En gäst till jul

Snälla mamma, kan vi inte bjuda hem syster Fuhriman bara en gång till?” vädjade Greg. Hans yngre bröders ängsliga ansikten tittade fram bakom Greg som pinnar på en klädhängare.

”Det är snart julafton och hon borde inte vara ensam”, sade Layne. Scott och Jim nickade.

”Ni vet hur många gånger vi har försökt bjuda hem syster Fuhriman”, sade mamma. ”Hon går sällan ut. Men ni kan bjuda hem henne till julafton om ni vill.”

Pojkarna jublade och sprang ut.

Snart slogs dörren upp igen. ”Det är ett underverk, mamma!” ropade Greg. ”Hon sade att hon gärna kom. Visst är det jättebra?”

Dagen därpå började det snöa. Greg visste att syster Fuhriman inte gick ut när det var dåligt väder, inte ens till brevlådan. ”Tror du att hon kommer i morgon i alla fall?” frågade Greg. Mamma var inte säker.

På julaftonen kom faster Carolyn och hennes tre barn precis när Layne var klar med att städa upp i köket efter middagen. ”Kan vi gå och hämta syster Fuhriman nu?” frågade Layne.

”Okej”, sade pappa. ”Kom ihåg att hjälpa henne när hon går över gatan. Det är halt ute.”

”Det ska vi, pappa”, sade Scott.

”Och om hon trots allt inte vill komma så ge henne inte dåligt samvete för att hon inte kommer”, sade pappa.

”Det ska vi inte, pappa”, sade Greg. Pojkarna gick ut i det snöklädda landskapet. Det hade slutat snöa och det var fortfarande lite ljust så att de kunde se vägen.

Åttaårige Adam hjälpte Bekah och Jill att ta på sig sina kostymer till julspelet när pojkarna kom in genom dörren — och hjälpte syster Fuhriman in! Hon log glatt med kinder röda av kylan. Familjen försökte att inte låta så förvånade över att deras hedersgäst faktiskt hade kommit.

Pappa fick syster Fuhriman att känna sig välkommen och hjälpte henne att sätta sig ner bredvid mamma. Greg tog av sig jackan och satte sig vid pianot. Efter en inledningsbön började han tyst spela julpsalmer. Scott läste ur Bibeln medan de yngre barnen framförde berättelsen om den fösta julen. Treåriga Bekah spelade vördnadsfullt Marias roll i en badrock medan Dan föreställde Josef. Jill spelade en ängel med en guldgirlang fastsatt i håret. Andra kusiner var herdarna och de vise männen, som alla hade kommit för att dyrka den lilla kungen.

Snart tonade ”Stilla natt” bort och vördnaden för den heliga berättelsen gav vika för kramar, leenden och komplimanger till alla. Som avslutning på kvällen njöt de av mammas varma kanelbullar. Kvällen tog slut alldeles för fort.

Pojkarna tog återigen på sig sina jackor, mössor och vantar för att följa syster Fuhriman över vägen. Ljuset från lampan på verandan trängde bort mörkret och gjorde promenaden över den snöklädda landsvägen trevlig trots kylan.

”God natt, syster Fuhriman”, ropade Greg när han och hans bröder vände tillbaka hem.

”God jul”, ropade syster Fuhriman. ”Och tack ska ni ha.”

Greg tittade tillbaka över axeln precis innan han gick in i huset. Syster Fuhriman stod fortfarande kvar och tittade på verandan. Hon vinkade.

* * *

Det gick några månader och familjen flyttade till en annan stad. Följande december kom Greg in i huset bärande på ett kuvert. ”Vi har fått brev från syster Fuhriman”, ropade han. Han rev upp det och läste:

”Jag kommer att sakna er den här julen. Jag tror inte att jag har sagt hur mycket jag tyckte om att vara hos er på julaftonen. Jag måste berätta för er nu vad jag inte berättade då.

”Några år innan ni flyttade in i huset på andra sidan vägen hade jag en dröm. Jag kunde se ert hus, upplyst och strålande. När jag vaknade hade jag den allra underbaraste, glada, fridfulla känsla — något jag inte hade upplevt så ofta sedan min make dog.

”Månaderna gick och jag glömde bort drömmen. Sedan kom er inbjudan till julaftonen. Det var så underbart att få fira den med er familj.

När pojkarna hade följt mig hem stod jag kvar på verandan för att se att de kom hem ordentligt. Just då såg jag hur hela huset strålade. Det var samma sak jag hade sett i min dröm för några år sedan och jag kände samma frid. Jag vill bara att ni ska veta hur mycket jag uppskattade er.”

När Greg läste syster Fuhrimans ord mindes han värmen han hade känt den kvällen. Han var tacksam att hans familj hade låtit syster Fuhriman vara med på firandet och fått henne att känna julefrid och glädje.

”Julen är mer än julgran och glitter … Den är frid.”

President Gordon B Hinckley, ”En tid för tacksamhet”, Nordstjärnan, dec 1997, s 6.