Dagen då jag försvarade Caleb

Dagen började som alla andra skoldagar. Vår lärare fröken Blackstock skrev på tavlan och jag satt och dagdrömde i min bänk. Då kom rektorn in med en pojke som jag aldrig hade sett förut. Rektorn viskade något till fröken Blackstock och alla blev tysta och försökte höra.

Pojken stod längst fram i klassrummet och de andra barnen stirrade på honom. Hans blekta, rutiga skjorta hängde löst. Byxorna hade hål på ena knät. Med nedsjunkna axlar körde han ner händerna djupt i fickorna och stirrade ner i golvet.

När rektorn hade gått sade fröken Blackstock: ”Barn, det här är Caleb Sanders. Han har just flyttat hit från Montana. Det är ganska långt härifrån! Caleb, du får sitta bredvid Luke.”

Hon pekade på platsen bredvid mig och klassen tittade på medan Caleb nervöst gick ner mot bänken. När fröken Blackstock vände sig mot tavlan igen, började klassen tissla och tassla. Några av barnen sade elaka saker om Calebs kläder.

”Titta på de där konstiga kängorna”, sade någon.

”Han kan klättra uppför Himalaya i dem!” sade en annan pojke.

Jag tittade på Caleb men han satt bara där och stirrade ner i sitt tomma anteckningsblock och höll hårt i sin penna. Jag vet att han måste ha hört dem för jag såg honom vrida sig fram och tillbaka på stolen. Sedan fnissade några av pojkarna så högt att fröken Blackstock slutade skriva.

”Jag kan se att alla är ivriga att prata med Caleb, så vi kan väl be honom komma fram hit och berätta lite om sig själv”, sade hon.

Klassen blev tyst och stirrade på Caleb. Jag tyckte synd om honom. Pojken som satt bakom honom sparkade till Calebs stol och sade med ett hånskratt: ”Gå fram, bondlurk.”

Caleb gick sakta fram till katedern. Hans hår hängde nerför ögonen och kängorna hasade mot golvet när han gick. De andra fnissade igen. Jag förstod att fröken Blackstock försökte hjälpa honom men jag var rädd att det skulle göra allt värre.

En pojke räckte upp handen och frågade: ”Var bodde du i Montana, under en sten?”

Klassen brast ut i skratt.

Flickan i främsta raden frågade: ”Klär sig alla i Montana som du?”

Jag kände att jag blev varm i ansiktet när ilskan vällde upp inom mig. Om ingen satte stopp för det här skulle Caleb förbli utstött hela skolåret. Men om jag tog hans sida kanske de andra skulle skratta åt mig också.

Då kom jag ihåg vad min styvmamma sade till mig när jag försökte komma med i fotbollslaget. Hon berättade för mig om David i Gamla testamentet. David var den yngsta av sina bröder, men Herren valde honom till att bli kung. Det hade ingen betydelse hur han såg ut. Ibland dömer människor andra efter utseendet, men Herren ser till hjärtat.

Jag insåg att Caleb behövde hjälp så jag räckte upp handen. Fröken Blackstock sade mitt namn. Caleb tittade inte upp. Han trodde nog att jag också skulle reta honom.

”Jag har hört att det finns några fina parker i Montana med bra vandringsleder. Berätta om dem”, bad jag.

Klassen blev tyst. Jag kände att jag blev röd i ansiktet igen, men Caleb log. Jag såg att han var lättad över att få svara på en vänlig fråga. Han började prata lågmält.

Han berättade att hans familj hade bott på en stor bondgård i Montana och att han till och med hade haft en egen häst. Han berättade om sin favoritvandringsled i Glacier National Park och om när han såg en livs levande björn. Allteftersom han berättade mer och mer om sitt hem började de andra ställa frågor om björnen, vandringarna och bergsklättringen.

Efter skolan visste jag inte om någon skulle sitta bredvid mig på bussen. Jag höll hårt om ryggsäcken och stirrade ut genom bussfönstret. Plötsligt kände jag någon klappa mig på axeln. Det var Caleb.

”Får jag sitta här?” frågade han blygt.

”Javisst!” sade jag och makade mig åt sidan.

Jag skulle aldrig ha kunnat gissa hur den där dagen skulle sluta. Jag är glad att jag var modig nog att vara snäll mot Caleb. Nu har han många vänner — och jag är stolt över att vara en av dem.