2005
Äldste Dieter F Uchtdorf: Mot nya horisonter
Mars 2005


Äldste Dieter F Uchtdorf: Mot nya horisonter

Den 17 december 1973 fick chefen för det tyska flygbolaget Lufthansa oroande nyheter i Frankfurt. Fem terrorister hade kapat ett av Lufthansas flygplan i Rom och var på väg mot Aten med gisslan ombord. Under tiden låg 32 personer döda i Rom och en gisslan på planet skulle snart skjutas till döds och dumpas av på landningsbanan i Aten. Med pistoler riktade mot förste- och andrepiloten och gisslan som darrade av skräck, dirigerade de labila kaparna en bisarr resa från Rom till Beirut och sedan till Aten, Damaskus och Kuwait.

Chefen för Lufthansa beordrade omedelbart upp sin chefspilot för 737-flottan i luften. Trettiotreårige Dieter F Uchtdorf skulle ta med sig en liten grupp utryckningspersonal och följa efter det kapade planet vart gerillasoldaterna än tog det. Han skulle på alla tänkbara sätt förhandla om frisläppandet av planet, piloterna och alla gisslan. När detta sedan var gjort skulle han flyga tillbaka det kapade planet till huvudsätet i Frankfurt.

Han lyckades som väl var att utan mer blodsutgjutelse fullfölja detta uppdrag, liksom många andra uppdrag som han hade haft privat och i arbetet. Han visste det inte då, men detta uppdrag var ett förebud om viktigare uppdrag som skulle komma.

Förberedd att möta utmaningar

Dieter Friedrich Uchtdorf, som nyligen kallades till de tolv apostlarnas kvorum i oktober 2004, har i hela sitt liv förberetts för att möta utmaningar och ta ansvar. Han föddes i Mährisch-Ostrau i Tjeckoslovakien den 6 november 1940, och var ämnad att se alla former av förödelse som krig lämnar efter sig och oskyldiga människors lidande som orsakats av andras ödesdigra beslut. Hans far, Karl Albert Uchtdorf, kallades in i den tyska armén och togs omedelbart bort från sin hustru och sina fyra små barn. Lille Dieter, som var yngst i familjen, visste bara att hans far var på en plats där han inte ville vara och att hans mor, Hildegard E Opelt Uchtdorf, tappert sörjde för sin lilla familj medan kriget i Europa rasade runt omkring dem.

När de allierade fick allt större framgång västerut och Stalins styrkor hotande drog fram österut, ville Hildegard Uchtdorf komma så nära den västra fronten som möjligt. Därför lämnade hon kvar familjens få ägodelar och tog sig tillsammans med sina små barn till Zwickau i Tyskland. Lyckligtvis överlevde hennes make kriget och förenade sig med dem i Zwickau, men han var bitter motståndare mot både nazismen och kommunismen. Nazisterna hade besegrats men kommunisterna hade nu kontrollen över deras liv eftersom Tyskland delades efter kriget. På grund av Karls politiska inställning var deras liv i fara. Därför lämnade familjen — för andra gången på sju år — allt de ägde och begav sig, trots faran, till en ny fristad i Frankfurt i Västtyskland.

Om denna tid sade äldste Uchtdorf: ”Vi var flyktingar med en osäker framtid … Jag lekte i sönderbombade hus och växte upp med de ständigt närvarande följderna av ett förlorat krig och en medvetenhet om att mitt eget land hade orsakat stort lidande i många nationer under det fasansfulla andra världskriget.”1 Familjen hade all anledning att känna sig förtvivlad och rädd.

Men, som president Gordon B Hinckley sade under en annan internationell konflikt, så kan det finnas en ”silvertråd” i ”krigets mörka väv”.2 Och det fanns det för familjen Uchtdorf. Medan de bodde i Zwickau fann de Jesu Kristi evangelium. I sitt första budskap efter att ha kallats till de tolv apostlarnas kvorum uttryckte äldste Uchtdorf sin tacksamhet för den gåvan.

”Efter andra världskrigets slut”, sade han, ”stod min mormor i en matkö när en äldre ensamstående syster utan egen familj bjöd in henne till ett sakramentsmöte … min mormor och mina föräldrar tackade ja. De gick till kyrkan, kände Anden, upplyftes av medlemmarnas vänlighet och uppbyggdes av återställelsens psalmer … Så tacksam jag är för en andligt känslig mormor, läraktiga föräldrar och en klok, vithårig äldre ensamstående syster som hade den härliga frimodigheten att följa Frälsarens föredöme genom att inbjuda oss att ’komma och se’. (Se Joh 1:39.)”3

Det var under ungdomsåren som hans kärlek till flygning väcktes. När han var omkring 14 började han cykla till Frankfurts flygplats där han hänfört kunde iaktta flygplanen. Ibland fick han lov av personalen som servade flygplanen att klättra upp och titta in i cockpiten och drömma om dagen då han kanske kunde stiga upp till himlens frihet. Föga anade han att han så småningom skulle kunna manövrera ett dussin olika slags flygplan, bland annat en Boeing 747, världens kanske mest kända passagerarplan. Inte heller kunde han ana att han skulle bli den kanske mest välbekanta och hedrade trafikpiloten som passerade genom dörrarna till den flygplats som han nu besökte som pojke.

Den yrkesbanan startade med en ingenjörsutbildning när han var 18 år och följdes av sex års tjänst i det tyska flygvapnet. Sedan, tack vare ett samarbete mellan Tysklands och Förenta staternas regeringar, utbildade han sig till stridspilot i Big Spring i Texas, där han som tysk mottog vingar även i Förenta staternas flygvapen. Hans före detta kollegor berättar att äldste Uchtdorfs mest utmärkande prestation var när han vann utmärkelsen Commander’s Trophy som mest framstående pilotelev i sin årskurs. Men på sitt blygsamma sätt säger äldste Uchtdorf att den mest utmärkande prestationen där var när han hjälpte till att bygga ett möteshus för kyrkans lokala gren, det finaste minnet han har från denna viktiga yrkesverksamma tid i sitt liv. Eftersom äldste Uchtdorf går från klarhet till klarhet i sitt liv borde det inte komma som en överraskning att han senare återvände till Förenta staterna som chef för Lufthansas pilotutbildning i Goodyear i Arizona, den främsta och mest hedrande befattning som erbjuds av Lufthansas organisation.

År 1970 blev Dieter Uchtdorf, som då var 29 år, kapten i Lufthansa, en grad som han tidigare fått veta att han inte skulle kunna uppnå förrän mycket senare i sin karriär. Sedan tog karriären fart och detta luftburna Wunderkind blev chef för 737-flottan (1972), chef för pilotskolan i Arizona (1975), chefspilot och ansvarig för cockpitbesättningen (1980) och slutligen vice verkställande direktör för flygtrafiken (1982).

Samtidigt med dessa snabba kliv uppåt i karriären och det ökande ansvaret, kallades Dieter Uchtdorf som president för Frankfurts stav, sedan som president för Mannheims stav och slutligen som generalauktoritet, till de sjuttios andra kvorum 1994.

Harriet Uchtdorf

Man kan inte tala om Dieter utan att tala om hans hustru Harriet. Hanno Luschin, en vän sedan länge och medarbetare i kyrkan, säger: ”Trots sina framgångar i yrkeslivet och varierande kallelser i kyrkan är det kvalitén på hans äktenskap som är den största framgången i hans liv, vilket visar sig i hans absoluta lojalitet mot Harriet och i hennes osvikliga stöd.”

”Hon är solen i mitt liv”, säger äldste Uchtdorf med ett leende.

”Ja, och ibland hans åskväder också”, skrattar Harriet. De är så uppenbart kära i varandra att det är en fröjd att vara i deras närhet.

Det var ett litet tuggummi som från början förde Harriet Reich till evangeliet och senare till sitt livs kärlek, Dieter F Uchtdorf. När Harriet var fyra år gammal och bodde i Frankfurt i slutet av kriget gick en stilig amerikansk militär förbi henne på gatan och gav henne ett tuggummi. Hon tog emot det med viss tveksamhet men glömde aldrig den vänliga gesten eller det vänliga uttrycket i den unge mannens ansikte. Omkring tio år senare knackade två missionärer på familjen Reichs dörr, som Harriet öppnade medan hennes mamma ropade att de inte fick komma in. När hon såg det vänliga uttrycket i missionärernas ansikte kom hon ihåg den sympatiske militären från länge sedan och vädjade: ”Snälla mamma, bara en liten stund.”

Missionärerna gav dem en Mormons bok som hade vissa avsnitt understrukna. Den kvällen började Harriets mor att läsa boken. (Harriets far hade dött bara åtta månader tidigare.) Harriet minns: ”Jag kan inte säga precis vad min mor läste, men jag iakttog hennes ansikte och märkte att något förunderligt hände med det.” Denna lilla familj hade levt i samma hemska förhållanden efter kriget som alla andra levde i. Den nyblivna änkan till två små flickor var blek och nedstämd. Hon var olycklig och osäker på hur framtiden skulle te sig. Men när min mor läste i Mormons bok, säger Harriet, ”återvände glädjen till hennes liv mitt framför ögonen på mig! Jag såg ljuset komma tillbaka i hennes ögon. Jag såg hoppet ta sin plats i hennes själ.”

När missionärerna kom tillbaka frågade de: ”Läste du de understrukna skriftställena?”

”Jag läste allt”, sade syster Reich. ”Kom in. Jag har frågor som jag vill att ni ska svara på.”

Harriet, hennes mor och syster döptes fyra veckor senare.

”Livet förändrades för oss den dagen”, säger Harriet Uchtdorf. ”Återigen skrattade vi och sprang och fann lycka hemma. Allt detta tack vare Jesu Kristi evangelium.”

Familjen Uchtdorf i hemmet

Äldste och syster Uchtdorfs numera gifta barn, Guido Uchtdorf och Antje Uchtdorf Evans är överens om att de hade en underbar barndom. ”Mamma var alltid där för oss hemma”, säger Antje. Barnen Uchtdorf säger att Harriet bokstavligt talat aldrig en enda dag missade att skicka iväg dem till skolan eller att ta emot dem när de kom hem efter skolan, och att hon heller aldrig gick och lade sig på kvällen, hur sent det än var, förrän deras far hade kommit hem från en flygning, kontoret eller kyrkan. ”Fastän pappa var mycket upptagen så visste vi att vi var hans första prioritering”, fortsätter Antje. ”När han var hemma ägnade han sig helt och hållet åt mamma och oss. Allting är förstås spännande för mamma, och pappa gör allting spännande. Han gjorde allt till ett äventyr — till och med när vi åkte och handlade mat. De tog med oss på några av de mest spännande familjesemestrar som ett barn kan tänka sig. Som barn var alltså nästan allt spännande på ett eller annat sätt hela tiden!”

Trots all denna spänning (barnen och deras mor tyckte att deras amatörfotograf till far och make alltid kom för nära lejonen i Afrika) kommer Antje särskilt ihåg de stillsamma stunderna med sin pappa. ”Oavsett om vi ägnade oss åt hans favorittidsfördriv att titta på stjärnorna, eller åkte släde tillsammans på vintern, eller bara satt på verandan, så undervisade pappa alltid mig”, säger hon. ”Han älskar evangeliet och hjälpte alltid oss att älska det.”

”Jag minns inte några predikningar”, säger Guido. ”Jag minns bara att han alltid intresserade sig för mig. Vi hade ’träffar’, då vi ofta gick på promenad på kvällen, och, vid mer speciella tillfällen, vandrade i bergen. Jag älskade de där pratstunderna. Och i alla sådana situationer undervisade han genom sitt exempel. Jag brukade följa med honom till avlägsna församlingar eller grenar när han var stavspresident, och jag var hans hemlärarkamrat när jag hade fått aronska prästadömet. Det är så jag lärde mig om prästadömet och andra ansvar jag skulle få — direkt, skuldra vid skuldra, far till son.”

Värme, uthållighet och mod

De som har arbetat med äldste Uchtdorf lovordar en mängd ledaregenskaper, men några kommer upp om och om igen: hans varma personlighet, hans lojalitet och uthållighet, och hans modiga försvar av kyrkan och evangeliet. Äldste Dean L Larsen, emeritusmedlem av de sjuttios kvorum, var en områdespresident som äldste Uchtdorf tjänade tillsammans med som rådgivare strax efter det att han blivit kallad som generalauktoritet. Äldste Larsen säger: ”Vårt område vid den tiden täckte det mesta av västra och centrala Europa, länder som direkt hade påverkats av andra världskriget. Alla som lärde känna Dieter älskade honom genast, men under de första månaderna måste han ha undrat över det faktum att han skulle resa och presidera i länder där ingen kände honom och där smärtsamma minnen från kriget fortfarande dröjde kvar.

”Han hade inte behövt oroa sig”, säger äldste Larsen. ”Äldste Uchtdorf har en så äkta kärlek till andra människor och engagerar sig på ett så personligt sätt att han bokstavligt och bildligt talat omfamnades vart han än åkte. Evangeliet gör under i sådana situationer, och medlemmarna som han besökte var lika storsinta och vänliga som Dieter var ödmjuk, inspirerande och hängiven dem.”

En annan områdespresident som äldste Uchtdorf tjänade tillsammans med som rådgivare var äldste Dennis B Neuenschwander i de sjuttios kvorum, för närvarande president för området Europa Öst. ”När Dieter först tjänade tillsammans med oss var han en av de halvdussinet generalauktoriteter som ombads att fortsätta med sitt yrkesarbete och tjäna kyrkan på helgerna”, minns han. ”Det var en mycket krävande uppgift för äldste Uchtdorf med tanke på hans omfattande administrativa ansvar vid Lufthansa, plus befattningen som chefspilot som tog honom runt hela världen på långa flygturer.”

Äldste Neil L Andersen i de sjuttios kvorum, som tjänade tillsammans med äldste Uchtdorf i ett områdespresidentskap, minns den betydelse och passande stolthet som äldste Uchtdorf ingav andra medlemmar i kyrkan — och det mod varmed han mötte motgångar. Han minns tydligt den svåra situation som utvecklade sig när den tyska regeringen slog ner på några mindre kända religioner. Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga fanns med på en lista med ”sekter”. För att bekämpa detta allvarliga hot mot arbetet behövde kyrkans ledare få den mest kraftfulla och aktade tyska representanten de kunde hitta att åka till Bonn. Det var Dieter F Uchtdorf. Hans beslutsamma och djärva presentation där var så övertygande och vältalig och hans rykte inom Lufthansa så vidsträckt och beundrat att de tyska regeringsämbetsmännen blev något bestörta över misstaget de gjort. I huvudsak sade de: ”Om du är en sista dagars helig så behöver vi inga fler bevis än det. Din kyrka kommer definitivt inte att vara med på någon sådan lista över religioner i framtiden.”

Stärkt av evangeliet

Äldste Uchtdorfs son Guido minns ett tyskt talesätt som hans far ofta använde när det uppstod något problem eller någon svårighet i deras liv. ”Man könnte sich darüber ärgern, aber man ist nicht verpflichtet dazu”, brukade han säga, vilket översatt betyder ungefär: ”Man kan bli arg för det, men man är inte tvungen att bli det.” Dieter Uchtdorf anser att med handlingsfrihet och självkontroll, med Jesu Kristi evangelium och prästadömets kraft, är det ingen som ska behöva känna sig styrd av omständigheter. Hemska saker kan hända — och det har hänt hemska saker i hans liv — men med vår hand i Guds kan vi ändå utstaka en kurs som gör oss fria och som så småningom leder till seger. Detta kräver mod, tålamod, optimism och tro på Gud, men saker och ting kan ordna sig om vi håller oss till uppgiften och har kontroll.

Under de sista åren av den unge broder Uchtdorfs pilotutbildning manövrerade han ett plan ensam, medan en instruktör ”i hans flotta” satt i ett annat plan och dirigerade hans flygning och gav instruktioner. En särskild manöver var att göra en nödlandning genom att snabbt gå ner till landningsbanan i en skarp dykning och sedan jämna ut planet precis före landningen. När den unge Dieter skulle utföra manövern fungerade inte planets styrmekanism. Styrspaken var så att säga ”död”. Planet skulle börja rotera och sedan kraschlanda upp och ner. ”Hoppa!” ropade instruktören. ”Hoppa!” Men mannen med ”en tjurs mod” som en av hans bröder i kyrkan beskrev honom, drog tillbaka spaken från dödläget och försökte åter att landa. Ännu en gång hängde mekanismen upp sig. ”Hoppa”, hördes åter den skarpa uppmaningen, och denna gång lät instruktören verkligen orolig.

Fast beslutsam att det var han som hade kontroll över flygplanet och inte tvärtom, kämpade denna framtida Herren Jesu Kristi apostel med styrspaken och slet på något sätt loss den från sitt läge. Han gjorde den skarpa dykningen enligt anvisningarna för vad som inte längre var någon inbillad utan mycket verklig nödlandning, och gick därifrån med tacksamhet för gudomlig hjälp i nödsituationer. ”Man könnte sich darüber ärgern, aber man ist nicht verpflichtet dazu.” Sådant blir äldste Dieter F Uchtdorfs bestämda och trofasta tjänande i det heliga apostlaskap som han nu besitter. Han ger sitt allt för Herren Jesus Kristus, för hans evangelium och för hans kyrka. I detta arbete kommer han att leda oräkneliga skaror till nya horisonter.

SLUTNOTER

  1. ”Den globala kyrkan välsignas av profeternas röst”, Liahona , nov 2002, s 11.

  2. Se Conference Report, apr 1968, s 24.

  3. ”Möjligheten att vittna”, Liahona , nov 2004, s 75.