I tacksamhet

Många minns uppmaningen som president Nelson gav oss att uttrycka vår tacksamhet på sociala medier under en veckas tid. Eva Malm gjorde detta.

Jag vill avsluta tacksamhetsveckan med att uttrycka min tacksamhet för mannen som räddade mitt liv när jag var 22 år.

Det var Kristi himmelsfärd och jag åkte ut till pappas släkts sommarstuga på Barnvik med min lillasyster Elisabet och hennes tre kompisar Sophia, Lina och Jonna. De var 8-9 år yngre och jag skulle hålla koll på dem.

Stugan ligger vid havet och farmor och farfars gamla eka med åror låg vid stranden. Sophia, Jonna och jag ville ut och ro och gav oss i väg – utan flytvästar. Vi turades om att ro och kom ut en bra bit från stranden när ena åran tappades i vattnet. Vi skrattade först, men insåg snabbt att det blir svårt att komma iland med bara en åra. Jag kände ansvar som äldst och ”barnvakt” och hoppade i vattnet för att hämta åran som bara flutit i väg några meter.

Det gick inte alls lika fort att simma till åran som jag trott. Manchesterbyxorna och polo-tröjan blev tunga i det kalla vattnet. När jag fick fatt i åran vände jag mig om för att simma tillbaka. Jag blev lite chockad över att se hur långt båten hade flutit i väg med vågorna. Jag började simma med åran, men såg att avståndet till båten bara ökade. Jag släppte åran för att kunna simma fortare och lyckas ta mig till båten, men kroppen var kall, armtagen långsamma och avståndet till båten fortsatte att öka. Jag kände hur armarna började bli stela och insåg krasst att det inte fanns en chans att jag skulle kunna simma till båten (och stranden var än längre bort). Jag ropade till Sophia och Jonna: ”Jag orkar inte simma till er.” De ropade något tillbaka och sedan blev det tyst. De bad för mig fick jag veta sedan (inombords eller tillsammans minns jag inte). Inga andra båtar eller människor syntes till. Allt gick så fort och det kändes så snopet. Skulle mitt liv ta slut så här? Jag skulle ju bara hämta åran.

Då såg jag en man springa nedför berget mot sin båt. Jag ropade ”hjälp” och använde alla mina krafter för att hålla mig över vattenytan. Mannen startade sin båt och körde sitt snabbaste ut till oss. Han var stressad/skärrad och undrade vad tusan vi gjorde ute på havet - utan flytvästar! ”Ni kunde ha dött!” (Sedan lugnade han sig och blev mildare.) Jag förstår honom. Jag hade drunknat om han inte kommit så snabbt. Mitt liv hängde på honom.

Vi tackade för att han räddat oss och lovade att aldrig mer åka ut på havet utan flytvästar. Sedan gick vi upp till stugan för att värma oss. Allt kändes lite overkligt.

Jag var så klart mycket tacksam då, men tacksamheten har växt sig större med åren allteftersom händelsen har sjunkit in och jag har reflekterat.

Vad fint det är med medmänsklighet. Att en människa kan bli så ivrig/stressad över att hinna rädda livet på någon den inte känner eller ens har träffat.

Mer än 10 år efter händelsen gick jag med min man och fyra barn till mannens stuga för att ge något symboliskt, uttrycka min tacksamhet och visa att tack vare honom så finns även mina barn. Han var inte där, men hans föräldrar var det. När jag berättade vem jag var tårades deras ögon. De hade varit med vid tillfället och menade att det hade varit som ett mirakel.

De hade åkt ut till sin stuga med släkten och var i färd med att förbereda mat eller något när deras son hade gått till fönstret och sett oss ute på havet. Han hade uttryckt oro över situationen, men de andra i sällskapet hade sagt att vi nog klarar oss (deras stuga ligger högt upp på ett berg och avstånden på havet nedanför ser kortare ut där uppifrån). Sedan hade sonen bara sprungit ut nedför berget, och båten som alltid brukade krångla vid start hade startat på första försöket.

Man kan se det som tur/lyckosamma tillfälligheter (att de var ute vid stugan då, att mannen såg oss i tid, att han inte missbedömde, att han agerade med en gång och att båten startade direkt), men jag tror att Gud hade sitt finger med. Jag tror att han har en vakande hand över oss alla - vare sig vi tror på honom eller inte. Han räddar oss inte från allt – det tillhör jordelivet att också dö – men jag tror att han ”räddar” oss mer än vi kan se. Ofta genom andra människor.

I dag och för alltid är jag tacksam till mannen som räddade mitt liv och för min tro på Gud som gör att jag, även i livets mörkaste stunder, känner att det finns hopp.