Mammas julmus

När jag var barn under 1950- och 1960-talet hade vi inga särskilda jultraditioner — utom julklappsstrumporna. Eftersom vi barn tyckte så mycket om julklappsstrumporna fortsatte vi med traditionen efter det att vi hade gift oss och fått egna barn. Men att köpa överraskningar och ordna med dussintals strumpor blev snart för mycket för mina åldrande föräldrar, särskilt för mamma som led av svår ledgångsreumatism, vilket begränsade hennes rörelseförmåga och energi.

Till slut erbjöd jag mig att ta över projektet. När det var dags för vår årliga hemafton för släkten, då vi uppförde ett julspel och öppnade våra julklappsstrumpor, var jag utmattad av alla krav som ställdes på mig som mamma till flera små barn och av att ta hand om alla dagliga göromål. När jag såg alla hälla ut sina skatter ur julklappsstrumporna som jag noggrant hade gjort i ordning, tyckte jag lite synd om mig själv.

Som väntat var min strumpa tom, förutom den obligatoriska polkagriskäppen och apelsinen som jag hade lagt i tidigare. Men när jag skakade ut dem upptäckte jag en liten tilltufsad mus gjord av en valnöt och hasselnötter. Ena örat var mycket större än det andra och morrhåren var krokiga. Svansen var för kort och öglan som man skulle hänga den på julgranen med satt snett. Jag kände mig förvirrad. Hade någons förskoleprojekt hamnat i min strumpa?

Jag tittade upp och såg att min mamma betraktade mig i sin rullstol från andra sidan rummet. Med ett knotigt, böjt finger gjorde hon tecken åt mig att komma.

”Jag ville göra något till julklappsstrumporna”, sade hon. ”De gjorde de här små mössen i Hjälpföreningen och de var så söta.”

Hon var nära till tårarna och hennes milda röst darrade när hon fortsatte.

”Jag fick inte fingrarna att fungera, så jag gjorde bara en. Den blev inte så bra, men jag visste att du inte skulle ha något emot det.”

Jag tittade åter på den lilla musen i min hand. Hon hade rätt. Jag hade inget emot det. Faktum är att hennes lilla tilltufsade mus blev den dyrbaraste skatten den julen.

I mer än tjugo år har jag varsamt tagit bort silkespappret från den missformade musen som tillverkats av missformade fingrar och försiktigt hängt den på en gren. Min änglalika mamma befriades från sin handikappade kropp för flera år sedan, men hennes julmus påminner mig om två djupa sanningar.

Det första är att min mamma hedrade mig genom att tro att jag kunde se bortom musens krokiga öron och känna kärleken och uppoffringen i hennes gärning. Det andra är att om jag, som är en ofullkomlig dödlig person, kan se skönheten i en enkel liten mus, i hur stor grad kan då inte vår Fader i himlen se bortom våra ofullkomliga ansträngningar och förstå våra rena avsikter.

Jag vet att när vi gör vårt bästa för att ge till andra och till honom så är vår gåva inte bara bra nog — den är ovärderlig.