Jag var perfektionist när jag växte upp. Så när jag fick min patriarkaliska välsignelse var det särskilt en uppmaning som kändes självklar: att jag skulle fullfölja de uppgifter jag fick ”efter bästa förmåga, på ett fullkomligt sätt”. Det var först långt senare som jag började inse hur lite jag visste om perfektion — eller vilken roll nåden spelar.

År 1998 återvände jag i förtid från min mission på grund av hälsoproblem. Jag hade svåra skuldkänslor eftersom jag kände att jag inte hade fullföljt min mission ”på ett fullkomligt sätt”. Förutom känslan av misslyckande var jag förvirrad när det gällde min sjukdom. Hittills hade läkarna inte kunnat ställa någon diagnos.

Trots mina hälsoproblem insåg jag att jag behövde gå vidare med mitt liv, så jag sökte till ett universitet för att fortsätta med min utbildning. Men efter bara två terminer återvände jag hem för en brådskande operation. Det var då läkarna upptäckte att jag hade en autoimmun sjukdom.

Medan jag återhämtade mig från operationen började jag arbeta deltid i en chokladaffär. Jag hade varit anställd där som tonåring. Fastän jag gjorde vad jag kunde kändes det inte som om jag gjorde något viktigt, och ännu mindre ”på ett fullkomligt sätt”. Jag började jämföra mig med andra, särskilt med mina vänner som tog examen, verkade som missionärer eller bildade familj. Jag kände mig utanför.

Sedan träffade jag Stephanie. Hon kom in i godisaffären en dag med en svart scarf runt huvudet. När jag visade henne min favoritchoklad kände jag mig manad att fråga henne om hennes situation. Hon log, tog bort scarfen och visade mig sitt kala huvud. Hon sade att hon genomgick kemoterapi. Det samtalet var början på en speciell och öppen vänskap.

Stephanie kom regelbundet in i affären för att köpa något gott och prata om livet. Jag fick veta att hon var medlem i kyrkan och att hon hade haft det svårt, både andligt och fysiskt. Hon berättade för mig om några upproriska val hon hade gjort och om hennes ansträngningar att omvända sig. Hon arbetade för att få beseglas till sin make i templet.

En dag berättade jag om några av mina problem. Jag anförtrodde henne hur missmodig jag var när det gällde mina omständigheter. ”Jag skopar upp samma glass som jag skopade upp i high school”, sade jag. ”Jag har varken fullföljt min mission eller min utbildning och vet inte vad jag ska göra nu.”

Stephanie svarade: ”Varför måste du avsluta livets lopp på en viss bestämd tid? Varför inte bara löpa loppet?”

För första gången insåg jag att jag gjorde mitt allra bästa, och att mitt bästa var gott nog. Frälsaren älskade mig, och hans nåd, genom hans försoning, räckte för mig, för mina brister. Jag kände att jag hade sett till honom hela tiden, men det var inte förrän Stephanie sade detta som jag insåg att jag inte hade förstått vilken viktig roll han har i mitt liv.

I Ether 12:27 står det: ”Min nåd är tillräcklig för alla människor som ödmjukar sig inför mig. Ty om de ödmjukar sig inför mig och har tro på mig, då skall jag göra så att det svaga blir starkt för dem.” När jag har ödmjukat mig och haft tro på Herren har jag gång på gång sett att han verkligen gör så att det svaga blir starkt för mig. Mitt allt starkare vittnesbörd om denna sanning har hjälpt mig möta mina prövningar med större tro och hopp.

Några månader efter det samtalet flyttade jag från min hemort för att börja ett nytt jobb och tappade kontakten med min vän. En dag ringde mamma för att berätta att hon hade sett Stephanies dödsannons i tidningen. Jag kom hem för att vara med på hennes begravning och fick veta att hon hade beseglats till sin make bara tre veckor innan hon dog.

Mitt hjärta överväldigades av tacksamhet för att Stephanie hade varit en del av mitt liv och för det hon lärde mig om att löpa ett fullkomligt lopp. Jag behöver inte spurta hela tiden. Ibland har jag fullt sjå med att bara se mållinjen framför mig. Att göra sitt bästa för att gå framåt — oavsett hur snabbt det går — är helt okej. Våra ansträngningar kan fullkomnas, för Herrens nåd räcker till oss alla. (Se Moroni 10:32.)