderas församling i Kénnedy stav undervisar om sömnad i Hjälpföreningen. ”En syster behövde tjäna pengar genom att arbeta i hemmet”, säger hon. ”Så jag gav henne en symaskin. Nu kan hon försörja sig själv och sin familj.”

”Mitt i dessa stora ekonomiska problem”, säger Roberto Rubio, president för templet i Bogotá, ”har kyrkans medlemmar vad de behöver – mat att äta och kläder att ha på sig. Det är ändå en kamp för att överleva, men deras behov är uppfyllda enligt vårt lands ekonomiska normer.”

”På stavskonferenserna”, säger äldste Costa, ”ber jag medlemmarna som har varit med i kyrkan i ett antal år att tänka tillbaka och se om de hade det bättre innan de blev medlemmar i kyrkan. Jag har aldrig träffat en person som kan säga att han eller hon hade det. De har det alltid bättre, inte sämre, tack vare kyrkan.”

De heliga i Colombia följer Herrens råd att ”stå på heliga platser”. (L&F 87:8) ”Vi lär medlemmarna att bli andligt oberoende”, säger äldste Costa. ”Om något händer så att några inte kan mötas tillsammans med de andra medlemmarna, så kan de fortsätta att vara aktiva i evangeliet hemma.”

Stärka hemmet och familjen. Hur kan de colombianska medlemmarna gå hemifrån – och låta sina barn göra det – när riskerna är så stora? Deras svar är påfallande lika de svar som ges av medlemmar på andra håll i världen: ”Dora och jag har familjebön med våra barn varje morgon innan vi går hemifrån”, säger Sergio Correa, president för Medellíns stav. ”Vi ber Herren hjälpa oss att undvika farliga situationer. Vi har den Helige Anden som vägledning och försöker använda gott omdöme. Sedan gör vi det som vi behöver göra. Under familjebönen på kvällen tackar vi Herren för att han har vakat över oss.” Det är ingen ny metod. Men den ger frid.

”Det är egentligen inte bomberna som förstör”, säger president Correa. ”Det är synderna som gör det. Därför uppmanar vi stavens medlemmar att ha familjebön, studera skrifterna och de nutida profeternas ord, ha hemafton, gå till kyrkan och besöka templet så ofta som möjligt.”

Äldste Roberto García, områdesauktoritetssjuttio och andre rådgivare i områdespresidentskapet, verkar som skolchef inom kyrkans utbildningsverksamhet och känner väl till ungdomarna i kyrkan. ”Droger är inget stort problem för kyrkans ungdomar i Colombia”, säger han. ”Ett större problem i vårt samhälle är föräldrar som inte undervisar sina barn om evangeliet. Vi ändrar på gamla attityder och mönster genom att undervisa familjer om rätta lärdomar.”

Förberedelser för templet. President Spencer W Kimball tillkännagav templet i Bogotá i april 1984. Men det tog 15 år innan templet var färdigt. Det var år fyllda av motgångar, juridiskt motstånd och misströstan. De var också fyllda av fasta, bön och hårt arbete. Många ville inte vänta, så de företog långa resor till tempel i andra länder. Andra använde tiden till att övervinna personliga hinder. När tempeldörrarna öppnades i april 1999 blev medlemmarna rikligt välsignade för sitt tålamod och sina förberedelser.

”Svårigheterna och förseningarna hjälpte till att rena folket”, säger César A Dávila, en tempelarkitekt som verkar som områdesauktoritetssjuttio. ”Den svåra perioden hjälpte oss att sätta värde på det som är viktigast – vår familj och vårt vittnesbörd.”

Äldste Dávila talar om den fasta grund som templet är byggt på, som bland annat består av 200 förstärkta pelare som drivits 50 meter ner i marken. ”Med Herrens hjälp kommer templet att stå kvar i århundraden”, säger han. Han ser en symbolik i templets starka grund. ”Är vi byggda på ’vår Återlösares klippa, hans, som är Kristus, Guds Son’? (Helaman 5:12)”, frågar han. ”Är vi byggda på starka pelare, såsom tro, vittnesbörd, skriftstudier, bön och lydnad mot våra levande profeter?”

Templets välsignelser. ”De som besöker templet förbättrar den andliga kvalitén på sitt liv”, säger Carlos Vega, president för El Dorado stav i Bogotá. ”Vi har starkare ledare idag och fler medlemmar följer kyskhetslagen och håller sina äktenskap heliga.”

”Vi inriktar oss på att stärka familjerna”, säger Edgar J Gómez, president för Granada stav i Bogotá. ”Vi uppmanar män och hustrur att älska varandra och föräldrar att älska sina barn. Vi använder ofta tillkännagivandet om familjen som vår text.”

Javier Tobón, chef för Latin America Family History Support Services, har sammanställt många generationer i sin egen släktforskning och undervisar andra om hur de kan göra samma sak. ”Vi gör exakt motsatsen till vad gerillasoldaterna gör”, säger han. ”De förstör familjer – vi förenar dem.”

Behålla och aktivera medlemmar. Trots att det är många som döps i Colombia, ökar mötesdeltagandet fortare än antalet dop. ”Det visar att vi aktiverar och behåller medlemmarna”, säger äldste Costa. En anledning till denna framgång är den näring som de nya medlemmarna får. Omedelbart efter dopet och konfirmationen får de en Liahona. Nya familjer får också ett personligt välkomstbrev och ett paket med grundläggande studiematerial, bland annat tillkännagivandet om familjen, ”Den levande Kristus” och Vägledning för de unga . Paketet innehåller också valda lektionsböcker och information om tempeltjänst och släktforskning. Hemlärare, besökslärare och församlings- och grensledare förklarar för de nya medlemmarna hur de ska använda materialet. De följer de nya medlemmarnas utveckling och hjälper dem att förbereda sig för templet.

För att försäkra sig om att medlemmarna får näring, håller stavarna fortbildningskurser för lärare. ”Vi uppmanar medlemmarna att använda Herrens studiematerial i stället för sina egna idéer”, säger äldste Costa. ”Och vi utvecklar fina ledare som följer bröderna. När vi visar större förtroende för stavspresidentskapen får vi inte så många telefonsamtal från dem eftersom de lär sig att de har nycklarna, kraften, myndigheten och rättigheten att få inspiration.”

Åtnjuter trofasthetens frukter. Medlemmarna reflekterar över president Spencer W Kimballs besök 1977 och president Gordon B Hinckleys besök 1996 och sedan 1999 för tempelinvigningen. De minns de löften som gavs och ser kyrkans tillväxt som uppfyllelsen av profetia. Från den blygsamma början i mitten av 1960-talet, finns det idag nästan 145 000 medlemmar i Colombia. Det finns nästan 800 heltidsmissionärer i de fyra missionerna, alla från Colombia och andra latinamerikanska länder. Runtom i landet finns möteshus, släkthistoriska centrer, religionsinstitut, en missionärsskola och templet.

Historiker som Ernesto Hernández från Cali dokumenterar viktiga händelser med hjälp av uppteckningar, dagböcker och fotografier. Berättelserna finns också upptecknade i medlemmarnas liv och hjärta. När Fabio och Luisa Fernanda Bohórquez från Bogotá var med på en tempelsession nyligen, var det ödmjukande för dem att se att förrättarna var Héctor och Marina Cano, ett par som Fabio hade döpt många år tidigare som missionär i Pereira. Paret Canos är tempelmissionärer och planerar att gå ut på fler missioner i framtiden.

I hemmet i Barranquilla samlar Roberto och Fabiola Juliao ihop sin familj. Broder och syster Juliaos barnbarn sitter på deras och föräldrarnas knän medan paret berättar om sitt dop 1975, sin besegling i templet 1986 och andra upplevelser. Hon har verkat i alla biorganisationer och är för närvarande Primärs president i församlingen. Han säger att han verkat i många prästadömsämbeten och visar barnbarnen en dyrbar minnessak – spaden han använde för att hjälpa till att ta de första spadtagen till templet i Bogotá.

En son, Cristian, ville inte döpas förrän han och hans hustru väntade sitt första barn. Plötsligt blev de motiverade att lära sig om evangeliet. De döptes och beseglades senare i templet. Under en tid verkade Cristian och hans far tillsammans som rådgivare till missionspresidenten. ”Jag insåg att jag ville bli precis som min far”, säger han. ”Jag insåg att han hade undervisat mig om de viktigaste principerna i livet. Jag hoppas kunna föra vidare det arvet till mina egna barn.”

Allteftersom medlemmarna blir mer oberoende gör de mer för att hjälpa till i samhället. Kyrkans medlemmar uppskattas alltmer för sin roll som goda grannar, för sina humanitära insatser och för sin patriotism.

En del av samhället. Hjälpföreningarna i Beléns stav i Medellín erbjuder kurser i matlagning, handarbete, konst och hantverk. Många som inte är medlemmar i kyrkan kommer och lär sig färdigheter som de sedan kan saluföra. De uppskattar kyrkans generositet och vänlighet.

Dr Eduardo Pastrana, president för Beléns stav i Medellín, har klargjort kyrkans värderingar i flera intervjuer i teve. ”Jag har läst att Medellín har klassificerats som den mest våldbenägna staden i världen”, säger han. ”I mitt yrke ser jag många som är rädda och desperata på grund av vårt lands sociala och ekonomiska situation. Men min hustru, mina barn och jag känner frid i vårt hem tack vare evangeliets ljus, och jag försöker förmedla denna frid till mina patienter.”

Andra colombianska medlemmar bidrar också till samhället i en mängd olika yrken. I Bucaramanga verkade Héctor Elías Ariza, en advokat, som generalsekreterare till Santanders guvernör. Han och hans bror Sergio leder och ackompanjerar en stavskör som framför julkonserter för kommunen. Deras syster Patricia är domare. Deras mor Olga, en pensionerad lärare, förestår regelbundet livliga hemaftnar för sina barns kollegor och andra vänner.

I förenade krafter med presidenten och landets första dam. Kyrkans medlemmar har deltagit i flera humanitära projekt tillsammans med Lina María Moreno de Uribe, republikens första dam. De har donerat rullstolar, hörapparater, ögonoperationer och skolbänkar. Första damen har deltagit i evenemang i kyrkans kapell för att hjälpa till med distributionen av donerade saker. Under dessa tillfällen uppsänds böner och stavskörer sjunger kyrkans psalmer. Många människor har närvarat, bland annat regeringsledare, diplomater och mediarepresentanter.

De flesta mottagarna av det som donerats är inte medlemmar i kyrkan. ”En elev som representerade en skola som fick nya bänkar frågade: ’Hur kan jag återgälda er?’” säger äldste Costa. ”Jag svarade: ’Genom att vara en god medborgare, ärlig och en bra ledare bland eleverna.’ Han sade: ’Det ska jag vara.’”

Landets första dam ordnade så att områdespresidentskapet kunde träffa hennes make, Àlvaro Uribe Vélez, Colombias president. Besöket ägde rum den 7 november 2003, i presidentpalatset. President Uribe sade: ”Jag är mycket tacksam för allt ni gör och för det slags medborgare ni är. På regeringens vägnar ber jag er ta emot mitt stöd, mitt godkännande och min tacksamhet.”

”President Uribe är en god man, en ärlig man, en hemkär familjefar”, säger äldste Costa.

Kyrkans ställning som politiskt neutral klargör att ”våra syften är religiösa och humanitära, inte politiska”, fortsätter äldste Costa. ”När någon behöver en rullstol så frågar vi inte efter hans eller hennes politiska eller religiösa åsikter. Och vi undervisar medlemmarna om att vara goda medborgare i detta land, att respektera lagarna, att rösta och bidra på positiva sätt.”

”En levande profet har lovat oss att om vi gör vår del så kommer Colombia att förändras”, säger äldste Roberto García. ”Vi arbetar och ber för detta. Och vi ber för ledarna i vårt land.”

Kyrkans medlemmar i Colombia står på heliga platser – i hemmet, i templet, i kapellet, på arbetet, i skolan och i samhället. När de följer en levande profet, stärker familjen och delar med sig av livets nödvändigheter till andra, hjälper de till att hela och välsigna en skadad nation.

President Gordon B Hinckley sade under templets invigningsbön: ”Vi nedkallar din gudomliga ynnest över detta land Colombia. Välsigna dess folk och dess regering för deras vänlighet mot dina tjänare. Må fred råda i landet och må konflikternas larm tystas. Må ditt verk gå framåt utan hinder och må dina tjänare, vars budskap är ett fridens budskap, vara beskyddade och vägledda i sitt arbete.” (”Thy People Will Enter into Covenants with Thee”, Church News, 1 maj 1999, s 10)

Människor som tillhör många olika religioner inser templets stora inverkan, där Colombias flagga står och vajar. Álvaro Uribe Vélez, Colombias president, kallar templet ”en magnifik skatt i vår stad och vår nation”. Grannar säger att de är glada att bo i närheten. De flesta försöker hålla sina hem vackra så att de passar ihop med templet.

”Hela staden har förbättrats”, säger Carlos Vega, president för El Dorados stav i Bogotá. ”Friden i vår stad och i våra hem har ökat. Det förekommer fortfarande våld, men vi märker det inte lika mycket. Det är som om våldets larm har stillats. En profet har sagt att det skulle bli så, och så är det.”

”Templet stärker vår känsla för vad det innebär att vara medlem i kyrkan”, säger Carlos Ospina, president för Ciudad Jardíns stav i Bogotá. ”Tack vare att folket känner till templet är det lättare att tala om evangeliet.”

”Templet är som ett fyrtorn”, säger tempelpresident Roberto Rubio. Han, båda rådgivarna och nästan alla tempeltjänarna är från Colombia. ”När medlemmarna riktar sina blickar mot templet så får de hopp. Naturligtvis finns det svårigheter och prövningar, men Herren lättar på deras bördor. Krig och ogudaktighet må rasa runt omkring oss, men tack vare templet kan vi känna frid och glädjas åt vår familjs kärlek och Herrens kärlek. Vad mer kan vi önska oss?”

Eftersom det är riskabelt att färdas genom städer, reser en del till templet med flyg. Men de flesta har ingen annan möjlighet än att färdas på land. Några använder allmänna fortskaffningsmedel, andra åker med busskonvojer som chartrats av stavarna.

”Många som kommer är fattiga ekonomiskt sett”, säger tempelpresident Roberto Rubio, ”men andligen är de miljonärer. En kvinna som nyligen kom med buss från Pereira är mer än 80 år gammal och hon är mycket fattig. Hon säljer tidningar och samlar och säljer gamla flaskor för att kunna komma till templet. Det finns många som henne.”

Álvaro Emiro och Maritza Ariza tog nyligen sina fem barn, i åldrarna ett till tio, till templet. Först gick de 40 minuter för att komma till bussen. Efter en två timmar lång bussresa kom de till Barbosa där de förenade sig med en busslast medlemmar, ledda av Ismael Carreño, president för Barbosa gren i Duitama distrikt. Efter ännu en busstur på nästan fem timmar kom de till templet och beseglades som familj.

Medlemmar från Cartagena (ovan) åkte nyligen till templet i två bussar, en resa på 20 timmar enkel väg. Bland resenärerna fanns Johny San Juan, äldstekvorumets president; hans hustru Everlides, Unga kvinnors president, och deras tre barn. De hade färdigställt fyra generationers släkthistoria och deras dotter Estefanía, 12 år, döptes för några av sina förfäder. Sedan utförde Johny och Everlides begåvningen och beseglades å deras vägnar.