Kom till honom i bön och tro

Är vi inte, som ett folk, tacksamma för att familjebönen inte är en förlegad sedvänja för oss? Det finns ingen vackrare syn i hela världen än att se en familj be tillsammans. Det finns en verklig mening bakom det ofta citerade talesättet: ”Den familj som ber tillsammans håller samman.”

Herren befallde oss att ha familjebön när han sade: ”Be i era familjer till Fadern och alltid i mitt namn så att era hustrur och era barn kan bli välsignade.”⁴

Vill ni tillsammans med mig ta en titt på en typisk familj i kyrkan som ber till Gud? Far, mor och alla barnen knäböjer, böjer huvudet och blundar. En ljuvlig känsla av kärlek, enhet och frid fyller hemmet. När fadern hör sin lille son be till Gud att hans pappa ska göra det som är rätt och vara lydig mot Herrens bud, tror ni då att en sådan far skulle tycka det var svårt att hedra sin dyrbare sons bön? När en dotter i tonåren hör sin älskade mamma vädja till Herren om att hennes dotter ska vara inspirerad i sitt val av vänner, att hon ska förbereda sig för ett tempeläktenskap, tror ni då inte att en sådan dotter vill försöka efterleva sin innerligt älskade mors ödmjuka, vädjande bön? När far, mor och vart och ett av barnen uppriktigt ber om att familjens fina söner ska leva värdigt så att de så småningom ska få en kallelse att verka som Herrens ambassadörer på kyrkans missionsfält, börjar vi då inte se hur dessa söner växer upp till unga män med en överväldigande önskan att verka som missionärer?

Jag är övertygad om att en familjebön låg bakom ett brev som skrevs för några år sedan av en ung kvinna i kyrkan som gick på high school i Colorado i Förenta staterna. Eleverna hade fått i uppgift att välja en framstående man och skriva ett brev till honom. Många skrev brev till välkända idrottsmän, till en uppmärksammad astronaut, till Förenta staternas president och till andra kändisar. Men just den här unga kvinnan skrev ett brev till sin far, och i brevet stod det: ”Jag har bestämt mig för att skriva det här brevet till dig, pappa, för du är den mest framstående man jag någonsin känt. Jag har en överväldigande önskan i mitt hjärta att leva så att jag kan få förmånen att stå bredvid dig och mamma och andra medlemmar i familjen i det celestiala riket.” Den fadern hade aldrig fått ett mer uppskattat brev.

När vi vänder oss till Herren i familjebön och i personlig bön, låt oss då göra det med tro, och med tillit till honom. Låt oss minnas Paulus förmaning i Hebreerbrevet: ”Ty den som kommer till Gud måste tro att han är till och belönar dem som söker honom.”⁵ Om någon av oss har varit sena till att lyssna på rådet att alltid be, finns det ingen bättre tidpunkt att börja på än nu. William Cowper förkunnade: ”Satan darrar när han ser den enklaste av de heliga böja knä.”⁶ De som tycker att bön tyder på psykisk eller intellektuell svaghet bör tänka på att en människa aldrig befinner sig högre upp än när hon står på knä.

Vi kan inte veta vad tro är om vi aldrig har haft tro, inte heller kan vi få tro så länge som vi förnekar den. Tro och tvivel kan inte existera i sinnet samtidigt, för det ena fördriver det andra.

Om vår önskan är att mota bort allt tvivel och ersätta det med varaktig tro, behöver vi bara ta emot inbjudan som ges till dig och mig i Jakobs brev:

”Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.

Men han skall be i tro utan att tvivla. Ty den som tvivlar liknar havets våg, som drivs och piskas av vinden.”⁷

Det här löftet motiverade den unge Joseph Smith att söka Gud i bön. Han förkunnade med egna ord:

”Omsider kom jag till slutsatsen att jag … måste … följa Jakobs råd, det vill säga be till Gud. Jag kom omsider fram till beslutet att fråga Gud, eftersom jag drog slutsatsen att om han gav visdom till den som saknade visdom, och ger villigt och utan förebråelser, kunde jag våga göra det.

Så i enlighet med detta mitt beslut att be till Gud, drog jag mig undan till skogen för att försöka … Det var första gången i mitt liv som jag gjort ett sådant försök, ty mitt i alla mina bekymmer hade jag ännu aldrig gjort något försök att be högt.”⁸

Om vi nu har tvekat inför att gå till Gud vår evige Fader i bön bara för att vi inte har försökt be tidigare kan vi verkligen uppmuntras av profeten Josephs föredöme. Men låt oss komma ihåg, som profeten gjorde, att vår bön måste uppsändas i tro, utan tvivel.

Det var genom tro, utan att tvivla, som Jareds broder såg Guds finger röra vid stenarna som svar på hans vädjan.⁹

Det var genom tro, utan att tvivla, som Noa byggde en ark i lydnad mot Guds befallning.¹⁰

Det var genom tro, utan att tvivla, som Abraham var villig att offra sin älskade son Isak som brännoffer.¹¹

Det var genom tro, utan att tvivla, som Mose ledde Israels barn ut ur Egypten och genom Röda havet.¹²

Det var genom tro, utan att tvivla, som Josua och hans efterföljare fick Jerikos murar att störta samman.¹³

Det var genom tro, utan att tvivla, som Joseph såg Gud vår evige Fader och Jesus Kristus, hans Son.¹⁴

Skeptikern kanske säger att dessa mäktiga trosupplevelser inträffade för länge sedan och att tiderna har förändrats.

Har tiderna verkligen förändrats? Älskar vi inte våra barn fortfarande och vill att de ska leva rättfärdigt? Behöver vi inte fortfarande Faderns gudomliga, beskyddande omsorg? Behöver vi inte fortfarande hans barmhärtighet och står vi inte fortfarande i skuld för det liv han har gett oss?

Tiderna har egentligen inte förändrats. Bönen ger oss fortfarande kraft — andlig kraft. Bönen ger oss fortfarande frid — andlig frid.

Var vi än befinner oss kan vår himmelske Fader höra och besvara alla böner som uppsänds i tro. Detta gäller särskilt på missionsfälten runtom i världen. Medan syster Monson och jag presiderade över Kanadamissionen, under ledning av president David O McKay (1873–1970), hade vi möjlighet att tjäna tillsammans med några av de bästa unga männen och kvinnorna i hela världen. Dessa unga missionärers liv visade exempel på tro och bön.

En dag satt en nyanländ missionär på mitt kontor. Han var skärpt, stark, glad och tacksam för att få vara missionär. Han var full av entusiasm och önskan att tjäna. Under vårt samtal, sade jag: ”Jag kan tänka mig att din far och mor helhjärtat stöder dig i ditt missionskall.” Han sänkte huvudet och svarade: ”Nja, inte riktigt. Du förstår, president Monson, far är inte medlem i kyrkan. Han tror inte som vi, så han kan inte helt och fullt förstå hur viktigt mitt uppdrag är.”

Utan att tveka och manad av en källa utanför mig själv, sade jag till honom: ”Om du ärligt och flitigt tjänar Gud genom att förkunna hans budskap så kommer din far att bli medlem i kyrkan innan din mission är över.” Han tog ett fast tag i min hand, tårarna vällde upp i hans ögon och rullade nerför kinderna, och han sade: ”Att se min far ta emot sanningen skulle vara den största välsignelse jag någonsin kunde få.”

Den unge mannen satt inte still och hoppades och önskade att löftet skulle infrias. I stället följde han det visa rådet som gavs för länge sedan: ”Be som om allt beror på Gud. Arbeta som om allt beror på dig.” Så tjänade denne unge man som missionär.

Vid varje missionskonferens sökte jag upp honom före mötet och frågade: ”Hur går det med din pappa?”

Hans svar förblev detsamma: ”Det har inte hänt något, president Monson, men jag vet att Herren uppfyller löftet han gav till mig genom dig som min missionspresident.” Dagarna blev till veckor och veckorna till månader, och slutligen, bara två veckor innan syster Monson och jag lämnade missionsfältet för att åka hem, fick jag ett brev från missionärens far. Han skrev:

”Käre broder Monson:

Jag vill tacka dig så mycket för att du tog så väl hand om min son som nyligen kom hem från sin mission i Kanada. Han har varit till inspiration för oss.

När min son började sin mission fick han löfte om att jag skulle bli medlem i kyrkan innan han kom hem. Det här löftet, som jag förstår, gavs till honom av dig, någon jag inte känner.

Jag är glad att kunna rapportera att jag blev medlem i kyrkan en vecka innan han kom hem från sin mission och att jag för närvarande är idrottsledare för GUF och även verkar som lärare.

Min son går nu på BYU och hans yngre bror döptes också nyligen och konfirmerades som medlem i kyrkan.

Jag vill återigen tacka dig för all den vänlighet och kärlek som min son fått ta emot av sina bröder på missionsfältet under de senaste två åren.

Vänligen, en mycket tacksam far.”

En ödmjuk bön i tro hade återigen besvarats.

Det finns en gyllene tråd som går genom varje trosupplevelse från världens begynnelse till nuvarande tid. Abraham, Noa, Jareds broder, profeten Joseph Smith och otaliga andra ville göra Guds vilja. De hade öron som hörde, ögon som såg och ett hjärta som visste och kände.

De tvivlade aldrig. De visade tillit.

Genom personlig bön, genom familjebön, genom att lita på Gud i tro, utan att tvivla, kan vi kalla ner hans mäktiga kraft till vår räddning. Hans vädjan till oss är, som den alltid har varit: ”Kom till mig.”¹⁵