Min dyrbaraste julklapp

När jag tänkte på alla de julklappar och kort som vi skulle ge bort och få under den kommande julen uppstod plötsligt en fråga i sinnet. Av alla julklappar jag hade fått under gångna jular, hade någon av dem påverkat mitt liv nämnvärt? Då kom jag att tänka på december 1963.

Jag var hemma ensam eftersom mina föräldrar var ute. Jag var en ung lärare då. Lektionerna var avslutade, jag hade semester och julen stod för dörren. Jag letade efter något att läsa men hade redan läst allt i vårt bibliotek hemma. Jag bestämde mig för att hälsa på en granne som hade en fin boksamling och ofta hade lånat ut böcker till mig. Den här gången gav hon mig en bok som två unga män, två utlänningar, hade gett henne.

”Jag skulle vilja veta vad du tycker om den”, sade hon. ”Innehållet verkar vara intressant.”

Sedan sade hon att de unga männen var missionärer. Missionärer? Mitt intresse för boken var som bortblåst. På den tiden var jag inte intresserad av något som hade med religion att göra, men jag tog boken i alla fall.

När jag hade sagt hej då, sade min granne: ”Inuti boken finns en liten lapp som de har skrivit där det står att det är bra att be en bön till Gud innan man läser boken.”

Eftersom jag inte hade något annat för mig den där regniga lördagen bestämde jag mig för att läsa den ”intressanta” boken. Jag slog upp den och såg lappen som missionärerna hade skrivit. Jag lade boken på sängen, knäböjde, och bad för första gången en bön till Gud med egna ord.

Så fort jag började läsa fångades jag av berättelsen. Hur kunde den unge Nephi utöva en sådan orubblig tro? Jag undrade om jag själv någonsin skulle kunna göra något sådant. När jag läste Mosiahs bok blev jag stärkt av kung Benjamins ord. Jag anade inte då att jag läste en bok som skulle bli min favoritbok i mer än 40 år.

Under dessa år har bokens sidor gett mig mycket stöd, tröst och styrka, och jag har fått många viktiga insikter som jag har delgett i tal och lektioner i den lilla grenen i Tucumán i Argentina där jag döptes och konfirmerades. Två år efter dopet, när jag verkade som heltidsmissionär, skrev också jag små papperslappar där jag inbjöd undersökarna att be innan de läste den Mormons bok som min kamrat och jag gav dem.

Många år har gått sedan dess. Men hur kunde jag glömma den dyrbaraste julklappen jag någonsin fått och grannen som gav den till mig? Jag minns knappt hur hon såg ut, och har svårt att komma ihåg hennes namn — Marina. Tack, min granne. Jag är dig evigt tacksam.